Självspillan
Klockan var 09.25.
Det var första skoldagen på gymnasiet. Eleverna lunkade långsamt runt på vänt
att lektionen skulle börja. Ljudet av tjattrande tonåringar tjöt i mina öron
när jag plockade fram mina böcker, mitt skåp var litet med jag fick ändå plats
med min nya vinterjacka. Jag stod kvar vid mitt öppna skåp eftersom klassrummet
bara var några meter bort, det var liksom min säkra plats, skåpet. Läraren
tryckte upp den gamla, skrikande dörren och lektionen skulle börja. De nya
ansiktena trängde sig fram för att få se på tavlan var de skulle sitta. Och
såklart fick jag sitta bredvid någon bitchig tjej, hennes ögonfransar liknade
sniglar. Hennes hår var platinablont och slitet, man såg att det inte hennes
riktiga hårfärg.
När
lektionen äntligen var slut så var det dags för lunch. Den där tjejen som jag
satt bredvid i klassrummet stod vid skåpet bredvid mitt med hennes kompis. De bestämde
vart de skulle äta mat. Jag som trodde att man brukar äta i matsalen. På väg
till matsalen behövde man gå förbi andra skåp och klassrum, min blick mötte
Emmas men kollade snabbt bort. Givetvis stod hon med Klara som fnittrade och babblade.
Såklart, de är ju alltid med varandra. Bara de två. Och ingen annan ska vara
bra nog för att få vara med de. Inte ens en vän sen dagis.
Den kalla
nyckeln var jobbig att hålla i när jag vred om den i det tröga låset på den
ledsna dörren. Dörren smälldes igen bakom mig medan jag kastade av mig min
väska och klampade av mig mina skor. Klumpen i halsen växte sig större och
större medan jag sprang in på mitt rum och kastade mig i sängen. Som tur var
mamma och pappa inte hemma än. Tårarna forsade ner för mitt ansikte som ett
vattenfall som aldrig ville ta slut. Och där låg jag i min säng i minst två
timmar och bara tyckte synd om mig själv. Mina föräldrar frågade varför jag
inte ville äta kvällsmat, men jag sa bara att jag hade mycket med läxor och att
jag inte var hungrig för att jag hade ätit så mycket till lunch. Jag låg bara
in låst på mitt rum och ångrade att jag fanns.
Väckarklockan
tjöt och tjöt men ingen stängde av den. Och så hade med gjort ett tag tills
mina föräldrar hade fått ett samtal från skolan att jag inte var där. De hade
gått in i mitt rum och sätt mig ligga helt likblek och kall i sägen. Den unga sjuksköterskan
hade gett beskedet till mina föräldrar, Sarah, hon är inte längre med oss.
Begravningen hade varit liten, bara mina föräldrar och nära släkt hade varit
där. Min pappa hade sagt något om hur grymt livet var, att lilla Sarah som
alltid varit en frisk och glad flicka skulle dö i sömnen. Men jag skulle tycka
att det var det bästa som kunde hända, att inte behöva gå på den här jorden
något mer. Det var det jag drömde, men det var ingen mardröm. Den var ganska
skön och lugnande, det var nämligen så jag alltid önskat att dö. I sömnen.
Men nästa morgon
hade jag vaknat som vanligt. Lite besviken blev jag. Men jag gjorde ändå
iordning mig som vanligt och drog till skolan. Solen bländade mig när jag gick
ut genom dörren. Himlen var orange som en apelsin och när jag andades kunde jag
se min egen andedräkt. Allting var täckt av glittriga is kristaller och när jag
andades in gjorde den kalla luften ont i näsan. Det var en fin morgon. Men när
jag gick ut för att låsa upp in cykel så kunde jag inte får upp cykellåset, jag
försökte i minst fem minuter men den måste ha fryst fast. Det brände bak i
ögonen med jag höll inne tårarna, jag var helt enkelt tvungen att spring. Jag
började springa så snabbt jag bara kunde, mjölksyran brände i bena och det
tjocka lagret av kläderna klibbade sig mot min varma kropp. Smaken av järn
bildades i munnen och en svettdroppe rann ner för pannan medan gruset drogs mot
asfalten när jag sprang.
08.23. Jag
hade kommit 8 minuter för sent. Jag gick in i klassrummet med mina mattesaker
och de hade en genomgång så alla märkte mig. Jag gick till min plats för att sätta
mig ner. Men precis när jag skulle nudda stolen så försvann den och jag ramlade
ner på golvet. Alla såg mig och började skratta. Åter igen kände jag hur
tårarna brände bak i ögonen men den här gången lyckades jag inte hålla tillbaka
de. Jag sprang ut till en av toaletterna och satt för mig själv. Hur dum får
man vara. Vad är det för fel på dig. Sa jag tyst för mig själv. Såklart var
det den här bitchiga tjejen som dragit bort min stol, hur kunde jag inte sätt
det komma. Jag tänkte aldrig gå tillbaka in i det där klassrummet igen. Aldrig.
Jag smällde upp den fula toalettdörren, tog mina saker från skåpet och sprang
hem igen. Mina föräldrar var på jobbet så det skulle inte vara någon fara.
När jag
äntligen var hemma så sprang jag och låste in mig på toaletten. Hjärtat dunkade
snabbt och jag han inte andas. Känslan av att rummet krympte runt om mig blev
värre och värre. Kroppen täkters av klibbigt svett och jag drog av mig min
tröja. Allting blev bara värre och värre och ingenting kunde stoppa det. Jag
försökte stänka kallt vatten i ansiktet, hålla andan och att andas efter en
kvadrat. Men inget funkade. Då kom jag å tänka på att pappa brukar raka sitt
skägg med ett rakblad som han alltid lägger i en av lådorna. Om jag inte skulle
leva mer så skulle det sluta. Allt skulle skuta. Det var ju ändå det jag önskat
varje kväll. Jag tog fram rakbladet och drog den mot insidan av handleden. Det
vinröda blodet rann ner för min arm, ner för handen till mina fingertoppar där
det droppade ner på det vita toalettkaklet. Det bildade en pöl som blev större
och större tills jag inte kunde se mer, det blev svart.
Mina
föräldrar hade fått meddelandet från skolan, att jag först kommit försent och
sedan dragit efter första lektionen, och skyndat sig hem. Väl hemma hade de
sätt hur mina skor var avtagna halvvägs in i huset och hur toalettdörren var
helt öppnad. Mamma hade rusat fram till toaletten medan pappa kom skyndades
efter. Där hade de sätt mig liggandes medvetslös på det vita kalla kakelgolvet,
med blod i en pöl bredvid min högra hand. Efter det hade de ringt 112 och
ambulansen hade kommit, blev jag körd till akuten med syrener och blåljus på.
Mina föräldrar var förvirrade, de hade inte sätt hur jag mått och trodde jag
hade ett bra eller i alla fall ett normalt tonårsliv. Men så var det inte. Sköterskan
hade berättat för de vad de tror hade hänt och gav de förslag på att jag skulle
gå till en grupp för att prata med andra som har gått igenom samma saker som
jag.
Fem dagar
senare hade jag vaknat upp i det vita rena rummet, min mamma och pappa satt vid
min sida glada men trötta. De hade sovit och hade vaknat av att sjuksköterskan
hade rusat in i rummet. Och efter bara en dag så fick jag åka hem. När vi
kommit hem hade jag gått förbi toaletten till mitt rum. Jag rös till, det hade
sätt ut som det alltid gjort. Kritvitt kakel utan en enda fläck av blod, inte
ens en lite missfärgning. Väl inne på mitt rum såg jag mig i min stora
helkroppsspegel, jag hade blivit väldigt blev och benig. Precis då knackade det
på dörren och in kom mamma. Hon satte sig på min säng och jag satte mig
bredvid. Hon berättade om vad sjuksköterskan hade sagt med att jag skulle få
hjälp. Jag skulle en gång i veckan gå till en grupp och prata med andra som
gått igenom liknande saker. Och det är så jag hamnade här, i denna grupp.
-Tack Sarah
för att du ville dela din berättelse för oss.
M J
Kommentarer
Skicka en kommentar