Perfekta Emily

 Det var en kylig, regnig torsdagsmorgon. Jag var på väg till bussen. Gatorna var tomma och

det ända som hördes var löven som knastrade under mina skor.

Min favoritårstid var nämligen hösten. Alla träden som skiftade färger, regn, det blev mörkt

lagom sent och så är det ju halloween också, men det bästa av allt var solnedgångarna.

Vid busskuren stod Victor. Vi tar alltid bussen tillsammans, som vi gjort sedan vi var typ 12.

Varje gång jag ser honom är det som om alla problem försvinner. Det är svårt att förklara,

men han får en att känna sig trygg. Som om man är hemma.

Tillslut kollar han upp och ser mig. Han ler.

Jag skyndar mig över vägen och ställer mig bredvid honom.

Victor har varit min bästa vän i flera år. Vi har känt varandra så länge jag kan minnas men vi

klickade inte riktigt i början. Helt ärligt så avskydde jag honom. Lite kul ändå att man kan

ändra sig bara sådär.

Han hade det svårt hemma, mycket bråk. Min pappa kände Victors mamma så han fick bo

hos oss ett tag.

Bussen kommer, vi går på och sätter oss nästan längst bak .Vi pratar om allt möjlig och

allting var jättemysigt, tills han börja prata om Emily. Hon är hyfsat ny i skolan och går i

parallellklassen med Victor, de går på samma språk också, såklart. Hon är jättesnäll men och

det finns egentligen ingen anledning till att jag inte ska tycka om henne..

Vi kommer tillslut fram till skolan och bestämmer oss för att vi ska plugga tillsammans

hemma hos Victor efter vi har slutat.

Sista lektionen var svenska, det var faktiskt relativt kul då vi höll på med att skriva dikter.

Vilket jag är bra på. Jag skriver mycket på fritiden, dikter och låttexter. Jag packar ner allt i

väskan och sätter på mig min svarta, puffiga jacka samtidigt som jag skyndar mig till den

andra byggnaden för att möta upp Victor.

Korridorerna är tomma.

Jag ska precis gå runt hörnet men stannar upp när jag hör fnitter. Så tyst som möjligt tar jag

mig fram och lutar mig lite för att se vilka det är på andra sidan hörnet. En klump formas

direkt i magen och jag känner hur glädjen byts ut mot svartsjuka.

Där står Victor med sina armar runt om Emily. Han tar upp sin mobil och några sekunder

darrar det till i fickan. Snabbt tar jag upp mobilen och ser att han skickat ett sms.

”Hinner inte vara idag, måste hjälpa pappa med något : ( sorry”

Efter det försvinner de ut genom bakdörren.

Jag åker hem, ensam.

Ja, jag har känslor för Victor. Ibland känns det som att han känner likadant. Allt är så oklart

och komplicerat hela tiden. Jag vill inte heller säga det till honom direkt eftersom det kan

förstöra våran vänskap.

Alltså Emily har egentligen aldrig gjort något emot mig personligen. Det är ju det som är

jobbigast. Hon är perfekt. Att behöva se personen du gillar visa intresse mot någon annan

är inte direkt det roligaste som finns. Samtidigt vill du bara personens bästa, fast än du är

olycklig.

Jag vill inte vara avundsjuk eller framstå som bitter det bara blir så.

Och varför berättade inte Victor bara att han skulle vara med henne? Jag är trots allt hans

bästa vän, han borde kunna berätta saker för mig.

För att slippa övertänka mer fixar jag mellanmål och sätter mig för att plugga.

Tiden rinner iväg och helt plötsligt är det kväll. Solnedgången är så fin så jag bestämmer mig

för att gå ut på promenad, som en liten paus bara. Det var skönt att få frisk luft. På

hemvägen ringer Victor, men jag svarar inte. Så han sms:ar istället.

”Hej, kan du prata?”

Jag tänker ett tag innan jag svarar.

”Är upptagen med läxorna. Ringer sen om jag hinner, hälsa din pappa. ”

Jag öppnar portdörren och kliver in.

- hallå? Hör jag en mörk röst säga, Victors.

Jag hoppar till lite och ser att han sitter i trappen på vänster sida.

- Ja? Svarar jag lite förvirrat.

- Du sa ju att du höll på med läxor?

Fan.

- Ja jo, asså jag tog bara en paus för att se solnedgången. Men vad gör du här ens ?

Han tittar på mig dömande.

- Du svarade inte så jag kom hit istället.

- Jahopp. Svarar jag

- Aja, kan jag följa med in eller?

- Visst. Men jag måste plugga så kommer nog inte kunna prata så mycket.

Han nickar och ställer sig upp. Jag går förbi och upp för trappen, han går precis bakom.

Inte ens fem minuter efter vi träffats börjar han prata om Emily. Men han nämner inget om

vad som hände i korridoren. Jag svarar mest ”mm” eller ”Aa”.

Helt plötsligt reser han sig upp från soffan och går ut i köket för att hämta en stol. Han

kommer tillbaka med stolen och ställer den bredvid min. Han sätter sig, det är knappt något

mellanrum mellan oss.

- Behöver du hjälp?

Jag skakar försiktigt på huvudet och försöker hålla fokus.

- Kan vi inte kolla på film istället. Du har pluggat jättemycket Minna.

- Asså jag har prov på fredag och jag måste få minst B.

- De får du lätt. So är ditt ämne. Kom igen, sen kan du plugga igen. Han tittar på mig

med hundögon.

Jag suckar

- Så jävla jobbig du är ibland asså.

Han flinar.

- Ja men ändå kan du inte säga nej.

Jag plockar upp alla papper som ligger utspridda på skrivbordet och går för att hämta

snacks.

- Vad vill du titta på? Frågar Victor när jag kommer tillbaks.

- Spelar ingen roll typ, skräck kanske?

Efter ett tag hittar vi en film som faktiskt verkar helt okej. Vi sätter oss i soffan och börjar

kolla. Victor lägger sin arm runt om mig. Jag känner hur mina kinder hettar till och hjärtat

slår snabbare och snabbare. Han gäspar.

- Är det lugnt om jag sover kvar?

- Aa visst. Svarar jag

När filmen tagit slut ska jag precis fråga Victor om vem som ska sova vart men upptäcker då

att han redan somnat. Jag reser mig så tyst och försiktigt som möjligt och hämtar både

kudde och täcke sedan bäddar sedan in honom. Jag betraktar honom varsamt, han ser så

fridfull ut. Mycket mindre ilsken.

Jag viskar ”god natt” och ska precis gå mot sängen men då tar han tag i min handled och jag

hör att han mumlar fram :

- Kan du inte sova bredvid mig inatt?

I vanliga fall hade jag blivit skit nervös av det jag nyss fick höra. Men just I stunden kändes

det så naturligt.

Victor gör plats och jag lägger mig ytterst. Han kramar om mig och drar mig tätt intill. Det tar

inte lång tid innan vi båda tillslut somnat.

Nästa dag vaknar jag av att Victor kommer in med frukost. Efter det byter jag om och Victor

byter tröja eftersom han alltid har en extra hos mig. Himlen är lika grå som vanligt och vi

måste nästan springa till bussen. Vi hinner precis och sätter oss på samma ställe som vanligt.

Ingen av oss nämner något från gårdagen och när jag väl samlat ihop mod till att fråga ringer

det på Victors mobil, det är Emily.

Bussresan blir ganska tråkig då Victor pratar med Emily under hela färden. När vi kommer

fram kramar han om mig och går sedan mot bildsalen.

Torsdagar är alltid skönast, lektionerna är så korta då. När sista lektionen är slut går jag för

att möta upp Victor och vi åker in till stan. Där går vi runt och skrattar och fånar oss och har

det allmänt bra. Efter ett tag går vi och fikar. Solen börjar skymma långsamt och det börjar

dugga, vi skyndar oss hem innan spöregnet kommer.

Victor tar ett djupet andetag innan jag ställer sig framför mig och kollar på mig med en

allvarlig blick.

- Vad är det, frågar jag?

- Kommer du ihåg när jag sade att du hade tillåtelse att slå mig om jag blev kär igen?

- Ja? Svarar jag och skrattar lite.

Men hade jag vetat vad Victor skulle säga härnäst hade jag nog inte skrattat.

- … jag tror jag gillar Emily. Samtidigt som han säger det ser jag hur hans ögon lyser

upp, precis som dem gjorde första gången vi såg varandra.

Ni vet när man blir så sårad att man fysiskt kan känna att det gör ont inombords, så kände

jag nu och innan jag ens hann ge en reaktion så började Victor prata om henne, om hur

perfekt hon var och hur han kände sig ”hemma” när han var med henne.

Det var som om hela min värld rasade I det ögonblicket. Det kändes som att den enda

personen jag brydde mig om togs ifrån mig. Vi hade det ju jättebra igår, vad hände?

Men såklart så sa jag ingenting utan log mest och försökte vara så stöttande som möjligt

även fast jag bara ville lägga mig ner och deppa.

Det var som om allt blev grått och dystert, inte ens hösten var fin längre.

A A