Utan titel
”Jag förklarar krig - till mitt goda jag”, kanske hon tänkte.
Det var i december.
Bittert går hon, liksom huttrar fram ett oklart ord i var och
vartannat steg hon tar, påväg mot perongen och tåget som ska leda henne ut mot
kylan och bort från stadens upplysta gator. Få slippa hennes tidigare liv där
hon aldrig fått någon själslig frid.
I hela sitt liv har hon levt varje dag likt en järnväg rakt
igenom sitt hus där hon aldrig fått lugn och ro. Tågen som stannar och går, så
ofta att hon börjat tro att hennes eget armbandsur gått ur funktion.
Ur tid är tåget. Hon steg på i rask takt, satte sig på en
avskild plats, alldeles i mol i väntan på att komma fram till linjens
ändstation.
Hon tog resolut fram en påse ur sin handväska. Knöt upp och tog
fram ytterligare en förpackning som hon förvånat såg var bittermandlar. Hon tar
upp en och för den mot munnen, men stoppar rörelsen och för någon sekund
insuper hon först dess arom. Med en föga rörelse på läpparna stoppar hon in den
och låter den riktigt smälta och göra avtryck på hennes smaklökar. En skarp,
amper smak, och lukt som sprids som en atmosfär runt henne.
Och som i en avskild atmosfär, har hon levt hela sitt liv i en
bubbla av bitter- och munterhet. Ingen har velat umgås med henne. Och tur var
nog det, för tant vill inte ha med människor att göra utan vara alena. Det
räcker med ettliv att ha kontroll på - sitt eget.
Arla morgonstund spatserade hon på en gropig väg, genom
snöslask, påväg bort från barnskrik och tåggnissel. Äntligen får hon slippa
tåget som stannade i hennes hus, folkvimlet och barnskrik, till att nu äntligen
få leva ut sitt liv till fullo, ensam, och aldrig mer bli störd med att äta
mandel bittert.
L B
Kommentarer
Skicka en kommentar