Världen blir bitter

Det var många år sedan allt var som det skulle, inget är sig likt längre. Träd och skogar skövlas utan att någon lyssnar. Ingen hör då dryaderna skriker i smärta när de dör tillsammans med sitt träd eller sin skog. Men det var länge sedan en människa kunde förstå dryadernas språk och deras sätt att leva.  Som alltid kom det en del under människornas liv då de utvecklades och utökade, tills den dagen då de aldrig slutade, då deras gränser tynades bort och världen fick leva med deras konsekvenser. Det var dagen då de började tänka, uppfinna vad de kunde utan att tänka på vad det skulle kosta så många år senare.

 Mara var en av de dryader som levt längst, sett hur hennes värld förändrats till det bättre. Men under många år har världen blivit tuffare, många av hennes vänner är redan borta och hon har blivit helt isolerad uppe på hennes berg, det som hon hört blivit döpt till Vita Bergen i Kalifornien. Under många år var världen stilla och fridfull, dryaderna kunde lämna sina träd under längre stunder och träffas vid olika sammankomster för att umgås och byta information med varandra så de kunde veta mer om vad som hände runtom i världen. Den senaste gången Mara hade varit med på en sammankomst var innan kolonisterna kom till hennes land, under den tiden då hon och andra dryader levde i fred med människorna och var glada när de kunde vara till hjälp för dessa djur. För det var egentligen vad de var, vad de alla var. Djur. De var smartare än de andra djur som var omkring dryaderna eller som fanns i andra delar av världen, men till skillnad från de andra djuren tog de sig aldrig tiden till att förstå eller samarbeta med träden och deras andar, det var marken de ville åt. Deras girighet hade inget slut, för vad kunde stoppa dem när de inte lyssnade på rösterna som ber dem att inte såga, inte hugga, inte bryta. De lyssnade inte på de enstaka dryader som fällde tårar av sav när grenar bröts av och de hörde inte när mäktiga dryader ylade i sina smärtor när de skövlade ner deras skogar. För när skogen var borta så hade även dryaden slutat att existera.

 Mara minns mycket väl den sista vän hon hade. Dess namn var Aranya, som aldrig gillade några mänskliga termer och valde helt enkelt ingen då människorna frågade dem. Aranya var väktaren över sin egen skog, ett eget ekosystem, en egen bit av liv. Det var alltid med stor glädje som Mara och Aranya skickade meddelande mellan varandra med hjälp av vinden, ett sätt som bara fungerade för dryader, men det var många år sedan Mara senast fick ett meddelande. Det sista hon någonsin fick var levererat av en annan dryad, redan då kunde Mara nästan säga vad meddelandet skulle vara, men hon vågade inte tänka på det. Två ord förändrade hela hennes värld mer än vad det någonsin gjort tidigare, två ord som inte skulle göra henne sig lik igen. ”Det hände”. Det var allt som krävdes för att hon skulle börja avsky människorna för sättet som de levde, sättet som de existerade på. Hur de har makten att förstöra allt och gör det bara för att de kan, för att de bryr sig mer om sig själva än de andra varelserna som lever runtom i världen. Aranya var hennes enda vän och nu så är även de borta på grund av människorna. Aldrig mer kommer Mara få höra den ljuva melodin som vinden förde med sig från hennes vän. Aldrig kommer hon få höra ett dåligt skämt om ätten av ekorrar som levde i ett av Aranyas träd under så många år, bara för att skicka med ett lika dåligt tillbaka om en nyfödd mulhjortskalv som inte hade lärt sig att stå stadigt på sina ben.

 Med Aranyas död kom en ny smärta för Mara, en typ av tomhet som hon aldrig tidigare hade känt. Hennes dagar blev tommare innan de fylldes av tankar, den ena lika lönlös som den innan. För vad var egentligen meningen med att tänka då det inte fanns någon som hon kunde dela sina tankar med? Aldrig hade Mara känt sig så ensam, för innan hon träffade Aranya visste hon inte vad det innebar att ha en så trofast och äkta vän.

 Till slut så började även djuren och själva naturen runtomkring Mara känna att det var någon som var fel, det var som om allt började undvika henne och hennes träd då de kände hur dyster omgivningen hade blivit. Men det enda Mara kunde tänka på var hur mycket bättre det var för dem att hålla sig undan, för Mara hade inte längre något att erbjuda varelserna runtom henne.

 De enda som inte förstod detta var människorna, de ville alltid komma och beundra hennes träd, hur stort och gammalt det var jämfört med sig själva. De förstod inte hur mycket Mara led på grund av dem, hur hon varje dag önskade att det hade varit hon och inte Aranya, som var så full av liv, som hade dött. Hur mycket hon önskade att hon kunde få tillbaka hennes underbara vän. En dag hade Maras tålamod dött ut, tillsammans med hennes sorg. Allt som fanns kvar nu var ilskan och den oändliga tomheten inom henne som grep tag om hennes hjärta dagar i ända. Nästa gång en grupp människor kom så skrek hon ut i sin vrede och vinden ylade med henne så att den piskade i ansiktena på de mindre varelserna. Men de ville inte lämna henne ifred. Hon bönade och bad till Regnanden, som till slut besvarade och fick det att vräka över människorna. De lämnade henne snabbt efter det. Men de tog även hennes ilska med sig och allt som lämnades var en ensam dryad som fick tårar av sav att rinna nedför hennes träd.

 Hon var ensam i många år efter det, ingen människa hade kommit tillbaka för att bli förundrade över hennes träd och alla djur som kom till henne blev besvikna när de insåg att det enda som fanns kvar av den en gång vackra och ståtliga dryaden var hennes bittra tankar om människor och hur hon saknade sin vän så att det värkte i rötterna på trädet. Åratal senare så var Maras yrande ord det enda andra dryader kunde höra genom vinden; ”Vad spelar det för roll? Vad är meningen utan Aranya?”, ”Det enda människorna gör är att förstöra och förstöra, snart kommer inget att finnas kvar”.

 

Ett sekel passerade utan att någon hade hört från Mara, ingen visste om även hon var död eller om hon hade tappat viljan till ord. En ung dryad i närheten valde att resa till henne bara för att inte se någon vid hennes träd, men när dryaden kom närmare så hörde han något från stammen av trädet, och när han kom ännu närmare förstod han att det var ord som han hörde genom barken. Mara hade dragit sig tillbaka in i sitt träd för att undvika någon kontakt med omvärlden och det enda som kom igenom var hennes muttrande tankar.

”Borde aldrig litat på människorna”, ”Vem vill vara runt mig nu när jag är så här?”, ”Aranya skulle vetat vad de skulle göra”, ”Varför var det inte jag?”, ”Vem är jag utan Aranya?”

 Inget blev sig likt efter att människorna kom, det enda som finns kvar av Mara är hennes ensamma träd uppe i bergen dit inget levande vill komma, och det enda man kan höra är hennes bittra tankar om resten av världen medan hon själv sakta men säkert tynar bort.

E A