Masker och rollspel

 

Jag går med tunga steg mot dörren, för jag vet att hon är där inne, jag vet att jag kommer få en iskall blick, jag vet att dom kommer titta på varandra och flina när jag kommer in i rummet. För varje steg jag tar vill jag bara vända om ännu mer. Men jag tar på mej min mask, jag reser på huvudet, sträcker på ryggen och blickar framåt. Jag går med bestämda steg. Den här masken är det enda sättet att visa dej stark. Hela den här grejen är som ett rollspel, man går in i en karaktär. Man får spela sina drag smart och inte för ofta. Sällan, diskret och vid rätta tillfällen.

Men... man är inte säker någon stans. Alla planerar deras nästa drag. En orm som bara väntar för rätta tillfället att hugga och spruta in sitt gift. Ibland kan det vara så illa att till och med ormens tand sitter kvar, det gör ont för ormen... Men du får ondast.

 Här finns det ingen fulländad god eller ond. Alla tror att de är den goda, men det ingen inser är att alla som är med och spelar en roll i det här eländet har alltid en starkare djävul än ängel i sig.

Det är som om lukten av tonårssvett slår mig i ansiktet när jag går in i rummet. Jag känner mig genast illa till mots och gör en äcklad grimas, genast så hör jag dem personerna brista ut i hysteriskt skratt.

Ett rent djävuls skratt. Det är ett av skratten som är värst. Det får mig att resa var enda hår jag har på kroppen. Just hennes skratt, det skrattet som skär i hjärtat när man hör det. Insidan av mig vill bara krypa ihop i ett hörn. Utan min mask, bara sitta där med mina armar runt knäna och stirra med en tom blick mot det smutsiga golvet... Men min utsida bara ger en iskall blick med ett gott flin.

 Jag såg, såg att den blicken tog i dem, även fast deras utsida inte ville visa det kunde jag få en glimt bakom masken.

Gårdagen bara spelades upp i huvudet om och om igen. Jag stod där ensam i mörka kvällen hoppades att hon skulle komma snart, gymnastikhallen hade precis släckts och alla hade åkt hem.

Utom jag, Elin och hon. Vi stod fortfarande vid staketet och väntade att två billampor skulle komma runt hörnet. Jag var tyst, ville inte skapa något drama. För lusten av allt sånt hade runnit ur mej och jag kände bara tomhet, man har bara en viss tidslängd på hur länge man orkar bära sin mask. Min tid hade runnit ut och jag bara höll käften och hoppades på det bästa.

Jag lutade mitt huvud mot staketet och slöt mina ögon en stund. En mycket dum idé. Tydligen hade jag inte lärt mig av mina misstag. Jag hörde fnitter bakom mig, men jag bara ignorera det. Jag tog fram min mobil för att titta på klockan. Som sagt. En mycket dum idé.

Fnittret kom närmare, och innan jag visste ordet av var jag dyngsur. Vattnet bara rann överallt.

I chock försökte jag hosta ut allt vatten som jag råkat andas in. Efter ett tag är det enda jag fick ut är ett svagt

“Vad fan håller du på med” medan jag chippade efter andan. Vattnet hade tagit sig in överallt.

Till svar fick jag bara ett “Men sluta! Jag skämtade ju bara” av henne den mest idiotiska människan som fanns. Tårarna bara brände bakom ögonlocken. Jag kände bara en ren ilska.

Skinnet började svida och klia och det kändes som mina kläder skulle frysa av minusgraderna. Allt som gick i mitt huvud under de där minuterna: Aldrig mer gymnastik, aldrig någonting mer av henne & bara stanna hemma och tycka synd om mej själv. Och plötsligt såg jag billampor köra runt hörnet, klumpen i magen bara växte.

Vad ska jag säga? “Ditt ondskefulla barn hävde vatten över mej från ingen stans, så det är därför det ser ut som halva Vättern är i din bil”

Nej TACK! Jag skulle hellre kunna vänta på att pappa kommer och hämta mej, som tar ytterligare 15 minuter.

“Kommer du eller?!” sa hon med en irriterad röst. “Eller vill du gå hem?”  säger hon ännu mer lite kaxigt.

Jag flämtade till och joggade lite lätt till bilen. Mina knän kunde knappt vika sig av all kyla, men jag var tvungen att visa att inget hade hänt, klumpen i magen växte ännu mer.

Jag satte mej på bilens svarta säte och stängde bildörren. Jag lutade mej bakåt och greppade efter bältet. Och såklart ska ju hon göra en grej av ALLTING så hon brast ut

“ Eeewwwww... Emelie ditt äckel, nu är våran bil förstörd på grund av dej”

Jag var 100% på att mitt hjärta missade ett slag, jag visste inte vad jag skulle säga. Tomt... min hjärna var tom, ingen comeback, inget rimligt försvar, bara ordet

”förlåt”, det var det jag sa också.

Tårarna brände ännu en gång bakom ögonlocken, om någon skulle pratat med mej då hade rösten brutit och då har jag visat att min mask var sårbar. Det är en sak med mej och visa dej sårbar eller ledsen, det känns som folk tycker synd om mej och ska fråga “hur är det” som om det är värsta grejen. Eller att dem ser på mej som att jag är vek och jag vill inte bli sedd på att det är synd om mej eller att jag är vek. Det är därför jag hatar att gråta.

Vi sa inte ett ord på hela vägen hem, men när jag kom hem kunde jag inte hålla tårarna tillbaka jag la mej i mammas famn och lät tårarna forsa längs mina kinder. Den natten grät jag så mycket att båda sidor av min kudde var blöta... men bara tyst så att ingen skulle höra att jag grät.

 Det känns som en värdslig sak men inte när man är en liten snäll flicka på 10 år och inte vill någon något annat än gott. Men jag vet att jag alltid kommer att vinna så länge jag inte låter dem komma åt mej.

J S