Min fantastiska, underbara, värdefulla dotter

 

Mina ögon öppnades sakta men säkert, min kropp tyngdes ner i sängen. Och just för en sekund var allt bra, inget gjorde ont, allt var bra. Men sen kom det, smällen, hårdare än en käftsmäll och rakt mot mig. Smällen fick mig att vilja ligga kvar och inte gå upp, men det var inte så livet funkade.

Mitt rum var mörkt och hade en stämning av dött i sig, alla speglar i rummet var täckta med filtar och golvet var täckt med vidrigt skräp som varit där i månader. Min snälla, fina mamma flög in och schasade ut mig ur sängen, därefter gav hon mig en macka och apelsin juice. Men min aptit var inte där, min kropp kunde inte tåla och ta emot något så viktigt och sällsynt som mat, varför skulle min kropp bli given det? Min kropp som inte var värd något, jag la frukosten med resterna från dagarna innan och med mina vingliga smala ben gick jag mot skolbussen, som skulle ta mig till den värsta plasten, skolan.

 

Först var det matte, sedan engelska, efter det kom svenska och efter svenskan kom lunchen. Medan alla mina klasskompisar drog sig mot matsalen, satt jag kvar ensam på en bänk med min telefon och skrollade genom mitt Instagram flöde. Tjejer med utseende av modeller dök upp, jag kollade ner på mig själv, jag som var ful och blek. Omöjligt att jämföras, jag som inte ens borde existera och de som borde få hela världen. Mina ögon tårades upp, jag kände mig värdelös och oviktig. Jag försökte skaka av mig det genom att ställa mig upp men så fort jag fick tyngd i benen svartnades mina ögon fort och jag föll mot det iskalla golvet. Framför mina ögon var det svart men ett fladdrande ljus svep över dem då och då, som att någon eller några gick runtom mig. Svaga röster kom till mina öron, röster som lät kilometer ifrån mig vara, men ändå rakt bredvid mig. Min hjärna kände sig överväldigad med tankar, jag kände mig överväldigad med allt.

 

Jag vaknade då och då men jag var aldrig helt där, inte ens när sjukvårdarna rushade in till min hjälp. Minuterna i ambulansen som åkte mot sjukhuset var otydlig, men en sak fastnade kvar i mitt huvud:

-          Stackars rara bittra flicka, sa en av sjukvårdarna med medlidande röst.

Bitter, vad det ordet folk tänkte på när de såg mig, jag ryste.

 

Inne i sjukhuset fick jag hjälp, hjälp jag inte ansåg vara min. Borde inte flickan bredvid mig från en bilkrasch få min hjälp. Flickan som skrek av smärta, borde inte doktorerna som hjälpte mig gå till henne, hon som förtjänade det.

Efter en lång period i sjukhussängen ser jag de, min familj. Min mamma som hade mascara rinnande ner från hennes kind, min pappa som rullade tummarna, något han bara gör när han är stressad. Och lillebrorsan, för liten för att kunna förstå, men som fortfarande lipade sorgset med hans läppar. Tillsammans öppnade de dörren och jag mötte deras ögon.

-          Varför kära flicka, varför? frågade pappa nervöst.

-          Vad tror du att du kommer få för svar? Att jag vill vara den här bittra hemska tjejen som låter varenda person i hennes närhet ner. Varför skulle jag vilja det? Det är bara så jag är, jag tycker inte att jag är värd något, är det vad ni vill höra? För här är det; ja, jag är ingen speciell och ja, jag förtjänar inte er eller någon annan. Jag älskar er, men ni borde fått någon annan, någon som förtjänar eran kärlek! skrek jag i ren smärta, medans jag kände hur mitt hjärta brast.

De var chockade, jag kunde se hur min lillebrors ögon fylldes med tårar. Jag kände mig skyldig. Vad ger mig rätten att skrika på de, de har inte gjort något, det är mig det är fel på, inte dem. Det var då något hände i deras ögon, något ändrades. Det var ingen smärta i de, ingen fejkad empati, bara ren kärlek. Som en klump gick de fram till mig gav min en varm och härlig kram, medans mamma viskade:

-          Du är inte en bitter tjej, du är min fantastiska, underbara, värdefulla dotter.