Oro

Mamma och pappa bråkar. Jag är så orolig för att det inte älskar varandra längre. Idag har det varit som värst. Allt började i morse vid frukost. Pappa var arg på mamma för att hon glömt stänga av lampan i bilen under natten som varit. Han börja skrika på mamma och gjorde arga rörelser. Mamma vart arg och börja skrika tillbaks på pappa. Jag bara satt där och åt min torra macka vid köksbordet och kände oron trycka vid hjärtat. Min hund Frasse låg i hundkorgen lite längre bort i hörnet av köket. Han sov. Just då önskade jag också att jag sov, jag var så ledsen och orolig för mamma och pappa. Jag hade ingen aning om vad som pågick. Skulle de göra slut? Bråkar de bara? Älskar det inte varandra längre? Tankarna spred sig i huvudet. Jag satt själv vid köksbordet. Mamma och pappa stod precis bredvid köksbordet. Jag försökte stänga av vad det sa men ljudet av deras bråk trängde sig in genom örat ändå. Jag kände mig nästan osynlig. Där satt jag i det lilla köket med gråa väggar. Den röda klockan tickade alldeles bakom mig. Jag försökte att inte titta på mamma och pappa. Kollade istället på den trasiga skåpluckan under diskon. Den som hade gått sönder dan innan, men som ingen verkar bry sig om.

Det är en söndag. Sista söndagen på sommarlovet. Skolan börjar dagen efter. Söndagar är alltid trista och just den här dagen har allt bara varit skit. Efter frukosten i morse gick jag till mitt rum. På väg dit är det som en liten smal korridor. Jag gick igenom korridoren och in i mitt rum. Jag hörde hur mamma och pappa fortsatte att gräla från köket. Som tur är så ligger mitt rum längst ifrån köket, så jag hörde inte exakt vad de sa. Väggen i mitt rum isolerade lite. Även möblerna. Men jag hörde hur det skrek på varandra fortfarande. Det höll på länge men efter jag gått från frukosten för ungefär 20 minuter sedan så blev det knäpptyst. Mamma och pappa sluta skrika på varandra. Jag undrade vad som hände. Blev de kanske sams? Jag vågade inte gå ut från rummet. Jag ville knappt veta vad som hände. Jag kände oro i hjärtat, precis den där känslan som jag hade vid frukost. Hjärtat dunka hårt. Tänk om de hade gjort slut, tänkte jag medans jag satt i hörnet av min säng. Jag mådde skit av att tänka på det.

Jag hade varit i mitt rum hela förmiddagen efter frukosten i morse. Det närmade sig lunch. Jag har suttit i min säng tills dess och stirrat in i väggen. Mamma och pappa hade varit tysta i över en timme. Kändes konstigt. Pappa och mamma brukar turas om att göra mat, och idag var det mammas tur. Det hade jag kollat igår kväll på listan vi har i köket. Jag undrade vad det skulle bli för mat. Jag åt knappt något till frukost. Jag var utsvulten. Jag satt i mitt rum i väntan på att mamma skulle komma och säga att maten var klar. I vanliga fall brukade jag hjälpa till att duka. Men just den här dagen hade jag ingen lust. Jag kände att det där fick mamma och pappa lösa själva. Då kanske det skulle kunna prata och bli sams någon gång som två vuxna människor. Jag var så trött och ledsen över deras fjantiga bråk. Det är så egoistiska. Dem tänker ju aldrig på hur jag mår när de bråkar.

Jag satt och tänkte för mig själv som vanligt i min säng. Jag var faktiskt ledsen. Tårarna rann längst kinden. Det kändes bra att få släppa ut känslorna, men ändå inte. Det var ju aldrig kul att vara ledsen. Inte just nu iallafall. Helt plötsligt hörde jag steg utanför min rumsdörr. Det brukar knarra i golvet utanför när någon kommer. Dörren var lite på glänt och in kom min hund Frasse. Alldeles bakom Frasse kom mamma smygandes. Jag torkade bort tårarna på kinden snabbt. Jag ville inte att mamma skulle se.

-Hej, sa mamma

-Hej, svara jag tyst tillbaka

-Jag har gjort korv och makaroner som du älskar, sa mamma med en lycklig röst

Mamma såg trött ut men lät glad. Jag kände genast hur oron släppte sakta med säkert. Det kändes som ett gott tecken. Jag följde sedan med mamma ut till i köket. Där satt pappa vid köksbordet på en av det vita stolarna i trä. Han satt på platsen jag suttit på den morgonen, den framför den röda klockan. Frasse låg fortfarande kvar i sin hundkorg och sov. Jag och mamma drog ut en varsin stol och slog oss ner bredvid pappa. Båda såg glada ut.

De bråkade inte under hela lunchen. Alla njöt bara av sin mat och pratade som om att inget hänt under hela dagen. Jag undrade hur det gick till, men jag sa inget. Jag kände bara hur underbart det var att inte bråka. Oron jag känt kunde nu släppa helt. Att börja skolan dagen efter kändes bra. Inga klumpar i magen iallafall. Kändes fantastiskt.

Det började närma sig kväll nu. Jag sitter i min säng, där jag nästan spenderat hela dagen i redan. Mitt långa bruna hår hänger över öronen. Känslan i kroppen var toppen. Frasse ligger bredvid mig och håller på att somna i vanlig ordning. Jag skulle upp tidigt dagen efter så nu var det dags att sova. Oron hade släppt och jag kunde slappna av. Jag var inte ledsen längre. Jag var bara glad för att allt bråk mellan mamma och pappa hade löst sig. Nu tänker jag fokusera framåt i livet med nya tag.

T K