Den sista midsommaren

 

Han med de vackra ljust gröntonade ögonen och de underbara ljustonade lockarna som satt så perfekt på hans perfekt formade huvud... Han den mest perfekta människan på denna jord. Min älskling. Victor. Han som sa att han älskade mig.

Han som skulle ta livet av mig. Den 24 juni 2016.Allt är över. Kärleken går inte att lita på. Och jag gick på den för 100 gången.

Men den här gången blev den absolut sista.

Hur det känns när kallt, isande, vasst stål tränger igenom huden? Det går inte att förklara.

För det enda jag kommer ihåg är hur hjärtat sakta slutar slå...  Hur det känns att bli sviken av den man älskar och hur livet sakta dras ur bröstet på en.

Det sista jag såg var tårar på hans kind. Men jag han aldrig tänka efter varför för jag var redan borta.

Men det är min historia om när mitt liv tog slut. Men det här är vad som hände honom efter.

Om honom.

Två dagar efter midsommar 2016....

Jag fattar inte hur kunde göra det... Men samtidigt var det självklart. Att döda den man en gång älskat bara för pengar. Jag blir fortfarande ledsen och förbannad när jag tänker på vad jag gjort. Jag kommer ihåg henne. Hur fin hon var. Den midsommaren.

Jag träffade henne vid midsommarstången. Hon hade en krans i håret och den finaste klänningen jag någonsin sätt.

Pling! En notis från nyheterna: Det har hittat kroppsdelar i skogen.

Påsarna!! Med henne i. Har de hittat kniven?

Jag kan inte svara jag är redan så förlamad i all tankar som sliter isär mig inifrån.

Jag kliver upp från sängen. Och det är först då jag får någon verklighetsuppfattning. Pulsen kommer så fort jag rest mig upp från den mycket kalla sängen med dom bleka lakanen. Nu kommer jag lämna dem för alltid.  Det är inte svårt att märka att jag har någon slaks kriminell bakgrund. Men hon märkte aldrig något? Hon var helt blind för hur jag var.  Men jag kan inte leva med sanningen. Jag går till polisen och säger vad som hänt.

När jag tar första steget... Steget mot en livstids fängelse. Så är min puls så hög att det hördes enda ut i hallen där min framtid stod och väntade på mig. När jag gick förbi spegeln på väggen bredvid badrummet. Jag såg inte rädd ut. Men jag såg inte ut som vanligt heller. Jag ser ut som när man var barn och hade drömt en mardröm och var på väg till mamma och pappas säng. Men nu var jag inte på väg till mammas och pappas säng, nu var jag inte på väg själva döden. Det jag hade gjort skulle göra så att min framtid inte gick att leva. Min framtid stod på spel och allt var mitt fel.

Varför skulle jag ens ha lyssnat på Hakim, den där jävla idioten som fick mig att döda henne! Hon som jag faktiskt älskade på riktigt

Framtiden som skulle ta död på mig. Med...  

När jag kommer ut i hallen för att ta på mig skorna får jag någon slags blackout... Allt blir svart, jag kommer inte ihåg något.

Jag kommer tillbaks från min blackout så sitter jag i en stor sal med en slags form av bord och i resten i rummet var det fullt med människor som satt och skrev intensivt.

-Du ska till.

Säger en grov röst genom högtalarna som sitter fast skruvade på de höga matta gipsväggarna.

Vänta var jag i domstolen. Men va!

Paniken kommer på stört och pulsen ökar med en sådan fart att jag blir snurrig och börjar tappa fokus på verkligheten. Jag försöker andas, och det funkar. Jag är tillbaks.

Någon petar på mig i sidan och något säger mig att det menas med att jag ska börja lystna.

-U.S.A.

-Du ska till tillbaks till ditt hemland, Victor.

- Eftersom du inte är en svensk medborgare. får de bestämma din dom där.

Tystnad.

-Jag förklarar mötet avslutat.

Jag ser när domaren sakta kliver av sin stol och hur alla andra reser sig för att gå.

Jag fattar inte vad som har hänt. Jag är helt i mina egna tankar.

Nu.nu i U.S.A mitt hemland skulle jag. till helvetet, ifall det ens fans. Och ifall det fans så skulle jag it få se henne där. För jag lovar. Hon är i himmelen. Bland änglarna. Hon jag dödade med tårar i ögonen och en blomsterkrans i håret.

Jag rycker till när någon, eller några tar tag i mig och går iväg mot en stor port. En stor port men en mjuk varm färg som påminde om choklad, den hade vackert snidade mönster och kanter med fina guldiga handtag. Som såg ut att var skapad för de allra värdigaste personerna som finns i denna värld. Det var tur att jag inte tog i dem när jag skulle ut till bilen som skulle ta mig till Arlanda. Till planet som skulle ta mig till min dom. För det gjorde de vakter som såg så sammanbitna ut så att det nästan såg ut som om de skulle skita på sig när som hällts.

När jag satte mig i baksätet på det kalla skinn sätet i den kalla polisbilen så fick jag en klump i magen. Ett hål i hjärtat som bara gjorde ont.

Vad gör mamma. vet hon om allt detta, och hur ledsen var hon. Eller snarare arg.

Hon är säkert så förbannad, besviken och ledsen som man bara kan vara. Undrar om hon någonsin skulle få veta varför jag gjorde det. För jag skulle ju aldrig kunna förklara varför. Varför jag gjorde det. Varför jag var så desperat efter pengar så att jag dödade henne. Henne var det ju inget fel på. Hon hade ju inte gjort något. Hon förtjänade inte det här!

Vad hade jag gjort!

Jo. Jag hade förstört 3 människors liv för lite pengar.

Då bröt jag ihop. Jag höll inte ihop längre. Jag kunde inte hålla känslorna tillbaks.

Jag var inte ett dugg ledsen för mig själv, för att jag skulle dö. Jag var ledsen för att mamma var förkrossad och hon, hon var död. Ja hon var verkligen död. Och vems fel var det?? Jo. Mitt.

När vi åkte från Falun så såg jag hur alla nattens lampor tändes och hur mörkret la sig. La sig på den staden som hade varigt mitt hem sedan 2002. Den staden som min mamma nu är förkrossad i och den staden jag dödade henne i för två dagar sedan. Den 24 juni 2016.

När vi åkte genom de trolska skogarna så såg man nästan ingenting. Bara ljuset från polisbilen som körde genom natten.

Undrar hur jag skulle dö där? För det var ju säkert att jag dog. Annars skulle de inte skickat hem mig. Eller? För ifall jag inte hade behövt dö så skulle de ju skickat mig till Kumla.

Men jag var ju inte svensk medborgare. Jag föddes i U.S.A

 Jag såg hur djur ibland hoppade över vägen framför bilen så att chauffören fick tvär nita så att han inte skulle köra över dem. Det hände ett antal gånger.

Och tillslut så sa det pang!

Jag fick hjärtklappning. Vi kraschade!

Det enda som gick igenom mitt huvud var: Nu dör jag! Nu dör jag! Nu dör jag!

Jag mins inte vad som hände men jag mins att det påminde om att ramla riktigt hårt i pulkabacken. Hur man bara tumlade runt på den hårda backen och det gick inte att stanna. Hur det inte gjorde ont utan bara kändes att man ramlade. Hårt!

Helt plötsligt var allting svart. Jag kände ett underligt lugn i kroppen.

Och sen. Och sen. Var jag också borta.

-Ja!

Han kom till mig. Han kom till mig i himmelen. Han fick träffa mig. Men mer en förlåt hann han inte säga. För sen föll han ner till helvetet. Jag förlåter honom aldrig för det han gjorde.

 Jag hade ju precis börjat leva, leva på riktigt.

A L