Levande men ändå död

Jag sprang så fort jag kunde. Sprang bokstavligen för mitt liv, försökte gå igenom i mitt huvud hur jag skulle göra. Borde jag springa i sicksack eller bara ta mig därifrån så snabbt jag kan. Nu i efterhand vet jag inte om jag hann bestämma mig innan jag hörde en dov smäll och sedan föll framstupa mot marken. Jag skrapade upp båda handflatorna och min ena knäskål. Jag trodde att jag hade ramlat i en stor vattenpöl, det var inte förrän jag kände smaken av järn i min mun som jag insåg att det var mitt eget blod jag badade i. Pölen blev större och större medans jag bara blev tröttare och tröttare. 

   Adrenalinet som nyss pumpade runt i mitt blod var nog det enda som höll mig vid liv och jag kände ingen mening med att kämpa. Jag låg mitt i gatan i mitt eget blod och ingen skulle någonsin hitta mig, jag hade inte planerat att min död att bli så här, jag var menad att vara gammal när jag dog i min sömn. Jag tänkte att om jag stängde mina ögon och fokuserade på min andning så skulle det kännas som att jag sov, men ack så fel jag hade. När jag rullade över så att jag låg på min rygg blev smärtan outhärdlig men jag orkade inte rulla runt igen. Jag kände en bultande känsla i ryggen och började få svårt att andas. Mitt huvud snurrade och jag tyckte mig höra röster långt borta. Jag kände hur en tår rullade ner mot min tinning och vidare mot mitt blonda hår som nu var en kladdig, mörkröd tovig röra. 

   Plötsligt försvann smärtan och jag fylldes med endorfiner, endorfiner som strömmade genom mina ådror. De gav mig styrka och fick mig att tro att jag skulle kunna överleva, men den tanken försvann när jag kunde höra mitt hjärta bulta långsammare och långsammare. Jag hade börjat hacka tänder och mina muskler krampade vilket fick mig att rulla runt som en larv. Jag försökte kippa efter luft men för varje andetag jag tog så kändes det bara som att jag tömdes på mer och mer luft. 

   Precis när jag trodde att jag tagit mitt sista andetag så kände jag en varm hand mot min kind. Jag försökte öppna ögonen men jag hade ingen ork. Jag lyckades urskilja en kvinnlig röst bland sorlet av alla människor som hade samlats runt mig. Jag kunde inte höra vad kvinnan sa men troligtvis sa hon något i stil med “du måste kämpa med mig” eller “allt kommer bli bra”. Men allt blev inte bra.

   Nästa gång jag vaknade låg jag alldeles ensam i en sjukhussäng, jag hade ett rör ner i min hals och massa maskiner runt mig. Först var jag så ovan med ljus att jag stängde ögonen direkt, men efter ett tag blev jag van och öppnade ögonen igen. En sköterska sprang in i mitt rum och skulle precis ta ut röret ur min mun, när jag kände en huggande smärta i hjärtmuskeln och mina ögon slocknade. Jag hörde ett ljud. Först pep det en gång, sedan en gång till och sedan en gång till. För varje pip så blev ljudet bara högre och högre. Oroliga röster ropade på förstärkning och plötsligt hörde jag säkert sju olika röster som skrek på varandra. Men redan då kunde jag känna att det var för sent, jag skulle inte skulle vakna upp en gång till eller någonsin kunna kämpa för mitt liv igen. Till skillnad från när jag låg på gatan och tänkte att jag skulle dö, så hade jag rätt den här gången. 

Jag har bara hört folk säga att inte gå mot det vita ljuset när man dör. Men jag såg inget vitt ljust och gå kunde jag inte heller. Jag vet faktiskt inte vad jag såg. Jag såg inget sorts himmelrike eller ett helvete och jag hamnade inte i en mage för att bli pånyttfödd heller.

   Egentligen såg jag ingenting. Det är som att jag existerar utan att existera i något som existerar. Jag kan inte se något eller någon annan. Men ändå existerade jag, jag visste inte varför men på något sätt var jag tvungen att fortsätta leva fast som en död person. 

 L R