En värld av robotar

 Den 20 juli 2045.  Hej mitt namn är Agapito Glen och jag är 32 år gammal. Jag är en man från Skottland. Jag lever i en värld där robotar har tagit över och jag är den enda människan kvar. Jag saknar mina kompisar och min familj och mänsklig kontakt. Men jag har inte gett upp allt hopp än. Det måste finnas en annan människa där ute. Alla kan bara inte försvinna. Eller kan de? Har jag nämnt att jag har en robot som husdjur? För en månad sen hittade jag en robot som var skadad. Jag lagade roboten och döpte till Robert. Sen så gav jag den vapen och omprogrammerade den så den inte skulle attackera mig. Vi gick ut på jakt för att hitta någon annan.

25 juli 2045.

Det har nu gått 5 dagar. Vi har gått flera mil men sen såg vi lite rök. Vi sprang dit och hittade en person. Han sa att han hette Ragnar. Han verkar snäll. Han sa att han var 56 år gammal. Han hade en fru och tre barn. Jag frågade om jag fick sova hos honom och han sa ja.

26 juli 2045

Vi gick upp och åt frukost. Han sa att han brukade sitta med en tavla på hans familj och äta frukost för han kände sig så ensam. När vi hade ätit upp så gick han ut och började odla potatis. Jag satt i soffan och höll på med min robot när Ragnar kom inspringandes och skrek “ROBOTARNA KOMMER!”. Jag kollade ut genom fönstret och såg att det var 5 robotar med laservapen utanför. Ragnar sa att jag skulle följa efter honom. Vi sprang ut genom huset igenom en lönndörr. Sen ner under marken. Han sa Nu eller aldrig. Sen aktiverade han en laserstråle upp i luften för att försöka hitta människor som kan hjälpa. Men det hjälpte inte. Vi kollade efter mänsklig aktivitet på våran radar. Men det var dött. Vi såg runt 50 robotar som omringade huset. Vi kunde se allt på kameror som han hade satt upp. De stod runt huset med vapnen riktade mot huset. Jag sa att de kommer hitta oss för eller senare. Ragnar sa Du har rätt, här ta ett laservapen och en laser skyddad väst.

Vi öppnade bunkerdörren och gick ut och började skjuta mot robotarna. Men det kom fler och fler. Det enda vi kunde göra var att springa iväg. Det var så mycket lera så vi fasande och kunde inte springa mer.

Fortsättning följer.

H S

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

I lördags gick Litteraturens lördag av stapeln på Kulturkvarteret i Örebro och vi fick chansen att vara med och dela ut diplom till årets digit!-pristagare 2021, året då digit! firar 20-årsjubileum! Högstadiet: 1. Olivia Öberg , Örebro; Att fortsätta   Juryns motivering:  Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Men varför då? Varför ska vi fortsätta? När saker går fel och vi bara vill ge upp, varför fortsätta? Hur många gånger har inte både jag och du blivit utsatta för livets hemskheter och velat ge upp men ändå fortsatt, oavsett hur ledsna vi var. Vad gav oss tröst och gav kämpen i oss mer energi?  I den här berättelsen har författaren listat ut det svaret. Det kan vara en förälder som ger tröst, en vän som sträcker ut en hjälpande hand eller en härlig klasskamrat som vill snacka på bussen hem.  I sin berättelse har författaren visat att i det mörkaste mörker kan till och med det svagaste ljus skina starkt som solen, och därför tycker juryn att den förtjänar högsta pris i si...
Fortsätt läsa

Höstäpplen

  Allt med huset var perfekt, absolut allt utom äppelträden. Det var ett prydligt hus. En gulmålad tvåvåningsvilla med vita knutar. Ett sådant hus som tröstar dig när du har skadat knät, ett hus att växa upp i. Familjen Larsson hade tidigare bott i Stockholm och i deras liv ingick allt som Stockholm hade att erbjuda småbarnsfamiljer; brunchdejter med andra nyblivna föräldrar som du egentligen inte vill ha något att göra med, men känner dig tvingad att umgås med bara för att behålla någon sorts social kontakt över huvud taget. Röda linjen torsdag morgon med en skäggig gubbe bredvid dig som insisterar att du ska följa med honom och ”bomma en fuling”. Eller det faktum att det enda ordet man kan beskriva sin vardag med är ”stressigt”.   Nej, Stockholm var inte rätt för dem, det var en sak som var säker. Just därför hade Maria Larsson blivit snudd på euforisk när hon scrollade på hemnet.se som en del av hennes vardagskvällsritual och såg ett gult hus i hennes barndomsort för e...
Fortsätt läsa

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Det är alla planeter i vårat solsystem, eller det var det i alla fall. Nu för tiden räknas inte Pluto som en ”planet-planet”, utan som en sådan där dvärgplanet som man hör om då och då. Lite för liten och annorlunda för att riktigt kunna klassas som en Merkurius, Jord eller Mars, en planet alltså. För det är ju ändå så. Det finns inte sådär förskräckligt många likheter mellan alla vandringsstjärnor här i vårat solsystem, vissa är fyllda till bredden med lätt gas medans andra består av en hård, tung massa. Någon äger 82 månar, en annan 0. Det enda som riktigt binder de samman är deras status, deras samlingsnamn planet. Det som talar om för en att denna himlakropp har ungefär samma runda form och massa som de där andra. Att det är en av de där få som råkade ha rätt kropp för att passa in . Det är annat än vad man kan säga om Pluto. Pluto är ett bra exempel på en av de som inte ser ut precis som idealet ...
Fortsätt läsa