Ingen tid för ånger

 

Hon vaknar. Tassar fram över det kalla grova golvet. Skärvorna som är hennes jag möter hennes blick i den dammiga fönsterrutan. Drar snabbt händerna genom det mörka håret.

Tittar ut. Det är oktober nu, när började det egentligen gå utför?

Det drar kring hennes vader. Att bo på ett vindsloft har sina sidor. Hon stirrar upp i snedtaket med de uråldriga plankorna. Undrar hur allt blev såhär.

Men nej, inte har hon tid att ligga och deppa såhär. Hon har saker att uträtta. Att uppnå. Eller nej, förresten, ingen lyssnar ju ändå på det hon vill säga. Meningslösa föreläsningar hon och de andra håller, ingen lyssnar. Hon har panik. Egentligen dödsångest. Hon vet att de alla kommer dö om de inte ändrar sina livsvanor radikalt. Stackars klimat. Stackars henne.

Det hon verkligen undrar är hur folk som snackar så mycket om ångest och psykisk ohälsa och panikattacker, inte känner dödsångesten gripa tag i dem?  Sådant ligger hon och tänker på. Eller rättare, tänkte. Nu har hon mest gett upp. Och därför ger hon sig själv all rätt i världen att deppa.

Surr, surr, låter det. Hon känner vibrationerna i madrassen. Slänger ut armen och greppar tag i mobiltelefonen. Där finns ett nytt meddelande från föreningen om mötet idag. Just det. Möte.

Hon kliver i de nötbruna, på vippen till utslitna, kängorna. Går ut. Stänger dörren, men låser inte. Nedför trappen, undan ska det gå. Med mobilen i fickan är hon på väg.

Det är något alldeles särskilt med att springa nedför trappen från en vindslägenhet. Det är ofantligt många trappor, och en får mycket fart. Men det är något mer. Hon känner att hon har varit nånstans där de andra hon möter i trappuppgången inte varit. Siv exempelvis, den grå damen med halvmåneformade glasögon, ständigt bärandes på en bunt böcker.

En gång hade hon faktiskt brytt sig om de där böckerna, hon hade varit intresserad och frågvis och nyfiken och allt det där som vanliga personer anser viktigt. Tanten bar på böcker hennes man älskat. Det hade berört henne en gång, men inte nu längre. För vad spelade det för roll, om en gammal tant kånkade runt på några dammiga böcker? Hur skulle det kunna lätta hennes tyngda själ? Hjälpa jorden att räddas?

Hon kommer högst uppifrån, hon har sett saker. Och hon känner sig liksom överlägsen. Hon känner sig stor. Hon trivs i den känslan.

Mitt i sitt esse, sin enorma superfart, sin superspeed, sin magi med vilken hon kan fixa alla de problem som finns, bara hon får springa nedför lite trappor, stöter hon plötsligt in i någon. Hon bryr sig inte om att memorera ansiktet ens. Det är bara någon som förstört.

Det var hennes stund. Som bortblåst.

När hon skjutit upp den tunga dörren med ett gnissel slår vinden mot henne. Den leker vilt med hennes hår.

Med taktfasta steg är hon snart framme. Framför sig har hon den ljusgula byggnaden, fyra våningar sträcker sig mot den grå himlen. Hon ser upp mot andra våningen, fönster nummer tre från vänster. Där lyser LED-lampan de skaffat två år tidigare.

Den lokalen är hennes hem. Där har hon sina vänner och tja, sin familj. Likasinnade. De som också är villiga att offra allt för det de tror på, eller kanske för att det inte finns något kvar att tro på?

Hon hör ett knackande och ser att det är Liv som bultar på fönsterrutan. Föreningskamraten vinkar med häftiga armrörelser att hon ska komma upp.

Slå in portkoden, 6181, tryck in dörren, stig in i hissen, tryck på hissknappen. Så skulle kanske vanligt folk tagit sig upp till lokalen. Men inte hon. Hon smyger sig till baksidan av huset, in på bakgården. Tycker om att känna mystiken och spänningen. Egentligen det enda hon känner nuförtiden, förutom bitterheten. Hursomhelst, hon går nerför de tre stentrappstegen som leder till en sådan där silvrigt mönstrad plåtdörr. Det är källaringången och till källaringången krävs en alldeles särskild liten nyckel. Den har hon. 

Hon träder in i rummet, och möter människorna.

Den alltid så glada Liv, ser något tyngd ut. Stämningen är en smula spänd.

-Hej, säger hon.

Filip tar återigen rollen som ordförande, ger henne en blick och nickar mot en stol.

Hon slår sig ner. De sitter runt det vita runda bordet de en gång hittat på Myrorna.

Filip harklar sig.

-Ja. Nu är vi alla samlade. Ehm, det är något stort, trevar han.

-Men säg det bara!

Det börjar pratas i rummet.

Hon själv är mest förvirrad. Men även intresserad.

Filip harklar sig ännu en gång, drar snabbt ena handen genom håret och yttrar sig.

-Ett uppdrag. Ett uppdrag som inte liknar andra uppdrag, men som verkligen skulle visa vad vi står för och hur mycket vi menar det vi står för.

-Ett uppdrag? Vad för uppdrag? Hör hon Elise säga.

Då går det upp för henne. Hon mimar orden i kör till Filip och Liv som klart och tydligt säger “Ett självmordsuppdrag”.

Det är tyst en bra stund. Det liksom vibrerar i hela kroppen.

Det var längesen hon kände så. Hon måste få göra det här. Äntligen få visa hur långt hon alltid varit beredd att gå för det hon tror på. Det finns ändå inget kvar.

Hon hör sig själv säga att hon gör det. Hon gör det.

Liv ser på henne med blanka ögon.

-Är du säker? Frågar Filip.

Självklart är hon säker. Det finns ändå inget kvar.

-Det finns ingen återvändo, viskar Liv allvarsamt. När du väl bestämt dig, finns ingen tid för ånger.

Hon förstår av Livs allvarsamhet att döma att det är seriöst nu. Hon kommer dö för sin sak.

 

Fem dagar kvar.

Idag äger hennes sista miljöaktion rum.

Hon och fem andra från föreningen ger sig ut på stan, idag står de på Sergels torg.

Någon börjar slänga ut meningar som är menade att beröra förbipasserande. Få dem att tänka om.

När det är hennes tur, riktar hon liksom ut frågan till den handfull människor som står och lyssnar.

- Ni vet väl hur jorden mår? Ni vet väl att det är vårt gemensamma ansvar? Vi måste ta till radikala åtgärder nu! Kamraterna jublar.

Hon tar i:

-Du och du, alla vi är en del av det, tillsammans. Miljön är viktigare än allt.

Hon tar sig en titt ut över torget, och får syn på en tjej med långt blont hår som står en bit bort för sig själv, men som ser intresserad ut. Hon himlar med ögonen, tjejen ser precis ut som en influenser hon sett, hennes största störningsmoment, de som bara bryr sig om en enda sak, konsumtion.

Efteråt, när hon böjer sig ned för att plocka ihop sina tillhörigheter, skuggas plötsligt hennes vy. Hon reser sig kvickt upp, möts av tjejen med det ljusa håret.

-Jag heter Nina. Jag blev väldigt berörd av det du sa.

Det var inte vad hon väntat sig.

-Skulle jag få prata med dig?

Det pirrar till i hennes bröst. Får hon faktiskt någon att tänka om?

Nina och hon tar sällskap hemåt. Deras sällskap växer sig till ett långt samtal som aldrig vill ta slut. Om livet, om universum. Sådana frågor hon hållit inom sig för att det inte funnits någon, tills nu, att samtala med om. Hon behöver inte förklara för Nina. Nina har samma frågor inom sig.

De dras till varandra.

 

Dagen är kommen

Nina sitter i hennes famn. Hon gråter.

-Men snälla. Gör det inte.

-Jag önskar att jag kunde, säger hon med hackig röst.

Nu finns det något kvar, men ingen tid för ånger.

E D