Tunturammar

 

Hjärtslagen var tunga och lungorna blåstes upp som ett par trasiga ballonger. Jag hörde inget, inga svärd som slaktade människor, och ingen utrustning som föll ner till marken och begravde hopplösa människokroppar'. Mitt ända sällskap var mitt eget blod, och smärta som vägrade lämna min övergivna kropp. 

 

Jag lyfte upp mitt huvud långsamt och vred den till höger. Jag ångrade snabbt mitt beslut. Det låg döda kroppar så långt som ögat vågade se. I normala fall grät jag inte, men vid tillfället gled en tår hastigt ner från mitt öga.  Striden var förlorad.

 

Tunturamma kung

För 30 år sedan valdes jag till kung till en folkgrupp vars namn var tunturammar.  Tunturammarna var starka fanatiska krigare som hade målet att erövra allt, varje sandkorn på stranden. Allt  skulle vara deras, och bara deras. Trots att de flesta  tunturammar hade de nyaste skinnkläder, vassaste yxor, dem bästa pilar och bågar och mat som räckte till flera Jakt och plundrings säsonger, tycktes de aldrig känna sig riktigt mätta.  

 

Jag valdes till tunturammarnas kung, men faktumet var att jag inte var en äkta 

tunturamm. Som tio åring fick jag veta såningen från några gamla, visa män. Enligt dem tillhörde mina föräldrar en folkgrupp som hette Gamarna, de mest intellektuellt smarta människor som bodde på Orbis Pacis, vår värld. Jag var egentligen en av dem men Lorma kriget mellan Gamarna och Hungertallarna, det vackra folket, förstörde Gamarnas land så pass mycket att varje vatten dropp förvandlades till blod och jord och himmel blev obeboeliga. Mor och far försökte rädda situationen flera gånger när Hungertallarna hade dragit sig undan men deras kloka skallar kunde inte laga förödelsen. De hittades  död i en liten rostig båt av några soldater vid Lorma flodens livlösa bank. Ett litet spädbarn ,jag, hittade de också. 

 

Att säga att jag kände mig ensam i ett svart hål är ingen överdrift. Jag var inte tunturamm. Jag var i princip föräldralös och hemlös. Men vågade jag visa mina känslor? Allmän intelligens hade jag ärvt från mina föräldrar men känslomässig intelligens hade jag ingen aning om. Det enda jag kunde förmå mig att göra var att kasta bort känslorna och låtsas som om jag hade aldrig träffat på dem. Det var bara det att jag inte visste hur envisa känslor var, oavsett vad man gjorde så kom dem fram som ett gäng flugor som var eniga om att de inte skulle viftas bort.

 

Antingen ignorerade jag mina känslor eller så uppmärksammade jag dem  

och sökte hjälp. Faktumet var att hjälp inte fanns, jag var ensam.

 

 Den enda hjälp man fick i Terracupiditas, ön som tunturammarna bodde på, var med plundring. Att plundra var en del av tunturammarnas kultur. Sjömän seglade långa sträckor till okända öar och kom tillbaka med massor av fina laster i deras händer som alla ville köpa. Det enda valet jag hade var att kämpa, och att kämpa reellt.  Jag tog på mig mina skygglappar, och sprang framåt. Jag stannade aldrig. Jag reflekterade sällan över vem jag var. Jag lät aldrig känslor få utrymme i mitt hjärta. Världen var svart och vitt, det fanns inga vackra nyanser. 

 

 

 -

En kall vind började omfamna min dystra kropp och jag ,med allt kraft, lyfte upp mig själv. Hjärtat slog snabbare och hjärnan snurrade ett par varv. Jag sökte snabbt efter ett träd. När mina ögon hade spanat ut en tog jag små tunga steg mot en stor och gammalt ek för att sedan luta min blodiga rygg mot den. Jag brydde mig inte om oasen av döda kroppar som omringade mig. Mitt hjärta petrifierades långsamt och jag stod där, Orbis Pacis mäktigaste kung, med en kall blick och en död inre själ. Ensam.

 

 

 

Rudolph och makten

Rudolph var en timid man som länge hade varit min ankare. Det närmsta jag kom till en pålitlig broder. Som barn gjorde jag allt med honom. Jag åt, sov , bråkade, sjöng, plundrade och dansade med honom. Han var mitt ljus.

 

Rudolph och jag växte upp tillsammans och honom litade jag på. Pålitliga människor fann man inte så ofta i Terracupiditas. På en ö vars bränsle var en konstant längtan efter mer, visste man inte om personen som jubilerade ens framgång skulle några sekunder senare knivhugga en i ryggen. Rudolph var allt jag hade.

 

Som 20 åring var jag en hög uppsatt soldat i tunturammarnas militär. Min uppgift var att skydda kung Leopolds liv. Kung  Leopold var en narcissistisk, girig man som man inte vågade stå emot och som säkrade tunturammarnas makt över Hungertallarna, det vackra folket. Han var en idol bland tunturammar, men hans livssituation hade blivit besvärlig.  Hjärtattack efter hjärtattack. Döden kom allt närmare kungen och därför var det ingen överraskning när stadens gamla och unga började pladdra om vem skulle väljas till nästa kung. Kung Leopold hade inga barn och kungahuset var öppet till alla män som vågade sitta på tronen.

 

Det var en varm och ljust sommarkväll när jag promenerade hem med ett glänsande ansikte. Det var så att jag hade fått ledigt den dagen. Jag slapp att bära tung utrustning och att låtsas vara en dåre varje gång kung Leopold ställde retoriska frågor. På denna dag hade jag hunnit bada och äta en stor och fin tunturamma lunch vid stranden med några andra soldater. Smaskiga bakelser, färska frukter och grönsaker av olika storlekar och färger samt det finaste köttet i Orbis Pacis. Maten tog aldrig slut, och därmed ens aptit. Efter lunchen valde jag att rida till min väldekorerade hydda, där jag visste att Rudolph också skulle vara. När jag kom fram smög solen ner bakom ett stort berg som fungerade som Terracupiditas sköld.

Rudolph pratade med några krigshjältar när jag kom fram till hyddan. Jag hälsade på både Rudolph och krigshjältarna, med den traditionella handskakning och puss på högra kinden. Vi småpratade om kungavalet som skulle äga rum efter kung Leopolds död. Jag var ointresserad, men krigshjältarna pratade ivrigt på som om de planerade en storslagen fest. 

 

Kung Leopold dog fem veckor senare. Stämningen på Terracupiditas var en blandning av sorg, oro och förvirring. Vem skulle bli nästa kung? 5 dagar efter kungens död röstade fram Terracupiditas krigshjältar en person som de tyckte dög till tronen. Jag. En tjugoårig soldat.

 

Jag visste det. Det hela var ett stort maktspel och jag skulle kontrolleras som en robot. Det var inte hos mig, en ung soldat, makten låg, men istället log makten hos giriga krigshjältar, och Rudolph. 15 plundringssäsonger och 8 krig senare stod jag lutad mot en urgammal ek. Deras maktspel hade förgiftat mig och en redan girig tunturamm rike.

 

Nu log Rudolph död på marken! Jag glimtade på hans blodiga kropp och sedan på min blodiga höger hand. Jag behövde göra det, jag hade inget val. Han ville ha allt till sig själv. Allt! Han och hans fjantige armé. Han var inte längre min ankare, kanske hade han egentligen aldrig varit det.

 

Tårar gled nerför mina kalla kinder, hjärtat slog snabbare, ilskan, skammen och sorgen som tog tag i mig började strypa min kropp. Varje andetag, varje hjärtslag kändes som en evighet. Jag tittade upp mot den grå himlen som omringade mig, föll ner på mina knän och skrek. Bittert!

A M