Den oväntade vänskapen

 

Nu sitter jag här på väg hem från mitt livs största äventyr. Kan fortfarande inte fatta vad som har hänt mig. Jag är inlindad i en varm och fluffig filt, för att hålla värmen. Jag sjunker djupt ner i sätet och lättnaden börjar krypa fram mer och mer, att jag slipper den där förskräckliga ön, och den hemska mannen som förföljde mig fram till att jag blev räddad. Jag som trodde att jag aldrig skulle våga flyga eller åka helikopter igen. Efter att jag kraschade så har jag varit borta som i min egna bubbla. Jag somnar ganska snart efter att vi börjat åka men vaknar av att piloten skriker att han har tappat kontroll över helikoptern och vi kommer att behöva nödlanda. Jag känner direkt att jag inte ville vara med om denna mardröm en gång till, det obehag som kommer krypandes upp i ryggraden får mig att tappa luften.  Efter en stund får jag ut mig: ”Vad ska vi göra nu?” och jag får till svar ”Det finns inget att göra åt saken, det ända som vi kan göra är att hoppas att det går bra!”

  Jag känner den iskalla piskande vinden som drar igenom helikoptern. Mitt självsäkra gamla jag försvinner med fartvinden och kvar finns bara mitt lilla rädda jag. Jag som klarar allt kommer jag att dö nu? Är världen redo för det? Största frågan, är jag redo för det? Jag ser hur vi närmar oss backen, det hörs en hög smäll och det låter som att propellrarna långsamt slutar snurra.

   Jag vaknar upp mitt i ett rökmoln av sand och ser massor av helikopterdelar ligga utspridda i sanden. Omgivningen gör så att mitt hjärta slår lite extra hårt, nästan så att det gör ont, det är bara massor av sand så långt jag kan se. Jag börjar kolla efter någon, vem som liksom, men det ända jag ser är sanddyna efter sanddyna. Jag kan inte riktigt beskriva doften, det luktar liksom mest bränt. I det hela så känns mitt liv meningslöst. Om jag ändå dött, då hade jag sluppit det här igen. En lätt vindpust kommer och får mig ur balans och får mig att känna mig som minst i välden som om jag inte betyder någonting, jag som alltid varit så speciell är inte det längre. Jag som rest jorden runt och visat upp alla kläder, har knappt några kläder nu. Mitt långa blonda hår är fullt med sand och jag sätter upp det i en slarvig knut, bara för att hålla det borta en stund så att jag slipper att tänka på det också. En obehaglig känsla går igenom kroppen och det känns som om någon stirrar på mig. Det är lite samma känsla som när jag blev jagad genom djungeln av mannen på ön. Det börjar kännas som att jag blir iakttagen. Nu känns det viktigare än någonsin att ställa mig upp. Jag sitter upp men jag måste ställa mig upp för att se ordentligt, men jag vet inte om jag vågar. Tänk så faller jag bara ihop och aldrig kommer kunna gå igen. Jag tar mina sista krafter och ställer mig upp. Till min förvåning så känns det fruktansvärt bra att stå upp, man känner sig liksom fri på något sätt. Jag börjar gå runt för att kolla om någon fortfarande lever och om det kan ha varit dom som fått mig känna obehag men det finns ingen kvar vid liv. Min oro går över till rädsla istället. Varför känns det som att någon stirrar på mig? Jag lindar in mig i min filt och börjar vandra bort över öknen. Jag börjar ana att jag måste vara i Sahara för att det är den ända öken som ligger i vår väg hem. Allting känns så meningslöst att vandra i en öken utan någon mat eller något vatten, och utan någon som kan hjälpa mig. Även fast det känns som att någon förföljer mig. Plötsligt ser jag som en skugga och vänder mig hastigt men rädslan både innanför och utanför kroppen. Och gissa vem som står där men ett leende på läpparna? Jo det är ingen annan en den ända människa som jag inte vill träffa på och speciellt inte nu. Vem som helst men inte han!

      Jag känner skriket som ekar inom mig, det ända de säger åt mig är ”spring!”

Jag blir som paralyserad. Jag vill springa här ifrån så snabbt jag kan och orkar, men jag kan inte. Jag kan liksom bara inte!! Jag känner en kall kår som kommer krypandes upp och igenom hela kroppen. Jag får gåshud och ryser till. Sen händer det, det som inte fick hända. Det som jag visste skulle få mig att skrika rakt ut. Benen viker sig och jag faller hårt mot backen. Det sista jag hör är det iskalla, elaka lätet som han gör, ett skratt som får mig att domna bort in i de kalla intet. Allt blir långsamt mörkare för ögonen ända tills allting bara blir som kol. ”Du kommer ångra att du försökte fly” är det ända ljud som jag hör innan allt bara försvinner.

   Jag vaknar upp i en fuktig och kall grottliknande håla. Omgivningen är mörk och det är väldigt tyst omkring mig, jag huttrar till och mitt skrik studsar mellan bergsväggarna. Sen börjar det ljusna för mina ögon, längst upp så finns det en liten öppning, där står han mannen från ön. Gabriel, som han heter,

”Ellinor, ta tag i repet” ”

Varför skulle jag lita på dig?” svarar jag misstroget. Men vad annars skulle jag göra? Dö här i grottan, när jag fick chansen att överleva? Nej, så dum är jag inte. Jag tar min chans att i alla fall överleva, även om jag behöver vara med han hela livet. När jag kommit upp så är jag livrädd, men så börjar han prata.

 Han använder en mjuk och trevlig röst.”Förlåt, att jag betett mig så illa, jag var hotad av min chef.”

 ”Är det någon ursäkt?” frågar jag iskallt.

”Nej men när jag så dig falla ihop som en säck mot backen, fick du mig att inse att det jag gjort mot dig är fel.” säger Gabriel med sorgsen röst.

”Men varför följde du efter mig ända hit? Var det du som gjorde att vi kraschade en gång till?” undrar jag.

” Ja, eller nej. Det var min chef, och ja jag följde efter dig hit.” svarar han ”Men jag var tvungen. Hade jag inte gjort de hade min chef tagit mig till fånga.”

”Men vad har hänt med din chef, eller jag menar eftersom att du gör såhär mot mig nu.” säger nyfikna lilla jag.

”Han är borta.” Säger han.

”Vad har du gjort?!? Svarar jag irriterat.

”Ta det lugnt! Han gick förliste med båt när han skulle hit.” säger han med ett litet leende på läpparna och hans smilgropar lyser igenom hans stenkalla ansikte.

”Varför skulle han hit?” frågar jag och känner klumpen i halsen växa.

”För att det inte var meningen att någon skulle överleva kraschen.” Säger han lite tyst.

”Vad synd för det misslyckades uppenbarligen” nästan skriker jag irriterat.

”Ja, men vi måste ta oss här ifrån. Snabbt innan vi torkar till döds.” svarar han med lite upprörd röst.

Jag börjar nu känna någon konstig känsla. Något som känns som om någon slagit mig i huvudet. Allt bara snurrar men jag kan inte svimma nu.

”Ja, men jag tänker inte flyga igen! Det tänker jag bara inte.” Svarar jag lite hastigt.

”Men det måste vi. Vi kan inte ta oss här ifrån på något annat sätt.” säger han.

Orden ekar i mitt huvud. Men det måste vi! Sen kommer orden jag aldrig trodde jag skulle få hör av honom.

”Jag beskyddar dig, jag lovar!” får han fram med en ödmjuk, varm och omtänksam röst.

Min kropp är som ett plåster om honom innan jag hinner att reagera. En kram! En kram! Kramar jag honom som jag precis var livrädd för. Jag släpper taget så fort jag inser var jag gör.

”Förlåt! Det var inte meningen.” säger jag snabbt.

”Det är lugnt. Det var troligtvis det du behövde och då finns jag här för dig.” Säger han med en vänskaplig röst.

”Tack, för hjälpen. Även fast det inte fick en som bra början.” svarar jag.

A W