Korpsång

Jag tänker på dig varje dag. Det vet du. Och varje dag lever hoppet kvar inom mig. Hoppet om att du ska komma tillbaka. Jag vet att du inte kommer tillbaka. Tro inte att jag blivit galen. Det är min längtan som talar inte mitt förnuft. Jag kan inte skilja på natt och dag längre. Det enda jag ser är en tjock dimma som drar sig tätare och tätare in mot det som tidigare kallats ett liv. Nu liknar det mer ett helvete.

 

Jag sitter länge och kollar på nummerskylten. 41…. 42…. 43… En äldre tant bredvid mig sitter och bläddrar i en gammal Dagens Nyheter. På golvet står en lite kille och leker med några byggklossar. Tornet växer högre och högre. Han var verkligen duktig på att bygga torn. Hans hand var stabil och blicken koncentrerad. Trots att han bara var ett barn. Bakom honom sitter en medelålders kvinna. Jag ser att hon har gråten i halsen. Jag vill inte ens tänka på vad dem ska göra.

 

-Nummer 46?

Tjejen bakom disken lyfter blicken från datorn och tittar ut över väntrummet. Blicken är frågande. För säkerhetsskull säger hon det en gång till.

-Nummer 46?

Ingen reagerar.
Jag ser hur hon knappar in någonting på tangentbordet och snabbt där efter hörs ett…

-Nummer 47?

Jag reser mig sakta upp ur stolen. Nummer 47 är mitt nummer. Benen går långsamt framåt. Steget är bestämt men inte snabbt. Allt går på autopilot. Jag behöver knappt ens tänka.

 

-Hej.

Receptionisten tittar mot mig med ett stort leende. Jag ser direkt att hon gör sig till. Ingen på ett sådant här ställe kan vara så glad som hon.

-Hej, svarar jag motvilligt.

-Ert namn?

-Kevin Stewart.

-Ta till höger i korridoren och sen tredje dörren till vänster.

Jag säger inte tack. Jag bara går.

Vid en hastig anblick bakom mig ser jag den lilla killen med klossarna. Tornet hade rasat och nu satt han ner på golvet. Han hade förmodligen väntat länge på sin tur. Grymt gjort mot en liten kille att låta honom vänta på det där sättet. I ett kallt och enformigt rum utan vare sig dekoration eller inspiration. Som insidan på en kista. Vita väggar och vita tak, Gräsligt.

 

Korridoren är bred och lång, lite som en motorväg. Du kör precis som vanligt och innan du vet ordet av är det en olycka på vägen. En lång väg helt oförutsägbar. Ibland är den mörk och öde medan andra gånger trång och hänsynslös.

 

Sedan dagen du försvann har livet varit som ett enda stort minfält. Jag vet inte när eller ens om det kommer smälla. Fast jag måste fortfarande vara beredd. Jag måste lära mig parera vart ända litet slag för att överleva.

 

Pulsen stiger i takt med att jag kommer närmare och närmare dörren. Jag vet ingenting just nu. Det enda jag vet är att du ligger där inne.
Jag ställer mig utanför några sekunder för att samla kraft. För att förbereda mig på det värsta. Tar ett slappt tag om handtaget. Det är gult och klibbigt. Doften av handsprit är slående mot näsan. Jag lägger succesivt mer tyngd på handen tills dörren glider upp.

 

-Kevin…

-Pappa.

Du var oväntat glad för att har varit liggandes i flera veckor. Som att du ville berätta någonting. Som att du väntat på mig.

-Hur mår du?

-Jo då, läkarna har varit inne i pumpen. De sa att de såg illa ut men att det förmodligen kommer till att bli bra. Det finns ingen anledning att oroa sig Kevin. Det kommer bli bra.

-När får du komma hem?

-Så snart röntgenbilderna är klara. Troligen om några dagar. Kevin… allt kommer bli bra.

 

En sköterska stiger sakta in i rummet. Hon försöker se glad ut likt hon i receptionen men misslyckandet märker till och med pappa, och han ligger med morfin.

-Måste jag redan gå? Jag kom precis.

-Tyvärr sådana är reglerna. Pappa måste få vila.

 

Det fanns tydligen regler för hur länge man fick träffas. Det du behövde var sällskap och värme. Du blev knappast bättre av att få ligga ensam i en smal sjukhussäng. Dem sa att om inte jag lämnade rummet skulle jag få besöksförbud. Vad skulle jag göra? Förlåt pappa.

 

Södermalm är långt ifrån folktomt. Överallt springer stressade mellanchefer, hispiga barnfamiljer och långsamma pensionärer. Alla är uppe i sitt. Ingen vet vad den andra tänker. Ingen bryr sig om någon annan. Tiggare sitter längst gatorna och sträcker ut sina händer i ren desperation. De ropar på hjälp men ingen ser. Eller jo, folk ser, det gör dem. Problemet är att ingen orkar kämpa. Till och med jag går stilla tigande förbi. Skammen känns långt in i hjärtat, men det enda jag kan tänka på är pappa. Jag har inte tid med någon annan.

 

När jag kommit halvvägs till hem får jag syn på ett stort fint skyltfönster. Inuti fönstret står en massa gamla modellbilar. Det är speciellt en som fångar min uppmärksamhet. En skinande rödpolerad folkvagn pryder fönstrets övre sektion. Det var precis en sådan som pappa hade när jag var liten. Tillsammans åkte vi runt och drömde oss bort från verkligheten.
Jag känner på handtaget, det är öppet. Med ett gnissel glider dörren sakta upp och jag kliver in.

 

Affären var som ett paradis. Den hade du tyckt om. Väggarna präglades av stora hyllor fyllda med bilar, serietidningar, radioapparater och allt man kan tänka sig från förr. Gamla ånglok, chaufförsmössor, korvhattar, allt. Jag kommer ihåg att den röda folkvagnen på något sätt hamnade i min hand och följde med mig ut ur butiken. Den skulle du få av mig. Folkvagnen skulle hjälpa dig att bli frisk. Den skulle hålla dig sällskap när jag inte kunde.

Precis när jag stängt dörren till butiken och ställt mig på trappan utanför känns en vibration i fickan. En vibration som drar sig ut genom hela kroppen. Jag blir helt kall. Handen rör sig sakta ner och greppar upp telefonen. Numret är okänt Jag brukar inte svara men utan att jag gör någonting sveper tummen tvärs över skärmen och mobilen slutar vibrera.

 

-Hallå! Kevin? En svag röst hörs på andra sidan.

Jag får inte fram ett ord. Jag står bara och stirrar på den upplysta displayen.

-Det är nog bäst att du kommer nu.

I bakgrunden hörs ett pipande så hjärtskärande att jag nästan spyr. Det piper och tjuter och skriks... Huvudet börjar dunka och benen bär mig knappt. Jag förstår ingenting. När jag tittar ner på telefonen ser jag displayen helt svart. Den var livlös och kall, superkall.   
Jag tittar ut över Södermalm. Inte en människa. Jag tittar in emot butiken. Den är stängd. Jag försöker springa men benen bär inte. Jag faller ihop, rakt framför ett lejon. Manen slingrar sig runt mitt huvud och ögonen stirrar rakt in i mina. Alla affärer ligger nere och allt ljud är borta. De ända jag ser är den lilla pojken från väntrummet. Han hade byggt upp sitt torn igen och nu var det högre än någonsin.

Han vinkar till mig.

Jag vinkar till honom.              

V E P