Övergiven i natten

 

Det luktar nyklippt gräs och blommor, barnen springer runt i shorts och linne kring picknickfiltarna. Några av dem slåss om en kaka, andra har tagit sig en tupplur. Isak och Ines sitter i skuggorna vid skogskanten. De har hittat ett lugnt hörn där de kan sitta ifred. Det börjar bli svalare ute och familjerna börjar dra sig hemåt igen. Ines och Isak passar på att smyga fram och se om någon familj har glömt kvar något. Men det verkar som att de får gå och lägga sig hungriga idag igen. Ines lägger sig ner i det höga gräset längs skogskanten. Hennes mage kurrar men hon försöker ändå sluta ögonen. Hon drömmer att hon vandrar runt i solskenet på stora ängar fyllda med stora oranga grönsaker med grön fin blast som har en alldeles speciell söt smak men ändå inte för söt.

 

När Ines vaknar efter den långa och eländiga natten hör hon barnen skratta och ropa. Hon drar sig försiktigt ur det höga gräset. När hon sneglar bort mot platsen där Isak brukar tillbringa nätterna finns ingen där. Hon skuttar lite långsamt bort från skogskanten och närmare folkmassan. ”Är han där ute?” Nej, hon kunde inte se honom. Hon brukade alltid hålla sig borta från barnen eftersom de annars trodde hon var ett gosedjur. Men hennes hjärta började slå snabbare och hon började skaka. Hon var tvungen att ta sig ut dit och se om han var i fara. Hon tog mod till sig och skuttade ett snabbt varv mellan alla picknickfiltar och lekande barn. Några av dem fick syn på henne och sprang efter. Hon hoppade så fort hon kunde in i skogskanten och barnen tappade bort henne.

 

Hon satt kvar på samma ställe ett tag för att vara helt säker på att barnen var borta. Hennes hjärta slog fortfarande dubbla slag och hela hennes kropp darrade. När hon hade lugnat ner sig lite bestämde hon sig för att gå en sväng i skogen, hon kanske skulle hitta Isak där. Hon började gå åt motsatt håll som barnen hade kommit ifrån. När hon hade gått en stund hittade hon små bär, vanligtvis tyckte hon inte alls om bär. Men det brydde hon sig inte om nu, hon var bara glad att få något att äta. Hon gick från buske till buske och åt så många bär hon fick tag på. När hon sedan tittade upp och bestämde sig för att gå tillbaka såg hon en liten pälstuss på en gren i samma höjd som hennes ögon. Men det var inte hennes färg utan Isaks. Han hade en speciell blandning mellan mörkbrunt och svart.

 

Hon kunde inte tänka klart, hjärtat var nära på att flyga ut ur bröstet. Allt stod stilla. ”Vad har hänt med honom?”. Hon skuttade till platsen där Isak brukade sova, hon la sig ner och vek fram öronen i ett försök att gömma ögonen och nosen. ”Vad skulle hon ta sig till?” Skulle en varg ta henne ville hon i alla fall inte se på. Hon började känna små droppar mot ryggen, de blev bara fler och fler. Efter bara några minuter var pälsen som fastklistrad mot kroppen. Hon kliade sig på ryggen med baktassen. Solen började dra sig undan och de familjer som ännu inte hade tagit sig hem fick springa sista biten till bilarna. Hon darrade där hon låg, ingen värme, ingen mat och ingen som kunde skydda henne. Nu kunde barnen lika gärna få leka med henne.

 

På något sätt lyckades hon ändå somna där hon låg, för hon vaknade sedan av att något prasslade i skogen bakom henne. Hela staden var knäpptyst, det enda ljuset som fanns var  gatlamporna som lyste. Men skenet från dem räckte inte för att kunna urskilja vad det var som ville äta upp henne. Hon gör sig så liten som möjligt och försöker vara så tyst som möjligt, även fast hela skogen säkert kunde höra hennes hjärtslag. Ljudet kommer närmare henne och det enda hon hoppas på är att få komma till Isak. Något mjukt nuddar hennes rygg, det är varmt. ”Varför äter den inte upp mig?”. Hon lyfter smått på huvudet för att se om det är en varg eller en mus. Men det är varken eller. Hennes liv fylls av glädje, hjärtat slår fortfarande lika snabbt men inte av rädsla. Nu när hennes storebror är tillbaka och vid liv behöver hon inte vara orolig över att bli uppäten av en varg. Hon reser sig upp och går närmare honom, men han vänder sig om och försvinner ut i natten. Hon sätter fart och försöker komma ikapp, men han är mycket snabbare. Eftersom hon inte vill bli lämnad själv igen skuttar hon efter även fast kraften har tagit slut för flera kvarter sen. Så här långt bort hade hon aldrig varit. ”Vart är vi på väg någonstans?” När de har kommit förbi de sista radhusen kommer de till en grusväg som leder dem ännu lite längre bort från staden. De viker in på något som i mörkret ser ut som en gård. Isak försvinner in genom ett litet hål i en lada. Ines följer efter hack i häl.

 

Där inne var det ljust och varmt. Isak hade nu slutat skutta, och står istället mitt i rummet och kollar på Ines. Han vänder sig mot en stor låda som står på golvet lite längre bort. Han går dit och Ines följer efter. Isak lyckas få upp locket och hoppar i. Ines klättrar upp och tittar ner på honom. Han sitter bland en massa stora morötter, sådant som hon bara kunde drömma om för några dagar sedan. Hon hoppar ner och börjar äta. Aldrig har grönsaker smakat så gott som nu.

 

Nästa morgon vaknar de inlindade i varsin varm och mjuk filt. De ligger bredvid varandra på några höbalar i samma lada. Utanför ladan är det traktorer som åker runt, hundar som skäller och människor som pratar och skrattar. Ingen som ville äta upp dem. En man kommer in i ladan och går fram till dem. Han har med sig en hink fylld med klart vatten och en stor skål med alla möjliga grönsaker.

-Här får ni stanna hur länge ni vill.

S M