Kvarlämnad

 

”Vart tar du vägen efter studenten då Felicia?”

”Jag ska faktiskt 8287 kilometer bort!” hörde jag henne svara. Rummet frös till is och min blick sökte sig flyktigt till hennes. Det kramades om i hela magen. Som vattnet i en omvriden handduk kände jag hela mig droppa ner mot golvet.

”Vart ska du?” frågade jag från andra sidan det myllrande rummet.

”Tillbaka till Tokyo” svarade hon, med lägre röst denna gång. Hennes ögon genomborrade mig enda in i själen. Den mörka nyansen av hennes irisar naglades fast i mitt minne. Blottad var jag minst sagt. Men jag vände bort blicken och tog en stor klunk av min öl, suktande efter något starkare när rummet återigen sattes i rörelse. Hemmafest var det, en av många under vårterminen i trean. Vissa av oss var där för att njuta av vår sista gymnasietid innan livet bar vidare, andra för att dränka sitt ovetande om framtiden. Jag tillhör den senare kategorin. Att Felicia tillhör den första visste jag egentligen hela tiden, men bekräftelsen av hennes svar sved. Felicia var ett gnistrande eldklot, energisk, passionerad och orädd. Allt hon berörde sattes i brand där hon gick fram och jag smälte ohjälpligt, vilket var bortkastat. Vad är en fegis utan ambition för en flicka som henne? ”Följ dina drömmar, följ ditt hjärta!” säger de, men jag drömmer bara mardrömmar och mitt hjärta är lika förvirrat som resten av mig.

Festen fortsatte och som vanligt vimlade jag runt bland folk utan att riktigt veta vart tiden tog vägen. Däremot var jag aldrig riktigt närvarande för i ögonvrån såg jag på Felicia med avund. Tankarna slingrade sig runt i hjärnan, längs väggarna, taket och golvet. Allt jag ville var att vara som henne och vara med henne. Meter för meter drogs jag närmare Felicia, likt magneter sökte vi oss till varandra utan ögonkontakt. Slutligen satt jag i soffan bredvid henne med ett flertal andra. Då och då kände jag hennes knä mot mitt, för att sedan lämna igen. Jag fann det märkligt att folk runtomkring mig inte hade någon aning om vad som pågick bredvid dem. Jag var nämligen nära bristningsgränsen att tippa över och översvämma hela huset. Från den dagen jag mötte Felicia så har ingenting varit det minsta begripligt. Det enda jag förstod var att hon hade någonting som jag inte hade men desperat behövde. Flera gånger försökte jag greppa tag i det, men aldrig hade jag lyckats nå hela vägen fram. Under hela trean på gymnasiet hade jag jagat. Vissa ensamma stunder tillsammans trodde jag att jag lyckades, för en värme spreds ända ut i tårna. Men det visade sig att mina sinnen grundlurade mig när kylan återigen bet tag morgonen därefter. Jag spände knogarna och kände hur jag började droppa över. Skratten runtomkring blev öronbedövande. Efter flera försök att skjuta undan tankarna kippade jag efter andan av obehag. Jag bestämde mig för att gå ut och att ta lite luft. När jag klev upp ur soffan och förde stegen mot altanen kände jag Felicias blick i ryggen.

Musiken dämpades när jag stängde glasdörren bakom mig. Utifrån hördes endast basens brummande och pladdrande röster. Den kalla kvällsluften trängde in i mina näsborrar, både befriande och skärande på samma gång. Däremot kändes huden varm, kokande av adrenalin. Jag satte mig ner intill poolkanten och drog frustrerat händerna genom håret. Tokyo. Hon kunde lika gärna sagt månen. Hur vågade hon komma in i mitt liv och vända upp och ner på allt jag vet för att sedan bara sticka? Spegelbilden i vattnet var lika förvriden och sned som jag kände mig. Efter att ha stirrat tomt i några minuter beslöt jag mig suckande att jag lika gärna kunde åka hem. Jag tog fram mobilen ur bakfickan för att kolla kvällsbussens tidtabell, skärmens ljus bländade mig. 01:11 skulle nästa buss gå, precis lagom för att börja röra sig mot busshållplatsen med andra ord. Men just som jag släckte mobilskärmen upptäckte jag en gestalt på andra sidan poolen. Jag rös skräckslaget till och håret ställde sig tvärt på mina armar. Sedan insåg jag att det var Felicia. Generat mötte jag hennes blick. Hur länge hade hon suttit där? Det kändes konstigt ovant att plötsligt se henne när jag vanligtvis brukar vara besvärligt medveten om hennes närvaro. Likt ett akvarium reflekterades ljuset från poolens lampor runtomkring oss och det dansade över hennes ansikte. Hennes ögon gnistrade av eld och det kändes som om de försökte mana blixten att slå ner i mig. Tystnaden pulserade mellan oss. Allt jag ville var att putta ner henne i vattnet.

”När åker du?” frågade jag sedan, med den drygaste tonen jag kunde åstadkomma. Rösten ekade dock av saknad och besvikelse.

”Tre veckor efter studenten” svarade hon. Återigen slog det mig hur orädd hon var och sedan kort därefter hur olik mig hon var. Felicia kastade sig huvudstupa ut från stupet till studentavslutning medan jag stod kvar på darrande ben. Vart ska jag sikta? Och vad händer om jag kraschar?

”Jag ser verkligen fram emot det” började hon. ”Det är ett guldtillfälle att upptäcka världen och lära mig mer om mitt ursprung. Tokyo är en så vacker och livfull stad, bara tanken på att gå runt där bland folkmassorna gör mig alldeles upprymd!” Jag såg på henne när hon blickade upp mot den molniga stjärnhimlen. Hon hade något vilt i blicken, något rastlöst som var på väg att bryta sig loss. Eldslågan hon bar skrek efter mer syre. Sedan sänkte hon blicken ner till jorden igen, ner till mig.

”Tänk på allt som vi inte har upplevt än!” suckade hon. ”Alla platser vi kommer få se och alla människor vi kommer få möta” Inget skulle stoppa henne från att försvinna och hon skulle förmodligen aldrig komma tillbaka. Allt har varit förgäves.

”Jag är glad för din skull” ljög jag. Hon log dystert mot mig. Jag trevade försiktigt runt poolen till henne och hon ställde sig upp till mötes. Vi stannade bara några centimeter ifrån varandra. Hon smekte min kind och jag höll andan. Jag vågade inte se henne i ögonen, men kunde inte heller låta bli. När hon vilade armarna om min rygg släppte jag äntligen ut ett djupt andetag. Vi omfamnade varandra och för ett ögonblick var jag lycklig. Men aldrig riktigt så lycklig att tid och rum domnade bort och försvann runtomkring oss. För precis runt hörnet såg jag all världens framtid. Jag var fast med insikten över hur mycket jag skulle sakna det här ögonblicket. Allt jag kunde känna var den kommande frånvaron av hennes värme, 8287 kilometer ifrån henne.

”Får jag följa med?” vrålade jag i tanken så högt som det bara gick. Mina läppar förblev stilla när jag istället svalde frågan genom min svullna hals. Den sjönk ner genom strupen till en blyklump i magen. Jag kände hennes händer släppa taget om mig. Där fann jag mig själv vid kanten av min själ, blint stirrandes på tillfället som motvilligt sipprade ur händerna på mig. När livet tar slut ångrar vi bara chanserna vi aldrig tog, ett ältande som aldrig finner ro.

”Jag kommer sakna dig” sa hon, men det enda som hördes var ”Hejdå”.

H L