Monstret till pappa

 Nu är jag fri.  Jag hade varit instängd i den sunkiga källaren som stank av mögel, i nästan en dag. Men det kändes som ett år. Låt mig berätta det hela från början.

“Håll käften Vega, jag har fått nog” sa pappa samtidigt som han grep tag i min vita sidenklänning och slängde mig ned för trappan till källaren. Källaren där det förut brukade stå en frysbox där det alltid fanns glass, men det var när mamma levde. Det gjorde ont i benen och armarna av den hårda, gråa betongtrappan, men ännu ondare gjorde det i hjärtat, av orden min pappa sa till mig.

I källaren fanns redan en sovsäck, ingenting annat. Endast en liten metallbricka med fyra skruvar i hörnen. Frysboxen var borta, det är lite konstigt att en gammal frysbox kan betyda mycket för en människa, men för mig betydde det mycket. Varför det låg en sovsäck på källargolvet visste jag inte, det brukade det inte göra. Pappa brukade säga åt mig att gå ner till källaren när han var arg på mig, även fast jag inte gjort någonting. Men denna gång var mjölken slut, den mjölk som kostar 12 kr på Ica. Det borde inte spela så stor roll. Men för honom gjorde det. Källargolvet var kallt, jag hade inga strumpor på mig. Därför var det extra kallt. Jag ställde mig på sovsäcken så att det skulle kännas mindre kallt. Det brukade vanligtvis gå bara någon timma innan pappa ropade och ville ha mat, men det hände inte.

Det lilla fönstret som var högst upp i rummet gav mig lite ljus, men sedan började det bli mörkt, det var udda. Jag brukade få sova på köksbänken med en liten kökshandduk som täcke. Jag försökte tänka positivt, jag fick sova på en sovsäck.

Det blev mörkare, det gick inte att sova på det hårda golvet. Jag hörde pappa skrika på övervåningen, kanske för att Djurgården spelade hockeymatch mot Brynäs. Det var då han skrek som mest, han var förmodligen full också. Jag kunde även höra små stön, pappa brukade ta hem kvinnor. Sådana kvinnor som är väldigt lättklädda, med större bröst än andra kvinnor. Plastbröst. Men det sa jag inte till pappa, såklart. Då skulle jag få stryk. Han hade börjat bli full ganska ofta, men inte innan mamma dog. Hans skrik tystade, matchen var väl slut. Kvinnan hade nog gått hem. Jag kunde höra hur hans steg kom närmare, kanske för att hans stökiga, äckliga sovrum var ovanför källaren. Men jag hade fel. Jag kunde höra melodin på kodlåset till källardörren, det var en av de där nya larmen man hade till en vanlig ytterdörr, men han hade den till källardörren. Melodin lät som början på blinka lilla stjärna. “Blinka lilla stjärna”, sjöng jag i mitt huvud. Men den sista tonen var fel

“Blinka lilla stjärna”. En gång till, men denna gång var melodin rätt. Det måste varit en 6-siffrig kod, tänkte jag. Jag vände mig snabbt om till den gråa betongväggen och låtsades att sova. Men han närmade sig fast att jag låg åt andra hållet. Han brydde sig inte.

Mitt långa flottiga hår, hängde i mitt ansikte. Pappa såg det tror jag, eftersom han drog sin kalla hand genom håret och bakom öronen. Hans hand luktade öl, han måste ha spillt när han skrek. Han skakade lite på mig, men jag fortsatte att “sova”. Men nu började han att skaka på mig.

 “Vega, vakna…VAKNA DÅ”.  Jag reste mig snabbt upp och låtsades som att jag hade sovit. Jag tror att han trodde på mig, hoppas det. Annars hade jag fått stryk av honom.

“Du vet väl att jag älskar dig, min vackra flicka”. Sa han samtidigt som han lyfte på mitt nattlinne och strök mig på mitt inre lår. Jag var lite obekväm, men vad skulle jag göra? Båda händerna tog han över mina axlar och knäppte upp de tre knapparna som var på min rygg. Han var nära. Det stank av öl och cigaretter, det luktade riktigt illa. Långsamt drog han över nattlinnet över min spinkiga kropp. Hans stora, smutsiga händer, kunde jag känna överallt. Hans händer närmade sig mina privata delar. Det började göra ont, jag försökte flytta på hans händer, gjorde jag det så drog han fram kniven han hade i bakfickan. Det gjorde ont inom mig. Och på mina kinder, där han hade skurit mig. Det sved, men jag orkade inte bry mig.

Vanligtvis brukar man ju få fjärilar i magen, det hade inte jag. Jag hade stora klumpar i min. Klumpar i halsen också. Jag ville gråta, men det gick inte. Det fanns inga tårar kvar att gråta ut. Jag kunde inte prata heller. Jag var helt tyst. Jag kunde inte säga emot honom. Till slut låg jag ned, med hela hans tyngd över mig. Med hans händer, fortfarande på min kropp. Jag vred mig, som en signal att han skulle sluta, men funkade det? Svar, nej. Tillslut sade jag till, lite tyst. Men jag ångrade mig lika snabbt som jag sa det. Hans hand höjdes, och med en snabb sväng hamnade handen i mitt ansikte. Det gjorde ont, det bultade i ansiktet. Jag kände på mig att det skulle bli en stor blåtira, en blåtira som har små lila prickar. I ett ryck reste han sig upp och gick snabbt mot dörren. Han stängde den, sedan hörde jag den bekanta melodin till den sexsiffriga koden. “Blinka lilla stjärna”. Denna gång slog han rätt kod på första försöket.

Man såg vart portkoden satt, det satt en liten metallbricka innanför i källaren, så man förstod att den satt på höger sida av dörren. Jag närmade mig metallbrickan med lätta steg. Med fortfarande ett bultande ansikte. Jag försökte skruva upp de fyra skruvarna som satt, en i varje hörn med min vassa nagel, konstigt nog så fungerade det. Det trodde jag inte. När jag väl hade fått upp metallbrickan så var 3 av mina naglar halva. Men det sket jag i, jag ville komma ut. Det var som knappar fast åt andra hållet, fast utan siffror. Men man förstod vilka knappar som var till vilka siffror. Siffrorna från utsidan satt som vanliga siffror på ett kodlås. Jag prövade att trycka på det som skulle vara nummer ett, knappen var trög. Men mycket riktigt, det lät som de två första tonerna ur blicka lilla stjärna. Men jag var tvungen att fortsätta koden, jag prövade en tvåa… Det var rätt. Kan han vara så dum att han tagit 3 också? Ja, så dum var han. Koden var 112 233, så dum som pappa var. Jag satte försiktigt handen å det rostiga handtaget till dörren. Sedan var det bara en sak kvar, genom vardagsrummet, där pappa brukade ligga i soffan, med. Det låg säkert en kvinna där med honom, eller två. Men jag hade inte tid att kolla det.

Jag vred långsamt ned handtaget, det knackade lite. “Shit, hörde pappa dedär?” Tänkte jag. Men jag tror inte att han gjorde det. Han hade fullt upp med att lyssna och titta på en hockeymatch, spelade de mot Brynäs fortfarande? Knappast.

Jag gick långsamt fram på tå. Det knarrade lite, men han hörde det inte. Sedan var det bara vardagsrummet och hallen kvar. Sen var jag ute ur detta helveteshus som luktade öl och cigaretter. Jag kunde smyga ut, men det skulle inte gått så bra för mig, i så fall skulle jag varit död i samma sekund som jag skulle börja skrika. Som tur var så valde jag att springa ut, ut så snabbt jag någonsin sprungit.

Jag tog sats och var nära att halka det första steget jag tog, men jag klarade mig. Med all fart sprang jag, jag sprang för mitt liv, jag hade aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv.

Pappa upptäckte mig, men jag visste att jag var snabbare. Han skulle inte kunna ta mig nu. Ingenting kunde stoppa mig, trodde jag. Låset till ytterdörren var supertrögt. Jag kunde inte få upp den. Med all styrka jag hade kvar i min kropp så vred jag. Det funkade till slut.

Jag hoppade ned för trappan. Jag landade på gruset, det gjorde ont i min fot. Det kändes som att jag hade hoppat på glas. Men jag brydde mig inte, jag sprang för mitt liv, för min framtid jag hoppades att jag skulle ha kvar. En framtid utan det där monstret till pappa. Jag lämnade små fotspår av blod efter mig, men mina fötter slutade blöda när jag hade sprungit en bit. Det var ansträngande att springa så snabbt. Jag var andfådd, tror jag hade någon sorts astma. Men jag fortsatte springa tills jag knappt orkade mer. Jag hade kommit till ett passande ställe. Så nu står jag här utanför Storvretens Vårdcentral i Tumba med fötterna röda av allt springande. Nu är jag fri.

N D