Stridsmoral med mitt inre

 

Tillfredsställandet som jag kände efter att jag hade tagit revansch på Stina efter hennes nedvärderande ord gentemot mig gällande min personlighet över en lång period var oförutsägbar.  Känslan av att man har markerat för andra men först och främst för sig själv sin dyrbara värdighet är det underbaraste som finns. “Du är bäst” sa mitt inre till mig själv. Springande ut i den glänsande, skimrande och lysande som guld med den fina doften och löven på marken och kvistarna hösten kunde jag med varje andetag tagande känna det djupa fina med livet, att värdera sig själv. Men utöver allt det positiva som jag kände kunde inte en del av mig avstå att få upp känslan att det jag gjorde var fel.

“Hej, vad fin du är!” får jag en komplimang av Stina. En chock fick jag efter att hon hade pratat med mig på det viset och genom mina slutsatser utan någon ironi och med en seriös ton. Varför befinner det sig ett leende bakom hennes så sagt “fina” ord? Så olikt henne. Jag trodde att hon bokstavligen ville hämnas på mig efter att jag hade markerat för henne att hon inte kan trampa på min värdighet. Men hon kanske har insett felet som hon gjorde och har förändrats, snabbt kanske men möjligt. Ångerkänslorna gällande mina hårda ord när jag tog revansch på henne började slingra förbi mig. Jag kanske dömde henne lite för snabbt som många andra? Hon kanske har förändrats, varför kunde jag inte hålla för mig och inte svara på det sättet. Det kändes fel.

Stegen som jag tar tillbaka hem är tunga som bly, det är såsom att jag går upp för ett berg där mina steg inte känns som bara steg utan som besvärlighet, så kände jag mig när jag lade märke till vad för fel jag ar haft om Stina igen. Efter hennes nedvärderande ord riktade mot mig ännu en gång efter att jag hade trott att hon hade förändrats, och var alltså också snäll mot henne. Hur kunde jag vara så dum och tro att hon har förändrats?

Man är vinddriven i stridsmoral, alltså utför man en kamp med sig själv gällande vad som anses rätt och vad som anses fel. När gör jag rätt och när gör jag fel? Sinnesstämningen av att vara den samvetslösa i möte av likgiltiga personer, man får känslan av att få en bild av sig själv alltså erhålla en självbild som den personen utan ett samvete i möte av människor som precis är på detta sätt, att helt enkelt känna skuldkänslor när man i själva verket inte ska göra det i “moralens perspektiv”. Situationer när den personen i möte med dig behandlar dig dåligt och du det samma alltså.  Det medför även ångerkänslor till individen på grund av den andra enskilda varelsens manipulations teknik som anges som “Du uppförde dig på ett dåligt sätt mot mig” “Även om jag gjorde det mot dig anses det felfritt för mig”. Ansiktsuttrycken på den motsatta personen som behandlade en dåligt verkar väldigt oskyldig och får en att drabbas av skuldkänslor. Eftersom det behandlingen kallas för den oskyldiga metoden, som är en metod som innefattar det dåliga uppförandet som sedan förvandlas till en skuldfri och tillmötesgående beteende. Det syftar alltså på en person som syftar på att reaktionen tillgiven från de övriga är fel (de försvarar sig själva och bemöter människor som de bemöter en) för de är komplikationen att upprätthålla samt avvärja kritik, detta är bekymret i dilemmat. Alltså påstås det alltid vara en person som har gjort fel agerande men väljer att aktivt ingripa som att hen inte har ej utfört något fel i situationen. Alltså även om ens hjärna agerade i stunden rätt, och planeringen och allt möjligt var korrekt är detta som förmedlar till en som individ att det var fel.

Förhoppningar markerar ett ljus i ögonen, speglas av tålamodet av de tuffa utmaningarna som man har blivit mött av. Bakom leendet inriktad efter varje uppfordran av kamp är ett bevis på en förväntning på en förändring som ska ske. När den förändringen inte sker oavsett om tålamodet finns kvar, förvandlas den tålamodet till en ilska som vidare formas till en anpassning till verkligheten som kan anses vara påtvingad. Sentimentet av att kunna behålla sin värdighet och inte låta någon trampa på den genom att uppföra sig i enlighet med den konträra personen känns det korrekta. Acceptansen av sinnevärlden är det som gör att man får dessa emotioner. Vad som kvarstår av den acceptansen en tomhet efter och ytterligare frågetecken, varför är det oöverkomligt att få förståelse för verkligheten? Känslor och logik kan vid många tillfällen ha svårighet att försonas på grund av att deras olikheter. Såsom att olja och vatten inte kan lösa sig med varandra är det precis så det gäller för känslor och logik. Därför blir resultatet av slutsatsen på vad som är rätt och fel dimmig och inte tydlig.

Kvantiteten av löven som är oförutsedda och faller ner i hösten är såsom förväntningarna man har på människor men som blir på trampade som löven. Önskningen att den positiva förändringen på individers agerande skulle genomföras likt förändringen på löven under hösten som får färgglada färger, men att det håller hela tiden. Individer är det samma, förändras gott över en period som lövens färger under hösten och sedan återgår till sina vanliga auktoriteter. Det är såsom önskan om att löv ska innehålla olika färgglada färger hela tiden, det samma med människor. Längtan om att det goda ska finnas hos de hela tiden, alltså båda två är verkligheter som man inte kan förändra helt enkelt.

Efter att en stor mängd av löv har fallit ner i hösten från grenarna börjar grenarna mista om energin, på grund av energin som de lade på att inverka på löven för att de ska falla ner. På detta sätt är det likartad med viljan av att längtan om det goda ska finnas med människor i enlighet för när man känner för det, alltså situations anpassat leder det till att energin börjar minimera sakta men säkert. Genom varje situation upplevd med svårigheter blir det en konsekvens av att lite energi från individen blir borttaget i samman med vilket är fallen. Alltså befinner det sig en gräns där grenarnas energis slut och att låta löv falla ner, precis som människor befinner det sig en gräns för deras energi alltså där det når slutet.  

Däremot är det inte omöjligt att utlösa stridsmoralens kamp. Eftersom efter medvetande till följd av de lärorika erfarenheterna stimulerar det en tydligare och tydligare helhet och slutsats. Det är såsom svårigheten att finna vilka pusselbitarna som binds ihop, men efter varje försök och misslyckande blir det en konsekvens av ett lärande “dessa två binds inte ihop” alltså betyder det att de två binds ihop och de andra två gör det också på grund av detta formen och så vidare. Detta kan interageras med individers livserfarenheter och situationer samt upplevelser av olika saker. Ju mer erfarenheter desto större helhet och resultat, alltså kommer fortsättningen vara ljusare.............

S H