Mörker till mörker

 

 Den kalla novemberkvällen är tyst och mörk stadens ljus rusar genom oss. Lukten av avgaser får mig att känna en stickande känsla i min näsa. Jag och min pojkvän Max pratar om döden och hur många problem vi kommer få. Eftersom Max går sista året i gymnasiet och jag i sjuan, han och hans vänner som är tre år äldre än Max använder droger och alkohol. Jag vet att mina föräldrar inte tycker om det, men vi gillar verkligen varandra, vi har jättekul tillsammans. Men jag orkar verkligen inte med mina dryga och sorgsna föräldrar som snart ska skiljas samtidigt som mina vänner går bakom min rygg. Jag känner innerst inne att jag bara vill dö men jag vill samtidigt inte lämna honom. Jag vill känna hans varma händer runt min smala hals, jag vill bli dödad. Men bara av Max. Jag vill att han ska strypa mig långsamt samtidigt som jag skriker att jag älskar honom. Jag vill känna blodet från mina sönderskurna handleder långsamt droppa ner på den kalla asfalterade väg som finns under oss.

-Hur mår du egentligen, Max? Undrar jag.

-Inte så jättebra. Du då, hur mår du? Svarar han samtidigt som han blir helt röd i ansiktet och hans tårar börjar sakta rinna ner från hans kalla kinder.

-Mitt huvud kommer snart att sprängas. Säger jag med tårarna i halsen.

Jag känner hur hjärtat gör ondare och ondare. Jag orka inte mer jag ville bara dö. Tårarna kommer ut som en flod av sorg.

-Men jag älskar dig! Säger han medans jag bryter ihop och jag känner verkligen att min tid var här, nu ska jag dö.

-Men kom så åker vi till mitt favoritställe, säger han lugnande.

 Jag följer tveksamt med honom.

Vi sätter oss i Max vita bil. Vi kommer fram till ett berg med en liten sjö under. Det finns även små mörkbruna grenar som sticker ut från berget.

-Om man skulle ramla från berget skulle man bli hängandes där. Säger Max medans hans blick är helt död.

 Det är sen eftermiddag klockan är runt 18:30 solen har börjat gå ner. Det är alldeles vindstilla, vi ser hur fiskarna leker och hoppar, vattnet glittrar. Det är verkligen jättefint. Jag mår så bra. Jag känner hur pulsen ökar det är nästan som att jag känner att något ska hända. Plötsligt ser jag en kille på andra sidan sjön. Han står på kanten och tittar ned på det mörkblå glittrande vattnet. Han ser så skrämd, ledsen och förkrossad ut. Hans tröja är full med blod, hans byxor är avklippta och slitna. Jag känner hur pulsen ökar.

-Nej hoppa inte snälla!! Ropar jag, medans han sakta kliver ut för berget.

Jag ser den hjälplösa killen falla från det stora berget.

-Max lova mig att du aldrig gör något sådant, okej? Säger jag samtidigt som jag är i chock.

-Jag skulle aldrig göra något sånt. Svarar han.

Max kramar om mig samtidigt som jag fäller ännu en blöt tår på mina bleka kinder. Jag vet inte om det är för att jag precis har sett någon dö eller om det är för att Max alltid finns där och stöttar mig. Jag tänker att det troligen är både och. Han är den som alltid ställer upp för mig och finns där när jag behöver det som mest. Jag älskar honom från botten av mitt hjärta.

 

Plötsligt ringer min telefon. Det är min bästa vän Elona som ringer.

-Hej! Säger jag med glädje i bröstet.

-Hej! Svarar Elona lite glatt.

-Kom till Max bil. Säger Elona.

-Okej. svarar jag fundersamt

Jag går dit ensam, där står Elona.

-Hej! Får jag hänga med er en stund? Frågar hon.

-Absolut! Säger jag medans vi börjar gå mot Max.

-Var är han? Frågar hon fundersamt.

-Jag vet inte, han var här nyss. Svarar jag.

Jag känner hur oron rusar genom hela kroppen.

Jag och Elona börjar ropa och leta.

 Elona ropar mitt namn så att det ekar.

-Jag tror inte du borde se det här. Säger Elona

Där hänger han, min Max. Han är kritvit i ansiktet. Han har hängt sig med min rosa tjocktröja i en mörk död gren som hänger ut från berget. Blodet droppar från ett sår han fått i ögat.

Jag skriker så att jag får fåglarna som sitter i träden runt omkring oss flyger iväg, tårarna brister nu ska jag dö tänker jag.

Det kommer en vindpust, det är som någon försöker säga en bokstav. Jag vet inte vad jag ska tro. Två stycken självmord på samma dag vid samma plats. Jag vill hoppa men det är som en vägg, jag kan inte. Det tar stopp, som om någon drar mig tillbaka. Jag hör hur sirenerna från en polisbil kommer närmare och närmare oss. Jag frågar om det är Elona som hade ringt polisen eftersom det bara är vi där. Men hon har inte larmat. Jag blir väldigt rädd, tankarna snurrar. Har någon mördat killarna medvetet? Har någon knuffat dom?

Nej, vi vet ju inget förutom att dom är döda. Polisen kommer fram och börjar undersöka. De kommer fram till att det endast är ett självmord som har skett men jag kände på mig att något var fel.

-Men det finns ju ännu en kille, vem är det? Frågar jag poliserna deprimerat.

-Det är bara en kille som vi har hittat. Svarade polisen samtidigt som dom kollar på mig som om jag är korkad.

 Veckorna går och jag kan inte släppa fallet med Max och den mystiska killen som hade omkommit. De senaste nätterna har jag drömt mardrömmar om max.

Jag hör hur någon viskar på nätterna men det är otydligt. Det är som en kall vindpust. Jag har försökt att ignorera det jag hör på nätterna men det funkar inte. Det är som någon hemsöker mitt huvud. Jag börjar tro att jag är galen.

 Jag känner att jag bara måste veta mer om det som händer. Så jag börjar forska om olika varelser. Det står i gamla tidningar att flera självmord har skett vid samma ställe som Max och den andra kille omkom vid, men de fallen är runt 1800-talet, och polisen har inte gripit någon. Det gör att jag blir mer nyfiken och nervös över vad som egentligen har hänt.

Varje gång som jag försöker avsluta mitt liv stoppas jag. Det är som om någon inte vill att jag ska dö. Jag lider av smärta mitt hjärta gör ondare och ondare för varje dag som går. Mina handleder är täckta av sår och blodet droppar mer och mer. Jag hör ännu fler vindpustar när jag skär mig. jag har börjat skriva upp de olika bokstäverna som jag hör när vindpustarna kommer.  Men senaste gången jag var vid berget kom det en lång vindpust men denna gång hör jag “nästa gång är det du”.

V A