Hemkomsten

 Stunden var kommen. Efter månader av plundringar längs Englands kust var det äntligen dags att komma hem till hustrun och barnen. Allt hade varit så bittert sedan dagen vi lämnade. Vi for tillbaka till båtarna efter en storslagen plundring i Wessex. Guld, silver, mynt, slavar. Och mycket av det. Båtarna var fyllda med alla de värdesaker vi lyckats få med oss. När alla var färdiga och redo åkte vi slutligen iväg. Vi turades om att ro båtarna. Eftersom mitt skift var senare så satte jag mig ner för att ta vara på den tiden jag inte behövde arbeta.

“Är platsen tagen?” Ingvar kom och satte sig bredvid mig.

“Det ser ut som så”, svarade jag och norpade åt mig hans mugg fylld med mjöd. Ingvar dunkade mig i ryggen och skrockade högt.

“Du är allt en rolig typ du Ubbe. Inget jag märkt förut”, sa han sedan. Jag sneglade lite på honom och tog sedan en klunk av mjöd.

“Är något på tok?” Ingvar såg frågande ut och knuffade till mig lite på armen.

“Ne, ja’e bara trött”, svarade jag. Sanningen var att jag saknade min hustru så mycket, mitt hjärta värkte av saknad. Jag ville bara vara hemma med Sigrid och barnen mer än något annat.

“Låt me’ gissa. Hustrun?” Jag blev förvånad över hans förmåga att gissa rätt. Jag tittade på honom. Han såg ut att försöka se förstående ut, även fast han inte hade någon aning om hur det kändes.

“Jo, det må så vara käre vän. Men snart är vi i hemlandet och då dröjer det inte länge tills min käraste Sigrid är tillbaka i min famn. Fina vackra Sigrid. Hennes mat, omtänksamhet, beröring, kärlek...” Jag märkte att jag började drömma mig bort. Och det märkte även Ingvar.

“Äru kvar?” Han såg nästan lite förskräckt ut av min frånvaro.

“Jodu, kvar är jag gamle man. I alla fall min kropp, men min själ och mitt sinne är hos min hustru”, svarade jag. Ingvar tittade ner på båtens golv, han visste inte vad han skulle svara. Men det spelade inte mig någon roll. För jag var som sagt inte där helhjärtat, då mer än halva mitt hjärta tillhörde Sigrid. Jag tog den sista klunken av mjöd och kastade ifrån mig muggen och tittade sedan ut på havet. Solen stod högst upp på himmelen och dess solstrålar sken på havets yta. Jag stängde mina ögon och lät mitt ansikte värmas. Snart var jag hemma.

“Land!” Skrek någon. Efter flera dagar såg vi till slut hemlandet vi höll så kärt. Alla männen ropade och skrek av lycka. Jag ställde mig kvickt upp och började hurra och skrika med alla de andra. Jag tog mig en mugg som jag fyllde med mjöd, och skålade hit och dit. Efter någon timme eller så var vi vid hamnen. Men jag stod kvar i båten medan alla de andra glatt skuttade ut för att hälsa på nära och kära. Sedan tog jag ett djupt andetag. Doften av kött, eld, skog och hav fyllde min näsa. Mitt hem. Jag gick sedan av båten och så märkte jag den stora folksamlingen som befann sig på bryggan. Alla fruar, barn, vänner, släktingar som väntat på hemkomsten av alla dessa män. Varken min hustru Sigrid eller mina barn Erik och Stig

syntes till. Jag försökte tränga mig igenom samlingen och kollade mig runt ännu en gång. Jag måste medge att jag blev en gnutta besviken men insåg sedan att det kan ha varit så att hon behövde stanna hemma och mata djuren eller ge barnen mat eller liknande. Så jag bestämde mig för att bege mig hemåt till stugan. På vägen dit var det många som kom hurrandes och välkomnade mig tillbaka, jag tackade av artighet men var inte intresserad av någon längre konversation. Stugan befann sig i mitten av byn, så det tog inte lång tid innan jag stod utanför dörren. Jag tog ett djupt andetag, och kände att jag blev nervös. Jag fick även en massa fjärilar i magen. Sedan öppnade jag dörren.

“Sigrid!” Ropade jag glatt. Det såg tomt ut. Jag gick in. Brasan var tänd, likaså ljusen. Jag andades in och kände en stark doft av nylagad mat. Jag skyndade mig till bordet som befann sig några meter till vänster om dörren. Vildsvinsgryta. Jag kände hur min mage kurrade. Jag ville äta, men min högsta prioritet var att hitta min familj. Så jag gick in och letade i mitt och Sigrids rum. Ingen syntes till. Jag gick in till barnens rum. Ingen. Sedan sprang jag ut till djuren. Tomt. Nu började jag bli riktigt orolig men även irriterad. Jag stod en stund och funderade på vart de skulle kunna vara. Vart var de egentligen? Jag kom ju endast hem för dem! Sedan kom jag på att de nog var vid marknaden en bit ifrån, för att köpa något till maten. Så jag rusade iväg, med hoppet återfått. När jag kom fram, syntes de inte till.

“Det var då det självaste-”, sa jag argt, men blev avbruten innan jag hann avsluta meningen.

“Ubbe?” En kvinna kom fram och såg glad ut. Det var Sigrids släkting.

“Hejsan! Längesen! Haru sett Sigrid o barnen?” Jag tog tag i hennes armar desperat. Hon ryckte till av förvåning och hennes ögon såg nästan lite rädda ut. Hon drog sig ur mitt grepp, och jag insåg att jag kan ha greppat dem lite för hårt.

“Nej! Det har jag inte. Ursäkta mig men jag har ärenden att göra” Hon skyndade sig därifrån. Fint, nu tror hon att jag gått och blivit galen. Jag gick fram till en annan kvinna som jag kände igen.

“Haru sett min hustru Sigrid eller mina barn?” Hon såg ut att fundera en liten stund, då hennes ögon smalnade och hennes mun såg fundersam ut.

“Jo men jag såg henne i morse. Hon kom förbi här och köpte något till maten. Trevlig kvinna minsann!” Hon log.

“Har du inte sett na’ efter dä?” Frågade jag desperat, men försökte att inte skrämma bort henne också.

“Nej tyvärr, du får fråga någon annan”, svarade hon då. Jag tackade och gick sedan därifrån.

Min desperation blev starkare och starkare. Någon måste veta vart hon är. Jag sprang runt i hela byn och frågade folk. Alla svarade olika. Någon hade inte sett henne på flera dagar, någon hade inte sett henne sedan en liten stund innan vi kom hem. Jag blev stressad, och det började bli svårt att kontrollera min ilska och panik varje gång jag fick höra att de inte visste vart min familj var. Jag sprang runt och frågade alla. Jag blev galen. Och började springa runt och skrika “SIGRID!”, så högt jag kunde. Paniken, desperationen, förtvivlan, sorgen tog över mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kände mig meningslös, ovetande, dum,

övergiven. Vart var de? Jag stod mitt på torget och skrek, och skrek. Människorna som befunnit sig där förut hade nu försvunnit på grund av mitt skrikande. Jag sjönk ner på knä. Tårarna började rinna ner för mitt ansikte. Ingen. Ingen visste vart min familj hade tagit vägen. Jag skrek inte längre Sigrids namn. Jag bara skrek. Jag kände mig förråd av gudarna. Varför hade de gjort så här mot mig? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Natten kom. Det regnade och jag var fortfarande på torget. Grät, skrek, hoppades. Hoppades att de skulle komma tillbaka till mig, vart de nu var. Men tillslut dog mitt hopp ut, och jag undrade, skulle jag nu behöva stå ut med ett så bittert liv?

J U