Tomrummet jag inte visste fanns

 

Allting startade en mörk decemberkväll då den första snön föll från den nästan stjärnklara natthimlen. Jag var på väg hem från badhuset efter att jag haft simträning. Jag frös lite även om jag hade min tjocka vinterjacka på mig. När jag gick längs den långa gatan hem till mig så hörde jag plötsligt en hög smäll och det kändes som att mitt hjärta hoppade till. Sen såg jag ett orange ljus och något litet som föll mot asfalten. Jag gick fram till det lilla byltet på marken och såg att det var någon typ av fågel. Först trodde jag att den var död men jag såg sen att bröstkorgen rörde sig. Jag drog jackärmarna över händerna och tog upp det lilla livet. Jag sprang den sista biten hem eftersom jag ville värma upp den nedkylda varelsen. När jag kom hem med andan i halsen tog jag inte av mig jackan eftersom jag hade stoppat det lilla byltet i ena fickan. Jag gick genom vardagsrummet och såg mamma sitta vid tv:n med en stor skål chips.

 Jag gick snabbt in i tvättstugan för att hämta en handduk och hårfönen.

På mitt rum satte jag mig på sängen och tog ut den lilla varelsen ur fickan. Jag la den på handduken som jag lagt bredvid mig och började torka den försiktigt genom att blåsa den med hårfönen som jag körde på låg nivå. Sen så la jag den i lite kläder i min byrålåda.

 

Nästa dag gick jag och öppnade byrålådan där den lilla varelsen låg och sov. Jag såg nu för första gången hur den lilla varelsen såg ut. Den såg ut som en uggla, konstaterade jag förvånat. Fast den hade längre kropp men samma stora huvud och stora, bruna ögon. Den hade små öron som jag tyckte var jättegulliga. Den var vit med små prickar av ljusgrå, beige och brun på hela kroppen förutom på magen som var helvit. När jag tog upp den så såg jag att den också hade en orange prick på bröstkorgen som såg ut lite som en stjärna målad av ett litet barn. Jag klappade den på huvudet och kände två små knölar som jag tänkte kanske var horn. Den började sprattla och flaxa med vingarna och jag fick den att sätta sig på min arm. Jag kom på att jag inte gett den ett namn och jag sa tyst för den lilla varelsen och mig själv:

 “Du kom som en blixt från himlen och därför ska du heta Blixten.”

 

Jag har varje dag tagit med Blixten ut i skogen för att se om han vill flyga sin kos, men han har inte velat lämna mig en sekund. En dag när jag kom hem med Blixten från skogen så såg jag att det var jättestökigt i mitt rum. Jag kände hur hjärtat började slå hårdare och snabbare. Det låg trasiga saker över hela golvet, byrålådorna var utdragna och sängen tillstökad. Tanken slog mig plötsligt att någon kanske letade efter Blixten. För det var verkligen ett sammanträffade att bara några dagar efter att jag hittat honom så blir det inbrott i mitt rum. Det kändes som att en klump växte i magen.

 

Jag satte mig på sängen och gosade med Blixten som hade vuxit väldigt mycket och börjat få små horn. Jag sa tyst till honom:

“Ända sedan du kom in i mitt liv så känns det som att jag är hel och att en del av mig saknades innan”.

Jag hoppade till av en likadan smäll som jag hade hört kvällen när jag hittade Blixten. Jag skyndade mig till fönstret med honom på axeln och tittade ut i på den mörka skogen bredvid huset. Jag såg samma orangea ljus på himlen som jag sett för många kvällar sedan. Jag kände mig tvungen att gå ut om det var någon som var ute efter Blixten så ville jag veta vad det var. Jag tog med mig honom och gick ut en bit i skogen. En mörk skepnad dök upp. Rädslan höll på att ta över, men jag sa till mig själv att inte springa iväg.

 “Vem är du?” Frågade jag. Men fick inget svar. Så jag frågade igen.

Blixten började röra sig innanför min jacka. Jag knäppte upp och Blixten flög ut. Skepnaden tog ett steg fram.

“Lonas”, sa skepnaden

“Vad är Lonas?” frågade jag. Varelsen pekade på Blixten.

Jag tittade på Blixten och såg hur han började hosta. Det kom ut lite rök ur hans näbb. Sen kom en stor låga. Blixten flög mot skepnaden och sprutade eld. Skepnaden sköt det där orangea ljuset mot honom. Jag backade undan och det bröt ut en stor strid som lös upp den mörka skogen. Blixten klarade sig först bra men när han blev träffad av en ljusstråle föll han ner mot marken. Skepnaden sprang mot honom men jag hann dit först. Jag tog upp Blixten och började slå på skepnaden med en pinne. Jag var så rädd att jag ville gråta.

 “Jag är inte klar med Lonas, jag kommer tillbaka!” Sa varelsen innan den försvann in i den mörka skogen.

 Jag tittade en sista gång för att vara säker så att så att skepnaden var helt borta innan jag sprang hem.

Jag la Blixten på sängen och skyndade mig sedan till badrummet där jag rotade i alla skåp och lådor för att hitta något, jag visste inte riktigt vad, men något som kunde hjälpa Blixten. Det kändes som att jag skulle sluta andas. Jag hittade sedan en rulle bandage och skyndade mig tillbaka till rummet och kände så att han fortfarande andades. Det gjorde han. Jag kände på hans vingar efter några brutna ben. Det hade jag lärt mig av min pappa som var en läkare. Jag funderade en stund på om jag skulle berätta för honom men tänkte sedan att allting nog bara skulle bli värre om jag gjorde det. Jag kände inga brutna ben men var fortfarande orolig för Blixten. Jag såg hur hans lilla stjärna som han hade på bröstet började lysa. Det kom ett orange ljus från den. Sen blev den mörk. Hans andetag blev mer som vanligt igen och det kändes som om en tyngd föll bort från mina axlar. Jag tog en filt som låg bredvid mig på sängen och lindade den försiktigt runt Blixten. Jag la honom sedan i hans lilla bo i en av mina byrålådor. Jag tänkte att han nog behövde vila och han andades ju faktiskt. Jag fixade iordning mig och gick och la mig för att sova. Jag vaknade nästa morgon och gick direkt till Blixten. Han såg ut att må bra och jag tog upp honom. Vi gick tillbaka till sängen. Blixten öppnade sina ögon som såg väldigt pigga ut med tanke på vad han hade varit med om. Under hela dagen så var han pigg men varm, så jag höll fönstret på glänt. Det var helg så jag kunde vara hemma och hålla ett öga på honom.

Sen på natten när månen stod högt upp på himlen så vaknade jag och såg hur Blixten satt på fönsterblecket. Han tittade på mig. Sen nickade han mot mig med sina stora ögon som om han ville säga tack för allt. Han flög bort mot månen och jag sprang fram till fönstret. Jag kom för sent. Han flög iväg. Jag kände mig förtvivlad men tänkte att det nog var bäst för oss båda även om det var alldeles för kort tid. Han lämnade mig så många frågor. Jag såg aldrig vare sig Blixten eller skuggvarelsen igen efter den tiden.

S G