Ödehuset

 

Natten står kall, och träden gnisslar vid vindens pust. löven rasslar och jag går sakta hem på den eviga grusvägen mellan mitt och min bästa väns hus. jag gillade inte att gå hem så sent... Men idag fick det bara hända.

Jag knyter armarna runt mig själv när vinden pustar förbi.

“Rysligt kallt..”, säger jag för mig själv medans jag snabbar upp mina steg.

Jag halvt springer förbi en avtagsväg av grus. Övertäckt med lite gräs på sidan om vägen jag redan var på. Så intressant som det kanske inte låter så stannade jag, och klev tillbaka några steg. Jag tittade in över den väg som inte existerar, inte ens på kartan på internet.

Mörkret hade redan slukat den del av skog jag stirrade in i, så för att se vad som möjligtvis finns där inne så stoppade jag ner mina händer i min jackas fickor, grävande efter min ficklampa, eller min telefon.

Ficklampan kommer upp ur min vänstra ficka först, så jag snurrar på den främre delen för att tända den, det var en typisk gammal ficklampa med batteritid som inte räckte till enligt mig själv, men den fick duga.

Lampans ljus glider sakta över mot vägen, den jagar bort mörkret och skiner in, inte så långt.

Men tillräckligt för mig att kunna se en liten veranda, du vet, framsidan på vissa hus? I alla fall, jag kliver närmare, och närmare, tills jag står rakt framför huset, det kunde ju inte bo någon här. Eller?

Den röda färgen på huset var saggig och lös, när jag kände på en av väggarna så ramlade färgen av, och den verkade vara så runt om, färgen hade redan ramlat av på några ställen också, och alla fönster förutom ett par på sidorna och framsidan var trasiga, med glas på utsidan och förmodligen på insidan, så med den här informationen klev jag sakta in i huset.

Golvet knakade försiktigt när mina skor gjorde kontakt med det, steg för steg tog jag mig in i den första hallen, lukten här inne var ju inte hallon-soda, det var jag säker på, det luktade ruttet träd, och svaga ljud av troppande vatten kunde höras från alla håll, förmodligen från regnet som öste ner igår, precis som tårarna på ett nyfött barn, men det är inte det ni vill höra va, ni vill nog höra fortsättningen på den dag jag svor att alltid gå hem i tid.

Det droppande vattnet gick i takt med mina svaga steg, när jag gick mot ett rum som verkade upptänt av ljus, och när jag kom in i rummet så... var det tomt? Det fanns ett ljus på ett litet träbord bredvid en gungstol, men annars var rummet öde precis som resten av huset, åtminstone tills det hände.

Tystnaden spräcktes av ett svagt gnissel av golv och stol, jag tittade åt höger, där ljudet kom ifrån, gungstolen hade börjat gunga, rullande mot golvet, fram och bak, medans den tyst knakade mot golvet, men det värsta var när jag hörde små, tassande fotsteg på övervåningen, sedan i trappen, det blir tyst.. Trappan går igenom hallen till höger om rummet jag är i, så om något faktiskt är där så.. Vänta dert nog på mig.

Jag står helt still, fryst av skräck, ficklampan riktad mot dörren som leder ut till hallen, det är tyst.. Riktigt tyst, sen hör jag det, ett litet knak, sen ett till, och ett till, och ännu ett till, varje steg blir snabbare och snabbare, tills vad det än nu var började springa, det fick mig att hoppa, och med upphetsad kropp tack vare adrenalin så sprang jag så fort jag kunde mot ytterdörren, och jag fortsatte springa även när jag kom ut, hela vägen hem.

När jag kom in på min gård så sprang jag in i huset, och upp till mitt rum, låste dörren och slängde mig på sängen med ett knak, krypandes under täcket där jag stannade ett bra tag.. Allt jag kunde tänka på var vad som möjligtvis kunde gjort allt ljud, kanske det bara var vinden? Eller om jag kanske inte var.. Ensam.. Men vad var det då?.. I alla fall så vet jag en sak helt säkert, hade jag inte sprungit ut där ifrån.. Så skulle ingen veta om något hände mig där inne.. Jag går till skolan dagen efter. Jag säger inget till någon för då kan dom tro att jag hittar på och så får jag massor av skit. Jag allting bara vara...

A F