Spring tills du faller

 

Allt börjad på en helt vanlig och tråkig mattelektion. Det var den sista lektionen på Fredagen. Vår lärare pratade om något som jag inte lyssnade på.

 Helt plötsligt fick jag något i bakhuvudet. Jag vände mig hastigt om och fick ögonkontakt med Tilda, skolans drygaste person.

 Hon pekade ner på golvet. Jag tittade ner och såg en ihop knölad lapp. Jag plockade upp den och rätade på mig. Jag vecklade ut lappen och såg en text. Det stod:

 

Hej Linn! Möt mig på baksidan efter lektionen.

Tilda

 

VA!? Hon brukar ALDRIG vara med mig. Vi har knappt pratat liksom.

-Nu slutar vi för idag!, sa vår fröken.

Det rumlade i bänkarna när alla ställde upp sina stolar. Jag gick långsamt ut ur klassrummet. Varför vill hon vara med MIG? Hon vill ju bara vara med “coola” människor. Jag kände mig lite nervös faktist.

 

Jag tog upp min skåpnyckel ur fickan och låste upp mitt skåp. Jag ställde in mappen och tog ut min väska. Då upptäcker jag att lappen från Tilda ligger på golvet. Hon vill träffa mig.  Jag måste göra gott intryck. Jag drar ett djupt andetag och går ner för trapporna.

 

När jag rundade skolans hörn såg jag att Tilda redan var på plats.

-Vilken tid det tog!, fräste Tilda så fort jag kom fram.

-Vad vill du?, frågade jag och försökte låta cool.

-Asså dina kläder matchar inte med varandra. Olivgrönt och blåa byxor. Usch!, utbrast hon. Hon tittade upp och ner på mig med rynkad panna.

-Men... jag tycker att oliv grönt passar mitt ljusa hår, svarade jag.

-Okej, men i alla fall, jag skulle vilja visa dig en grej..., sa hon.

-Ööö, Va vad då?, frågade jag. En oroande känsla dök upp.

-Du får väll se, följ efter mig bara, svarade Tilda.

Hon började gå. Motvilligt följde jag efter. Vart ska vi?

 

 Efter ett vi gått ett tag kom vi fram till ett hus. Huset såg hotfullt ut. Jag kände hur mitt hjärta började dunka. Himlen hade blivit grå och det var ganska kalt fast att det är i början av April. Jag fick gåshud på mina armar. Jag vet inte om det var för att jag var rädd eller för att det var kallt.

-Nu är vi framme, sa Tilda.

-Öö vad ska vi göra här?, frågade jag.

-Vi ska gå in, svarade hon.

-Sk...ka vi??, sa jag med en darrande röst.

- VÅGAR du inte?, frågade Tilda.

-J.. jo absolut, svarade jag.

-Gå först, sa Tilda och svepte med handen mot dörren.

Jag svalde hårt och började gå. När jag stod framför dörren vände jag mig om. Tilda var precis bakom mig.

-Öppna, viskade hon.

Med bultande hjärta öppnade jag dörren. Den var trög eftersom gångjärnen hade rostat. Men tillslut, när jag ryckt i dörren några gånger så öppnades den. Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid mörkret. Efter ett tag upptäckte jag ett gammalt skrivbord.

-Ska du gå in någon gång??, Frågade Tilda argt.

-J...j-a, stammade jag.

Mina ben kändes som spagetti när jag klev över tröskeln och in i huset. Jag ville bara säga att jag ville gå här ifrån, men det vågade jag inte. Då skulle hon tycka att jag var feg. Jag måste värka cool inför henne. Jag gick fram till bordet och drog med handen över den. Den var dammig och hade stora sprickor i träet.

 

-Kom vi går hit bort, sa Tilda och pekade med handen mot en dörr.

-Är det här verkligen en bra ide?, frågade jag med ängslig röst.

-Ja vad då då?, frågade hon och gav mig en frågande blick.

-Ja... Men vi... borde kanske gå, svarade jag.

-Varför? det är ju ingen som bor här precis, svarade hon och gick igenom dörren.

-Vänta på mig!!, ropade jag och sprang efter.

Jag slet upp dörren så hårt att den slog i väggen. Jag ville verkligen inte bli lämnad ensam här. Jag möttes av en lång, mörk korridor. Den var så lång att jag inte ens kunde se slutet. I korridoren stod det massor av bårar huller om buller.

 

Det var då jag insåg att vi inte var i ett gammalt vanligt hus. Vi var på ett... Sjukhus.

Nu greps jag av panik. Jag hatar verkligen sjukhus. Jag klarar mycket men sjukhus går bara inte. Nu får Tilda klara sig själv, för här tänker jag inte stanna en sekund till. Jag rusar mot dörren men när jag skulle trycka upp den men den var låst.

 Utan att tänka rusar jag iväg ner i korridoren i hopp om att hitta en ut väg. Jag springer så fort jag bara kan. Jag hör mina stek eka mot det hårda golvet. Mitt hjärta slår så hårt att det dunkar i hela huvudet, men det enda jag tänker är

 Hitta en utväg, och SLUTA INTE ATT SPRINGA!

Men tillslut orkar jag inte mer. Det är som om hela min kropp bara ger upp. Så fort jag stannar faller jag ihop på golvet. Ensam. Jag är helt ensam. Det enda jag hör är mina egna andetag och mitt rusande hjärta. Nu känds allt bara hopplöst. Nu ger jag upp.

 

 Då hör jag steg...

Jag tittar upp och ser en gestalt gå där i mörkret. Tilda! Nu tänds en gnutta hopp inom mig.

Jag reser mig hastigt upp och skyndar mig mot henne. Men när jag kommer närmare ser jag att det inte är hon. Det är en annan tjej som haltade sig fram i korridoren.

 Jag vänder ock springer tillbaka genom korridoren. Jag springer och springer. Men korridoren tar slut. Nu är jag framme vid dörren igen. Den går fortfarande inte att öppna. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vänder mig om. Nu är hon bara några meter ifrån mig. Hon har vita ögon utan pupiller och vita trasiga kläder. Ett SPÖKE! Ett riktigt spöke! Hon kommer närmare och närmare. Jag trycker mig mot dörren och blundar hårt... Min sista tanke är: Dör jag nu?

Då börjar gestalten att gapskratt. Jag öppnar ögonen. Hon står där och viker sig av skratt. Då kliver Tilda fram i mörkret. Hon skrattar också. Nu fattar jag INGEN TIN.

-Ha där fick du!, sa Tilda och såg nöjd ut.

-Va... vad, stammade jag. Jag känner mig jätte chokad, men också lättad över att det inte var något farligt. Men... Men Varför?

 Den andra tjejen hade tagit ur ett par linser ur ögonen och släppt ut sitt hår. Då såg jag att det var Elin, Tildas bästa vän.

 

-Det här sjukhuset äger min morfar. Jag får vara här när jag vill, svarade Tilda medans hon låste upp dörren och tände ljuset. Nu är jag rasande. Jag var ju livrädd!

-Era idioter!! Ni skrämde livet ur mig!, skrek jag utan att tänka mig för.

-Men chilla, det var bara ett skämt, sa Elin.

Nu var jag så arg att jag vände och gick där ifrån. Jag kunde inte ens titta på dem! Jag vet att dom är taskiga men det där var lågt till och med för dom. Med arga steg gick jag hemåt. Jag som trodde att jag och Tilda kanske kunde bli vänner. Och så gör hon sådär! Men... vänta lite. Nu vet jag! Så klart var det hämd.

För ungefär ett halvår sedan pratade jag med Mimmi om att Tilda gillade Hampus i 9A. Så klart så gick både Hampus och Tilda bakom oss. Båda hörde allt och Hampus och hans kompisar började gapskratta. Tilda sprang där ifrån röd som en tomat.

 

Detta hade jag förträngt. Jag ringde genast upp Mimmi. Hon var sjuk så jag skulle höra hur hon mådde och jag måste prata med någon. Hon blev lika rädd, förvånad och arg som jag blev.

-Och allt det var för att jag råkade prata lite högt om Hampus, sa jag.

-Ja du Linn, du får prata lite tystare om hemligheter i fortsättningen, svarade Mimmi.

M K