Självspillan

 

Klockan var 09.25. Det var första skoldagen på gymnasiet. Eleverna lunkade långsamt runt på vänt att lektionen skulle börja. Ljudet av tjattrande tonåringar tjöt i mina öron när jag plockade fram mina böcker, mitt skåp var litet med jag fick ändå plats med min nya vinterjacka. Jag stod kvar vid mitt öppna skåp eftersom klassrummet bara var några meter bort, det var liksom min säkra plats, skåpet. Läraren tryckte upp den gamla, skrikande dörren och lektionen skulle börja. De nya ansiktena trängde sig fram för att få se på tavlan var de skulle sitta. Och såklart fick jag sitta bredvid någon bitchig tjej, hennes ögonfransar liknade sniglar. Hennes hår var platinablont och slitet, man såg att det inte hennes riktiga hårfärg.

När lektionen äntligen var slut så var det dags för lunch. Den där tjejen som jag satt bredvid i klassrummet stod vid skåpet bredvid mitt med hennes kompis. De bestämde vart de skulle äta mat. Jag som trodde att man brukar äta i matsalen. På väg till matsalen behövde man gå förbi andra skåp och klassrum, min blick mötte Emmas men kollade snabbt bort. Givetvis stod hon med Klara som fnittrade och babblade. Såklart, de är ju alltid med varandra. Bara de två. Och ingen annan ska vara bra nog för att få vara med de. Inte ens en vän sen dagis.

Den kalla nyckeln var jobbig att hålla i när jag vred om den i det tröga låset på den ledsna dörren. Dörren smälldes igen bakom mig medan jag kastade av mig min väska och klampade av mig mina skor. Klumpen i halsen växte sig större och större medan jag sprang in på mitt rum och kastade mig i sängen. Som tur var mamma och pappa inte hemma än. Tårarna forsade ner för mitt ansikte som ett vattenfall som aldrig ville ta slut. Och där låg jag i min säng i minst två timmar och bara tyckte synd om mig själv. Mina föräldrar frågade varför jag inte ville äta kvällsmat, men jag sa bara att jag hade mycket med läxor och att jag inte var hungrig för att jag hade ätit så mycket till lunch. Jag låg bara in låst på mitt rum och ångrade att jag fanns.

Väckarklockan tjöt och tjöt men ingen stängde av den. Och så hade med gjort ett tag tills mina föräldrar hade fått ett samtal från skolan att jag inte var där. De hade gått in i mitt rum och sätt mig ligga helt likblek och kall i sägen. Den unga sjuksköterskan hade gett beskedet till mina föräldrar, Sarah, hon är inte längre med oss. Begravningen hade varit liten, bara mina föräldrar och nära släkt hade varit där. Min pappa hade sagt något om hur grymt livet var, att lilla Sarah som alltid varit en frisk och glad flicka skulle dö i sömnen. Men jag skulle tycka att det var det bästa som kunde hända, att inte behöva gå på den här jorden något mer. Det var det jag drömde, men det var ingen mardröm. Den var ganska skön och lugnande, det var nämligen så jag alltid önskat att dö. I sömnen.

Men nästa morgon hade jag vaknat som vanligt. Lite besviken blev jag. Men jag gjorde ändå iordning mig som vanligt och drog till skolan. Solen bländade mig när jag gick ut genom dörren. Himlen var orange som en apelsin och när jag andades kunde jag se min egen andedräkt. Allting var täckt av glittriga is kristaller och när jag andades in gjorde den kalla luften ont i näsan. Det var en fin morgon. Men när jag gick ut för att låsa upp in cykel så kunde jag inte får upp cykellåset, jag försökte i minst fem minuter men den måste ha fryst fast. Det brände bak i ögonen med jag höll inne tårarna, jag var helt enkelt tvungen att spring. Jag började springa så snabbt jag bara kunde, mjölksyran brände i bena och det tjocka lagret av kläderna klibbade sig mot min varma kropp. Smaken av järn bildades i munnen och en svettdroppe rann ner för pannan medan gruset drogs mot asfalten när jag sprang.

08.23. Jag hade kommit 8 minuter för sent. Jag gick in i klassrummet med mina mattesaker och de hade en genomgång så alla märkte mig. Jag gick till min plats för att sätta mig ner. Men precis när jag skulle nudda stolen så försvann den och jag ramlade ner på golvet. Alla såg mig och började skratta. Åter igen kände jag hur tårarna brände bak i ögonen men den här gången lyckades jag inte hålla tillbaka de. Jag sprang ut till en av toaletterna och satt för mig själv. Hur dum får man vara. Vad är det för fel på dig. Sa jag tyst för mig själv. Såklart var det den här bitchiga tjejen som dragit bort min stol, hur kunde jag inte sätt det komma. Jag tänkte aldrig gå tillbaka in i det där klassrummet igen. Aldrig. Jag smällde upp den fula toalettdörren, tog mina saker från skåpet och sprang hem igen. Mina föräldrar var på jobbet så det skulle inte vara någon fara.

När jag äntligen var hemma så sprang jag och låste in mig på toaletten. Hjärtat dunkade snabbt och jag han inte andas. Känslan av att rummet krympte runt om mig blev värre och värre. Kroppen täkters av klibbigt svett och jag drog av mig min tröja. Allting blev bara värre och värre och ingenting kunde stoppa det. Jag försökte stänka kallt vatten i ansiktet, hålla andan och att andas efter en kvadrat. Men inget funkade. Då kom jag å tänka på att pappa brukar raka sitt skägg med ett rakblad som han alltid lägger i en av lådorna. Om jag inte skulle leva mer så skulle det sluta. Allt skulle skuta. Det var ju ändå det jag önskat varje kväll. Jag tog fram rakbladet och drog den mot insidan av handleden. Det vinröda blodet rann ner för min arm, ner för handen till mina fingertoppar där det droppade ner på det vita toalettkaklet. Det bildade en pöl som blev större och större tills jag inte kunde se mer, det blev svart.

Mina föräldrar hade fått meddelandet från skolan, att jag först kommit försent och sedan dragit efter första lektionen, och skyndat sig hem. Väl hemma hade de sätt hur mina skor var avtagna halvvägs in i huset och hur toalettdörren var helt öppnad. Mamma hade rusat fram till toaletten medan pappa kom skyndades efter. Där hade de sätt mig liggandes medvetslös på det vita kalla kakelgolvet, med blod i en pöl bredvid min högra hand. Efter det hade de ringt 112 och ambulansen hade kommit, blev jag körd till akuten med syrener och blåljus på. Mina föräldrar var förvirrade, de hade inte sätt hur jag mått och trodde jag hade ett bra eller i alla fall ett normalt tonårsliv. Men så var det inte. Sköterskan hade berättat för de vad de tror hade hänt och gav de förslag på att jag skulle gå till en grupp för att prata med andra som har gått igenom samma saker som jag.

Fem dagar senare hade jag vaknat upp i det vita rena rummet, min mamma och pappa satt vid min sida glada men trötta. De hade sovit och hade vaknat av att sjuksköterskan hade rusat in i rummet. Och efter bara en dag så fick jag åka hem. När vi kommit hem hade jag gått förbi toaletten till mitt rum. Jag rös till, det hade sätt ut som det alltid gjort. Kritvitt kakel utan en enda fläck av blod, inte ens en lite missfärgning. Väl inne på mitt rum såg jag mig i min stora helkroppsspegel, jag hade blivit väldigt blev och benig. Precis då knackade det på dörren och in kom mamma. Hon satte sig på min säng och jag satte mig bredvid. Hon berättade om vad sjuksköterskan hade sagt med att jag skulle få hjälp. Jag skulle en gång i veckan gå till en grupp och prata med andra som gått igenom liknande saker. Och det är så jag hamnade här, i denna grupp.

-Tack Sarah för att du ville dela din berättelse för oss.

M J

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Höstäpplen

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.