Toppen av London bridge

Det var på toppen av London bridge. Det var en lätt solig dag. Jag hade precis varit på min kompis 19 års fest. Luften blåste lätt i mitt lockiga blonda hår och min vita spetsklänning fladdrade i vinden. Bilarna nedanför mig susade förbi. Jag stängde mina ögon och sträckte ut mina armar för den olyckliga undergången. ‘‘Äntligen gör jag det’’ tänkte jag. ‘’Efter alla dessa år ska jag äntligen avsluta mitt lidande’’. Allting gick så snabbt. Jag visste inte ens hur min familj skulle reagera, men vad tänker jag ens, min familj skulle inte bry sig. Min familj har aldrig brytt sig.

Min mamma lämnade när jag var liten för hon ville inte ta hand om mig så hon lämnade mig med pappa istället mig. Fast hon har fortfarande kontakt med pappa för hon behöver hans pengar. Fast jag är väldigt säker på att hon inte ville ha något med mig att göra. Det var en kall snöig dag, jag var liten och var på vägen hem från skolan. När jag hade kommit halvvägs hem så märkte jag att jag hade glömt mina nycklar hemma på köksbordet innan jag gick till skolan och min pappa som åkte till jobbet lite senare än mig låste in dem. Jag gick resten av vägen hem för att kunna sitta i ute hallen så jag slapp få snö på mig. Jag tog upp min gråa Iphone 4 och ringde min pappa. Han svarade och sade att han skulle vara där så fort som möjligt. Men efter att ha suttit ute i fyra timmar så kom pappa äntligen hem och berättade för mig att han glömde helt och hållet bort att jag ringt. Han sa att han var för upptagen med jobbet och glömde att komma hem och låsa upp dörren för mig. Senare under kvällen så hörde jag honom prata i telefon med en person som jag tror var mamma, men jag var inte helt säker. Jag hörde honom prata om hur han stannade längre på jobbet för att slippa att vara med mig. Jag har alltid vetat att varken min mamma eller min pappa har brytt sig särskilt mycket om mig, men jag får leva med det. Jag har hört hela mitt liv att jag var ett misstag men jag tänkte aldrig att pappa hatade mig såpass mycket så han lät mig stanna ute i snön.

Ingen jag känner fattade att jag mådde dåligt. De frågade ig alltid ‘’var försvann vår glada, spralliga Evelina?’. Men jag svarar aldrig på den frågan. Jag står bara tyst med blicken fäst ner i marken. Men innerst inne ville jag skrika ut ‘’jag vet inte, jag vet inte, okej! Allt jag vet är att saker ändras. Världen är inte bara godis och regnbågar, även om jag försöker övertyga mig om det varje dag men det fungerar aldrig'. Jag vet själv inte hur allt började, allt jag vet är att jag vaknade upp en dag och kände mig hopplös, hjälplös. Det hade varit en svår vecka med. Jag hade skuldkänslor för något jag gjort för flera år sedan och som redan var löst. Jag hade ingen motivation för något alls, inte heller något intresse för något som pågick runt omkring mig. Inget var vettigt, vad nån än gjorde så ville jag inte komma ut ur mitt rum. Jag satt i mitt kolsvarta rum invirad i mitt täcke. Det enda ljuset inne i rummet kom från min tv. Jag satt med mitt varma täcke tajt runt mig medan jag kollade på en tv-serie på Netflix. Jag har själv ingen aning alls vilken tv-serie jag kollade på för jag tappade fokus efter den första timmen. Efter alla dessa år hade det blivit väldigt ovanligt att jag kom ut ur mitt rum. Jag hade inte sett min vänner på flera månader nu. Jag slutade svara på deras meddelanden och efter några veckor blev de väldigt oroliga för mig. 'Men varför skulle jag bry mig?’ tänkte jag. ‘Det är inte deras sak, så varför behöver de vara så oroliga för mitt välbefinnande?’.

Allt jag vet just nu är att en man stannade med sin bil när han såg mig fallande från toppen av London bridge. Han ringde ambulansen och de fick komma och dra upp mig ur vattnet och skjutsa mig till akuten. Jag fick reda på från läkarna som övervakade mig att jag varit i koma i 3 år. Jag fick en rejäl smäll av vattnet som fick mig att förlora mitt medvetande. Och det var visst för länge, för min så kallade ‘’far’’ att bli kvar och vänta på att jag skulle vakna. Han lämnade mig efter ungefär ett år, så de andra två åren var det en jättesnäll läkare , Mr. Wessel, som stannade vid min sida tills jag vaknade. Jag tror han visste att jag skulle vakna upp någon gång och ville vara där för att stötta mig på grund av att min far lämnade mig. Det är jag oerhört tacksam över. Jag mår mycket bättre nu när min far är borta. Det är ingen som trycker ner mig när jag är stolt över något och ingen som inte bryr sig om mig i min närvaro. Efter att han lämnade mig på sjukhuset så känns det som en tyngd har lyfts från mina axlar. Som jag sa innan ‘’Min far har aldrig riktigt brytt sig om mig’’. Men han var fortfarande som ett par dömande ögon som ser allt som jag gör som något dåligt. Som exempel så kom jag hem från skolan med ett test som jag var jättestolt över, när jag visade det för min pappa så blev han så arg så han råkade välta ner en vas som han fick av sin nu döda gammelfarmor och den gick sönder men han var såpass arg så han skällde bara ut mig istället. Bara för att jag fick ‘’87/100p’’.

Det var nu för fem år sen jag vaknade upp ur min koma. Jag är nu gift med en väldigt kärleksfull man som heter Thomas och vi har tillsammans två ettåriga döttrar som heter Angelica och Ophelia. Jag mår bättre än någonsin och jag skulle aldrig kunna tänka mig mitt liv utan dem. Även fast de flesta av mina vänner lämnade mig efter att jag försökte att ta mitt liv så mår jag ändå bättre än vad jag nånsin mått innan.

Efter att jag försökte begå självmord så märkte jag att livet är mycket mer värt än vad jag trott. Man ska inte låta livet gå sådär. Stanna lite längre, det kan bara bli bättre härifrån och framåt. Även om det har tagit mycket tid att komma dit jag är nu så var allt värt det i slutändan. Världen är fortfarande inte bara godis och regnbågar men det är mycket bättre när jag är omringad av personer som gör mig glad. Världen är inte perfekt, ingen är perfekt.

Det där var min historia bloggen. Hoppas ni fattar att även om det ser ut som en person mår bra och har ett fantastiskt liv så kan de vara missbrukade, mobbade och de kan må fysiskt dålig, det många fler saker jag kan rabbla upp om det här men jag har en speciell tid och dag jag måste rabbla upp det här så jag hinner inte. Ta hand om varandra och var snälla så blir det bättre. Ha en bra månad, Evelina.

B E