Snöstormen

 Kylans bett brände mot huden då den iskalla vinden hittade sin väg genom kläderna. Trots min tjocka älgkappa och mina fårskinns byxor så frös jag ända in till märgen då jag stövlade genom snöstormen. En sån kraftig storm så att jag knappt kunde se handen framför ögonen på mig och för varje steg sjönk fötterna så djupt ner i snön så att hela vaden blev omsluten.

Jag rykte förskräckt till och la handen på knivskaftet när ylandet hördes. Jag kastade en blick över axeln och kisade likt en hök för att upptäcka mina förföljare. Man såg inget annat än träden som spöklikt dök upp och försvann bakom en ridå av snö som virvlade runt likt höstlöven brukade göra då en liten tornado drog över landsbygden på det ställe jag en gång kallade mitt hem. Det hade funnits en stor lada som jag och min far hade byggt sommaren innan det hemska hade hänt. Han hade varit så stolt över mig den dagen då jag äntligen bevisat för honom att jag kunde sköta gården utan att försvinna iväg bakom stallet och supa ner mig i söta drömmar. Det var dock inte mitt ansvar för gården eller min far jag hade bättrat mig för. Det var för den kvinna som hade förändrat mitt liv och äntligen gett mig en glimt av hopp om att livet kanske hade en mening trots alla hemskheter. Vi hade träffats på marknaden under den tidiga våren. Efter att jag hade hjälpt min far att lasta av sina varor hade jag smitit iväg tyst som räven. Jag slank in bakom smedjan med flaskan i hand. Dock när jag tänkte föra den starka drycken mot mina läppar för att släcka sorgen så hörde jag det. Det var som att en äng av sammet lade sitt täcke över mig och på den ängen satt det hundra harpister som slog an på sina harpor. Den ljuva tonen ljöd genom mina ådror och fick mig att känna ett jordskalv fara genom alla nerver. Jag slöt ögonen och lade mig ner i väntan på att rösten på nytt skulle skaka om den värld jag kände och få mig att vakna upp ur en lång och tråkig dröm.

Jag vände mig framåt igen och fortsatte långsamt att kämpa mig genom snön, dock så visste jag att om jag inte skulle hinna till det lilla värdshuset innan mörkret föll. Då skulle jag inte ha en chans att försvara mig mot dem vilda bestarna som letade sig till mig genom det snöbetäckta landskapet. Jag skulle se deras bestialiskt gula ögon komma farande genom stormen som små eldflugor. De skulle i vilt raseri slita mina kläder, min hud och mitt kött tills det endast fanns ben kvar. Jag drog mig ur mitt mardrömsscenario och försökte se vägen framför mig som hade dolts utav det vita snötäcket som bara växte under ovädrets rytande. Det var ändå vackert, som ett gärde fyllt av maskrosfluff som drivs genom luften av en mild bris. Stormens isande tjut var bina och humlornas surrande, himlen var klarblå med avbrott av ett fåtal små moln som gled förbi.

Det var en tidig kväll i maj när vi satt tillsammans under linden och blickade ut över ängen. Hennes långa silverblonda hår sken likt solen själv. De isblå ögonen trängde igenom värmen och gav mig rysningar genom hela kroppen samtidigt som de sköt en flamma av kärlek genom mina ådror.

Plötsligt spred sig en smärta genom mig när mitt huvud slog in i något hårt. Jag skrek ut min smärta men vinden kuvade det på bara ett ögonblick. Jag tog mig för huvudet och kände det blöta. Det rann ner blod från min panna som landade likt små rosor i snön. Jag visste att nu var det bara en tidsfråga innan vargarna skulle få upp doften och sedan ge sig efter sitt byte. Dock det var inte det värsta, för när jag blickade upp igen såg jag vad det var jag hade stött emot. Det var en massiv bergsvägg som hade blockerat min väg och med det visste jag att jag hade gått vilse och förmodligen aldrig skulle hitta tillbaka till vägen.

Det kändes som att det hade gått timmar av släppande genom snön. Varje steg kändes som en hel resa och varje andetag spred en svidande kyla i lungorna. Jag hade fortsatt längs bergsväggen och hoppades i förtvivlan att den skulle leda mig någonstans. När jag tillslut nådde något som verkade vara ingången till en liten grotta så kände jag hur lättnaden spred sig genom mig, jag föll ihop på den steniga marken och somnade på ett ögonblick.

Jag vaknade med ett ryck ur sömnen. Det hade blivit mörkt under tiden som jag hade sovit, försiktigt satte jag mig upp och förnam en illande värk i mina leder. Jag kom ihåg att jag hade drömt. Det lade sig en klump i maggropen och ett sting gick genom mitt hjärta när jag mindes det som hade hänt. Det flög gnistor åt alla håll, människor som sprang fram och tillbaka med vattenhinkar. Flammorna som steg upp från huset likt en girig flock fåglar som flyger upp och ner för att sluka sitt byte. Det värsta var dock skriken som drog likt en piska genom luften och träffade mig med en snärt. Min far, mor, syskon och mitt livs kärlek hade alla brunnit upp den natten och jag tyckte mig fortfarande kunna se flammorna. De kom närmare och närmare med ett gulaktigt sken.

Det var då jag förstod att det inte var flammor jag såg framför mig utan ögonen på en jättelik varg. Jag förde handen till kniven jag hade i bältet men jag kunde inte greppa den. Mina fingrar hade tappat all känsel och jag kunde inte längre böja dem. Jag uppfylldes med skräck då jag desperat försökte få mina fingrar att lyda mig. Vargen väntade dock inte utan kastade sig över mig och borrade in sina tänder i min arm. Jag vrålade av smärta och kastade mig av och an för att komma loss men vargen vägrade att släppa taget. Jag började slå den med min andra hand och tillslut släppte den men bara för att hugga tag i den andra handen. Ännu ett skrik lämnade mina läppar och vargen började dra mig mot utgången av grottan. Jag rullade åt sidan och drog ner vargen till marken för att sedan kasta mig över den och i en akt av förtvivlan och i avsaknaden av användbara händer bet jag den rakt i halsen. Vargen ylade ut i natten, men det var inte längre det segervissa ylandet av en varg som var sitt byte på spåren utan ett döende och plågsamt skri ut i natten som långsamt men säkert tappade sin kraft och tillslut slocknade helt.

Jag rullade åtsidan och bort från kroppen, jag bemödade mig för att så försiktigt som möjligt plåstra om min arm och min hand utan att orsaka mer smärta än jag redan hade. Härnäst när jag var omplåstrad så bestämde jag mig att jag skulle göra ett sista försök att ta mig i säkerhet.

Vinden röt åter genom luften och drog all värme från mig som jag fått genom min kamp mot vargen. Jag kände kylan gripa mig och där långt fram stod hon och väntade. Väntade på att vi åter skulle förenas och vara tillsammans för all framtid. Jag tog steg för steg tills mina ben gav vika under mig och jag sjönk ner i snöns mjuka omfamning. Det var då jag märkte att snön inte var kall längre och jag förnam hur kylan i min kropp ersattes av en varm känsla som spred sig i mitt inre. När jag åter tittade upp så stod hon direkt framför mig och sträckte ut sin hand. Med mina sista krafter sträckte jag på mig och omfamnade handen för att sedan falla i en ändlös sömn.

J B

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord