Hjärtformade glasögon

 

En vattendroppe rullade ner för fönstret och hon följde den med blicken. Droppen mötte en annan och de smälte ihop till en enda stor vattendroppe. Bussen var nästintill tom med undantag för en äldre dam som satt längre fram. Tidningen som låg i damens knä guppade i takt med bussen. Felicia tittade ut genom fönstret men möttes bara av hennes egen spegelbild. Mörkret utanför var nästan bländande. Bussen hade lämnat hållplatsen när solen stod mitt på himlen och Felicia somnade en kvart in i bussresan. När hon vaknade igen var det mörkt. Det var utmattande att rymma hemifrån. Rymma var kanske att ta i. Flytta var ett bättre ord för vad hon gjorde. När folk i ens omgivning visste om att man var på väg därifrån var det inte att rymma. Nej, det var mer som en desperat flyttning från en plats där alla känner till ens namn till en plats där ingen visste vem man var. Hon hade heller inget att rymma från. Om inte den dystra känslan staden gav henne, som om hon aldrig skulle få uppleva något värt att uppleva, räknades såklart.
  Lamporna på bussen släcktes plötsligt och hon insåg att de hade stannat för ett bra tag sen. Damen syntes inte till och det var nu bara Felicia och chauffören på bussen. Hon såg hur föraren tittade undrande på henne i backspegeln. Han undrade säkert varför hon inte hade gått av än. Han visste inte ens att hon hade suttit på bussen ända sen andra hållplatsen. Chauffören som körde bussen när hon klev på hade bytt pass med den nuvarande chauffören.
  ”Ursäkta, vart är vi?” ropade Felicia genom bussen.
  ”Det här är sista hållplatsen,” var det enda svar hon fick. Felicia suckade, tog tag i sin ryggsäck som var full med endast kläder, och klev av bussen. Mörkret hade nu fått sällskap av dimma som låg tätt över marken. Hon såg nästintill ingenting. Efter någon minuts tänkande valde hon att gå mot det stora huset som hon såg sticka upp ovanför dimman på andra sidan gatan. Hade hon tur var det ett hotell. Väl framme såg hon en skylt på huset där det stod ”Restaurang och Hotell” i stora, röda bokstäver. Felicia suckade lättat och gick in genom de stora dörrarna. Lobbyn var tom. Inte en enda människa syntes till. Långsamt gick hon mot receptionen och ringde på den lilla silverklockan som stod på disken. Det kändes nästan som att hon hade hamnat i en annan dimension när hon stod där, ensam, i en stor lobby med mörkret och dimman som vilade utanför. Hon blev nästan ledsen när hon insåg att hon var kvar i samma gamla dimension som alltid. Vilken dimension som helst är väl bättre än denna, tänkte hon och kände längtan efter något hon inte kunde identifiera.
  Rummet hon lyckades övertala personalen att ge henne var litet. En smal säng stod i ena hörnet bredvid fönstret som hade utsikt över en stenvägg. Ett slitet skrivbord stod vid en vägg och samlade damm. Felicia satte sig med en duns på sängen och kollade runt i rummet. Det var inte mycket att ha men det var i alla fall hennes. För tillfället. Det högg till lite i bröstet på henne. Plötsligt insåg hon hur ensam hon var. Planen med att flytta hemifrån på det här sättet var att få lite omväxling i livet. Hon hatade hur förutsägbart hennes liv var och hon ville helt enkelt skaka om det lite. Men ensamheten hon kände i den stunden fick henne att undra om hon faktiskt tagit rätt beslut. Att åka tillbaka hem med nästa buss var inte ett alternativ men att stanna här, på det här hotellet, och försöka hitta ett jobb för att få in lite pengar, kändes omöjligt.
  Dimman hade lagt sig och solljuset nådde rummet. Stenväggen utanför fönstret blockerade det mesta av ljuset men det lilla ljus som sken genom fönstret räckte för att väcka henne. Hon hasade sig ur sängen samtidigt som hon försökte planera dagen i huvudet. Först, frukost. Efter frukost…ja, vad skulle hon göra efter frukost? Hon visste inget om staden hon hade hamnat i. Det bästa valet skulle antagligen vara att utforska staden, men det kändes inte rätt. Hon kände sig alldeles för ensam för det. Men vad annars skulle hon göra? Sitta på rummet hela dagen och stressa över hur hon skulle överleva? Nej, hon skulle ut. Ut och utforska staden. Det kanske, mirakulöst, kunde få henne att känna något slags hopp.
  Det var knappt något folk alls. Kanske var det på grund av det faktum att det var tidig morgon och iskallt ute, eller det faktum att allt var stängt. Felicia suckade och satte sig ner på en bänk bakom henne. Hon såg ut på den öde staden och försökte att inte gråta av frustration. Hon hade flyttat från den trista staden hon växte upp i för att hitta något mer spännande. Hela hennes liv hade hon vetat att hon inte hörde hemma där. Allt gick för långsamt. Varje gång hon hittade något att vara exalterad över visade det sig att hon hade för höga förväntningar. Hennes mamma hade sagt att Felicia var för romantisk för den här världen. Hon sa, ”du har alltid sett världen genom hjärtformade glasögon, Felicia”. Felicia hade alltid tagit det som något positivt, men nu började hon undra om det egentligen var en förbannelse. Det kanske inte fanns ett enda ställe i världen som kunde leva upp till hennes förväntningar. När hon tänkte efter, varför skulle världen ha en skyldighet att ge henne det hon önskade? Varför skulle världen behöva anpassa sig efter henne och hennes idéer? Det här kanske var allt. Vem, förutom hon själv, har någonsin sagt att världen var för tråkig? Ingen, var svaret. Hon insåg i det ögonblicket, samma ögonblick som hon såg en person gå förbi där hon satt på sin bänk, att hon själv var problemet. Inte den trista staden hon växte upp i, inte folket runtomkring henne. Hon.

E A