Hålet i hjärtat

Melina hette hon. Det var bitterheten, mörkret, det svarta hålet inom henne som gjort att hon sakta tynat bort. Det var som om hon blivit angripen av mask som sakta hade ätit upp henne inifrån. På samma sätt som de äckliga krypen och insekterna äter upp den ruttna frukten tills det inte finns något kvar.

Det hela hade börjat med den dagen då Melina tog med sin bror ut på picknick. Det var samma dag som någon hade förstört Julius cykel. Melina hade ändå insisterat på att ta med sin bror på picknick som hon lovat honom. Då hade hon packat alla grejer de skulle behöva, sedan hade hon lagt allting i cykelkorgen och tagit med sin bror ut. Hon hade satt lilla Julius på pakethållaren och cyklat iväg med honom till den soliga kullen full av blommor. De vita prästkragarna som var Julius favoritblomma hade lyst i solen där de satt och åt sina mackor.

På den stora sängen i det stora rummet låg hon där så liten och ynklig. Dag ut och dag in låg hon där och kollade runt på de slitna väggarna, så mager och nätt hon var, inget i hela världen skulle kunna fixa henne. Doktorerna som kommit till henne kunde inte heller göra något förutom att proppa henne med mediciner som ändå inte skulle hjälpa. Melinas blick var tom, det enda man såg när man kollade in i hennes djupt gröna ögon var det där mörkret som skulle ta henne. Tankarna i hennes huvud snurrade och hon blev bara magrare och magrare. Det dragiga fönstret gjorde att en unken lukt av smuts hade spridit sig och blivit allt starkare i rummet då hon inte hade vädrat på länge. Den unkna lukten hade satt sig i väggarna och mögelsamlingar hade bildats lite vart som i rummet.

När Julius och Melina hade ätit upp sina mackor skulle de bege sig hemåt igen. De packade ihop alla grejer och lade sakerna i cykelkorgen. Julius satte sig på pakethållaren och Melina började trampa iväg. På vägen hem tog de en annan väg, de tog den långa vägen vid ån. När de cyklade körde det plötsligt upp en bil på cykelbanan lite längre fram. Bilen åkte rakt mot dem, men Melina kunde inte svänga av för då skulle hon åka rakt ut i den trafikerade vägen eller ned i den forsande ån. De hoppade av cykeln och ställde sig så långt till sidan som de kunde, men bilen körde ändå rakt mot dem. Julius ögon var fulla av skräck när bilen kom allt närmare.

De där tankarna i hennes huvud hade på något sätt fått henne att må bättre, men hur? Hur kan sådana hemska tankar få en att må bättre? Det var första gången på länge som Melina hade haft hoppet i sitt hjärta. Men ändå så såg hon så ynklig och klen ut där hon låg i sin säng full med mjukisdjur. Doktorn som stod och kollade ner på henne hade också fått tillbaka hoppet. Det kanske fanns en chans ändå.

Melina hade skrikit på sin bror att hoppa ned i ån, men han hade inte reagerat. Julius hade frusit av skräck där han stod. Melina hade hoppat i ån samtidigt som hon hade skrikit på Julius att hoppa i. Nu kunde hon inte rädda honom. Bilen körde med full fart rakt in i Julius och det hördes en hög duns några sekunder innan han landade med ett pladask i vattnet. Melina hade simmat ut till Julius som stoppats vid en sten och tagit upp honom ur vattnet. Helt livlös och skadad var han. Kall och blek. Varma fuktiga droppar hade forsat ned för hennes kinder där hon satt och höll sin livlösa bror i famnen.

Ingen hade vetat hur Melina försvann, det bara hände. Kanske ville hon bara ta hand om sin bror och försöka gottgöra honom på något sätt.

Inne i rummet låg hon där helt stilla med frusna, vidöppna ögon. Blicken var riktad rakt upp mot taket som om hon hade berättat för Julius att det var hennes tur nu, att hon skulle komma och ta hand om honom igen.

Det var nog det här hon kände när hon låg där i sängen med hoppet hårt bundet om sitt hjärta. Att bitterheten, mörkret, det svarta hålet inom henne skulle äta upp henne. Sakta men säkert skulle hon försvinna från oss på jorden. Att hoppet i hennes hjärta var att slippa den här bitterheten och skulden. Men att behöva dö, att dö är inget som någon någonsin ska vilja. Men hon hade ju inget annat val.

E S