Kämpa

 

Jag tittar ut genom fönstret, det är blåsigt och alla höstens löv blåser runt som i virvelvindar. Jag bara stirrar rakt ut, kollar på något jag själv vid det här laget inte vet vad det är min blick har bara fastat någonstans där ute i alla tankar. Mina tankar är många, dom snurrar runt i huvudet och snart tror jag inte att jag själv ens kan höra vad jag tänker. Det är för mycket. Varför har alla så höga förväntningar av en hela tiden, varför är jag inte den dom vill att jag ska vara.

Jag kollar ner på klockan som jag har sittandes på min vänstra handled, den är 07:58. Jag har missat bussen. Men vid det här laget tror jag ärligt inte att jag bryr mig om det så mycket, jag brukade bry mig men under senaste tiden har något förändrats antar jag. Jag kollar upp igen, ut genom det stora fönstret vi har i vardagsrummet. Det går runt ett rådjur vid skogsdungen lite längre fram. Det ser så fridfullt ut, jag önska vårt liv var lika lätt som ett djurs, dom verkar inte ha några problem, inga förväntningar är satta på dom, de lever som de själva vill.

Jag går ut i hallen och tar på mig skorna, jag kan inte missa nästa buss. Jag kan inte missa mer av skolan, det går inte jag har missat så mycket den här terminen redan. Jag kliver ut och känner den kalla vinden mot mina kinder, vintern är precis runt hörnet och kylan börjar komma. Jag låser dörren bakom mig innan jag börjar gå mot bussen, det är egentligen inte långt dit men idag känns det som det tar en evighet innan jag kommer fram, dom 10 minuterna jag gått hittills känns som 30 minuter. När jag kommer fram ser jag en massa människor som står och väntar på bussen, det går bara en linje här så jag vet att dom ska åka med samma buss som mig. Det ger mig ångest, tanken av att jag ska behöva trängas på bussen med alla dessa människor. Det här är den värsta delen av dagen, behöva åka på bussen. Jag hatar det.

På bussen får jag som förväntat stå och trängas med en massa människor, det är många som ska till skolan vid den här tiden så det är förståeligt men jag kommer nog aldrig vänja mig. Äntligen är vi framme, jag kliver av tillsammans med många andra studenter från skolan. Skolans korridorer är fulla av folk, jag försöker att inte tänka på alla runt omkring mig och bara ta mig fram till mitt klassrum. Dagen startar med teckenspråk, jag gillar det eftersom det är en lugn lektion och vi jobbar sällan i stora grupper.

Jag går bort till bussen och känner tårarna bränna i ögonen, jag vill bara få komma hem nu jag orkar inte mer, jag är så trött på allt. Vid busshållplatsen står det förvånansvärt några personer, skönt känner jag. Just då kommer Saga fram till mig med ett stort leende på läpparna när hon börjar prata.

-          Hej, lång dag i skolan? Säger hon med en frågande röst. Jag antar att det syns på mig.

-          Mm, måndagar är dom värsta. Svarar jag

-          Håller med. Ska du med 321 idag? Jag tänkte att vi kunde åka tillsammans om du vill?

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det men innan jag hunnit tänka igenom mitt svar så är det som att jag automatiskt svarar.

-          Gärna. Jag säger det med en ganska glad röst antar jag, jag känner mig nästan lite glad. Det var länge sen jag gjorde.

Det kanske är värt att fortsätta ändå, lite hopp finns ändå kvar i mig tänker jag.  

M W