Hatbreven

 

Det brevet jag fick hade jag ännu inte öppnat. Jag kände hur kallsvettig jag blev och brevet helt blött av svetten jag hade i båda händerna. Jag öppnade brevet försiktigt och kollade vem det var från. Det var från honom. Jag kände pulsen öka. Han som gjorde så jag nästan omkom. Jag var så rädd den kvällen. Jag stod upp på golvet och kollade av skräck på brevet. Kuvertet var öppnat men inte pappret. Där stod det hans namn...Winston. Han som mobbade mig hela mellan- och högstadiet. Jag ville bara fly härifrån. Dra från landet. Mamma och pappa stannar här och jag åker med min fosterfamilj. Situationen av att jag sitter i den sitsen jag gör är för att min mamma alltså har varit alkis och skrek och tog ut allt av hennes skulder och räkningar på mig. Det är inte mitt fel att min mamma inte har pengar. Winston har jag bara inte orkat med. Han är sjuk i huvudet. Jag tycker bara att mamma har andra problem än att ta hand om mig så hon satte mig hos fosterfamilj. Jag kände Winston sedan innan. Winston och jag är syskon. Winston får inte bo hos fosterfamilj bara för att han är myndig. Det är därför han mobbar mig.

Jag går till skolan dagen efter och pratar inte mer om brevet med NÅGON! Jag är jätteorolig att det har hänt något eller att jag kommer att nästan dö igen. Eller kanske dö på riktigt nu. Speciellt inte mamma eller pappa. När jag var i skolan träffade jag Winston. Jag sprang in på toan och låste in mig så fort jag kunde innan han fick tag i mig. Jag kände svetten rinna ner på kroppen av rädsla. Jag är livrädd. Tänk om han skadar mig som vanligt. Jag känner klumpen i magen hur den växer och blir större och större. När jag hör skolklockan ringa in blir jag jätterädd. Jag hörde fotsteg utanför toaletten vid handfaten. Jag går ut ur toaletten och skriker.

-Dra åt helvete. Skrek jag högt så det ekade inne på tjejtoaletten ut till korridorerna.

Jag är rädd och arg. Därför agerar jag som jag gör. Men. Där stod hon. Min alldeles egna mamma. När jag hade sagt de orden som jag sa när jag trodde det var Winston, såg jag mammas ögon fyllas med tårar. Jag försökte förklara att jag trodde det var Winston men hon lyssnade inte på mig. Eftersom hon hade druckit och då trodde hon väl antagligen att det var åt henne jag sa det för det hon hade gjort. Hon har ju druckit! Hon har knarkat! Tror hon på riktigt att jag ska förlåta henne. Jag sprang ikapp henne så vinden kom full fart mot mig. Jag hann inte. Hon hann att åka iväg i sin porsche. Hon har ju till och med ett välbetalt jobb. En porsche? Hur kan hon ha råd med det, frågade jag mig själv.

Winston satt i mammas bil i passagerarsätet och pekade finger när mamma hoppade in i bilen. Jag sprang in på toaletten igen och grät. Min mascara rann så mycket att jag var alldeles svart på kinderna. Jag sprang hem i regnet. Det öste ner och jag kände inte vattendropparna för att jag sprang så snabbt. Vad skulle hon säga. Jag kände mig så dum. Jag ringer min fostermamma och ber henne hämta mig. Jag hör hennes oroliga röst säga

-Går inte du i skolan?

Jag tänker svara och förklara allt som har hänt men jag vågar inte. Jag är för feg. Jag visste att hon skulle säga “men jag kan inte det nu” eller något annat liknande, så jag sa att jag hade ont i huvudet. Hannah min fostermamma gick ut och hämta posten när vi kom hem och jag gick upp på mitt rum med gråa tapeter.

-FREDRIKA, KAN DU KOMMA NER? Ropar Hannah.

-VAD ÄR DET? Ropar jag tillbaka.

-KOM, ropar Hannah.

Jag gick ner för trappan, och in i köket.

-Varför har du inte berättat för oss? Säger hon.

-Vadå? Frågar jag.

Det var nu jag såg det. Brevet. Jag känner mitt hjärta hoppa i bröstkorgen Breven som Winston har skickat i ett år varje vecka. Hon såg på mig som om att hon är ledsen och besviken. Jag ser hennes ögon fyllas med tårar.

-Varför har du inte berättat för oss? Frågar Hannah.

-Jag var rädd. Han är min bror. Han har skickat mobbning och hat genom brev i nästan ett år.

-Va? Säger Martin.

Jag känner svetten rinna från topp till tå och oron rusa i kroppen.

-Det här är ett brev från doktorn om din astma. Vad menar du?

Åh nej, vad har jag gjort. Tänkte jag. Jag känner oron rusa i kroppen. Jag blir alldeles kallsvettig och känner tröjan dyblöt på ryggen.

-Winston mobbar mig i skolan och han skickar också hot brev.

-Vi ska prata med polisen, säger Hannah.

Jag försöker prata med dem och inte prata med polisen. Han är min bror. Men de säger att de vill göra det för min egen skull och det var ingen idé. Dagen efter åker vi till polisstationen och möter Winston och hans kompisar där med deras föräldrar vid polisstationen. Jag skakar av rädsla och försöker säga hej men får inte fram något ljud. Winston blänger på mig och jag skakar av rädsla. Tillslut får jag fram ett ljud.

-Sluta glo ditt äckel. Säger jag utan att mena det.

Jag råkade tänka högt! Han kommer mörda mig. Mamma, Hannah och alla andra kollar på mig. Men nu orkade jag inte hålla det inom mig längre. Jag berättar för alla inklusive polisen vad han och hans kompisar hade gjort mot mig. Efter vi har varit på polisförhör åker jag och Hannah hem och pratar inte mer om det. Efter ungefär en halvtimme hör jag att det knackar på dörren. Hannah står och lagar mat och Martin är ute i garaget så Hannah ber mig att öppna dörren. Där står hon. Min alldeles egna mamma. Jag har bara träffat henne några gånger innan. Det var då när jag sa åt henne att dra åt helvete. Hannah visste att hon skulle komma på besök och hon har gjort mat åt henne också.

Vi sätter oss ner och äter. Vi äter köttbullar med potatismos och lingonsylt.

Jag sitter på stolen bredvid Hannah och mittemot mamma. Jag vill knappt kalla henne det. Hannah är mer som en mamma för mig än vad min riktiga mamma är. Men sen tänkte jag inte mer på det.

-Jag är mätt, säger jag även fast jag bara har suttit och petat i maten. Jag orkar inte med min mamma. Jag vill bara att hon ska gå.

-Men du har ju inte ätit något gumman. Säger Hannah.

-Men jag är mätt! Skriker jag så det ekar i köket.

-Det är okej. Säger Hannah.

-Nej det är det verkligen inte. Du ska inte hålla på och undvika mig. Nu slår du ner arslet på stolen och äter. Säger mamma irriterat.

Hannah känner alkohol lukten från mamma. Hon har inte slutat med alkohol. Jag har absolut berättat för Hannah om mamma och hennes missbruk.

-Du ska nog gå nu, säger Hannah till mamma.

Den dagen hon åkte porsche var det alltså inte hennes utan någon annans. Den dagen hon följde med Winston till stationen var det han som hade kört bilen. Jag var så besviken...

Efter några månader har allt lugnat sig. Trodde jag. Men när jag gick och hämtade posten såg jag det...

F G