Varför?

Stanna! skriker jag medans jag flåsar tungt efter varje steg jag springer. Tillslut så tar jag mitt sista steg innan jag faller ner till marken av trötthet. Men jag skulle inte låta den här pojken komma iväg så jag tar upp mobilen och ringer 112. Tänk att jag kunde tänka så fel.

 Allt började med att jag gick runt i min gråa och dystra stad, molnen gav den kokande staden ett parasoll från solljuset. Jag gick runt här så ofta så att avgaser började bli en del av mitt blod. Idag var jag dock glad jag skulle nämligen köpa ett nytt par byxor som var helt strålande. Jag var så glad och tänkte inte på någon annan än mig själv. så när jag plötsligt hör en kioskägare skriker från toppen av hennes lungor, stoppa den där pojken! Sen ser ett barn som springer i fullaste Kareta från en kiosk så tänker jag för snabbt och antog saker för tidigt. Jag som trodde inget kunde gå fel den dagen la snabbt ihop två och två och antog att pojken hade snattat från butiken så jag började springa efter pojken. Jag flåsa och flåsa men att springa var inget för mig. Jag kämpade på men tillslut så vek mina ben och benen ramlade ihop. Men jag var inte någon som ger upp så jag tog upp mobilen raskt och knappade in 112. Jag vet inte varför jag antog det så snabbt det var dumt och jag skulle aldrig göra om det. Men jag berättade för polisen att en pojke hade snattat från en butik och att han springer just nu. Men då såg jag honom springa på en gata bredvid mig. Jag var fortfarande döds bestämd att inte låta den här pojken komma iväg. Så jag satte fart igen för denna gång hade jag en plan. Dom här väggarna kunde jag som mitt eget hus så efter några genvägar här och några genvägar där tills jag var framför honom. Han kom rakt mot mig och... jag kan inte tro att jag faktiskt gjorde detta. Denna handling kommer jag komma ihåg för resten av mitt liv och jag kommer aldrig kunna fly från den. Precis när han sprang förbi mig så satte jag ett äckligt krokben som fick barnet och flygga upp i luften och sen träffa marken med huvudet först. Först blev jag glad men sen fick jag syn på pojkens ögon som långsamt slokande. Precis när jag kolla om pojken var vaken så kom polisen som bara hade sett en man som la krokben för en liten pojke som inte hade gjort en fluga förnäm. En polis man sprang illa kvickt fram till pojken. Han öppnade inte ögonen. Polisen mannen skrek vad jag hade gjort. Så jag förklarade vad som hade hänt men han sa att det fortfarande var för mycket. Jag stod där och undrade vad som precis hade skett men min hjärna var helt blank jag kunde inte tänka så jag stod bara där och stirrade på barnet som jag nyst hade fällt. Efter några minuter vaknade pojken upp. Hans huvud kokade och hans ögon blixtrade av ilska. Han skrek men kunde knappt prata eftersom hans kind hade svullnat upp av fallet. Men då kom kioskägaren och hon undrade vad som hade hänt. Hon hade bara sett en polisbil och ett barn som var skadad. Jag som fortfarande inte trodde att jag hade gjort något för fel sa stolt att jag stoppa snattaren. Va? Sa hon vilken snattare. En rysning kröp sig långsamt upp min rygg men jag svarade fortfarande med. Pojken som du skrek åt och som snattade från din kiosk. Hon la sitt huvud på snedden och rynkade hennes ögonbryn. Ingen hade snattat från hennes butik. Svetten började rinna ner från min panna när jag frågade. Vem skrek du åt då? Då förstod hon vad som hade hänt. Hon la båda sina händer framför sin mun och svarade att hon hade lekt med sina barn och att hon sa det var bara en del av leken. Då kunde jag också förstod vad jag hade gjort, jag hade skadat ett oskyldigt barn. Minna hjärna slokande och min mun vart ihop tejpad, jag kunde inte tänka på vad jag skulle göra eller få ut ett ord ur min mun. Den dagen slutade med att jag betala en grovböter och fick mig att sita här nu och tänka tillbaks på ett hemskt minna som jag aldrig skulle kunna rymma från.

V T