Utan dig

Du brukade säga att livet var en gåva som aldrig borde tas för givet. Tack vare dig så lever jag livet fullt ut varje dag. Solens ljuva morgonsken väcker mig varje dag och min första tanke vandrar alltid till dig. Du och solen är egentligen rätt så lika när man tänker efter, hur du strålar precis lika starkt som solen utan att ens försöka. Jag minns fortfarande den dagen då du åkte iväg för att följa dina drömmar, den morgonen är en av många som jag aldrig kommer att glömma. Det finns så många saker som gör dig till den du är men det som fick mig att känna kärlek så som den beskrivs i böcker och dikter var ditt leende. När du log mot mig så fint den där lugna morgonen så kunde jag inget annat än att le tillbaka, mer genuint än någonsin förr. Redan då visste jag att jag ville spendera resten av mitt liv med dig. Generellt så fylls mina dagar av nervositet och negativa tankar, men i just den stunden så försvann all min oro och det enda som var viktigt var du.

Du kanske inte vet om det men du har kastat omkull hela mitt liv. Jag visste redan första gången vi träffades att du inte kunde vara något annat än en vild virvelvind med bara ett mål; att ta mig med storm. Dina ögon fick kontakt med mina och jag är nästan säker på att mitt hjärta stannade i några sekunder, hur var det man andades nu igen? Jag vågar nästan inte säga det här men jag tror att det var då jag föll för dig. Jag kunde inte sätta ord på den känslan som kom över mig, inte då iallafall, djupt inombords så visste jag dock att det var mer än bara vänskapliga känslor.

Det var bara alldeles nyss som jag förstod att jag ville vara mer än bara vänner trots alla år som vi spenderade tillsammans. Jag kanske har blivit mer öppen med mina känslor på grund av dig men det här var något som jag aldrig ens vågade erkänna för mig själv. Jag var rädd att förlora den enda personen som verkligen betydde något för mig. Den enda personen jag vågade vara mig själv inför och som jag levde fullt ut för. Men nu är det för sent, för du är borta och jag kommer aldrig mer få chansen att erkänna hur mycket jag älskar dig. Istället så måste jag nu förbereda mig för en framtid utan dig, utan dina uppmuntrande ord och utan ditt strålande leende.

Jag lägger ifrån mig pennan och stirrar tomt ner på pappret, på alla ord som jag aldrig lyckades få fram. Pappret är fullt med överstrukna ord och fläckar där mina tårar fått pennans bläck att sprida sig okontrollerat över den ojämna och skrynkliga ytan. Jag hade hoppats att det här skulle hjälpa, att det skulle få mig att känna mig bättre igen och ta bort den överväldigande känslan av sorg som vägrar lämna mig ifred. Men så lätt är det inte. Jag torkar snabbt bort de nya tårarna som rullar ned för mina svullna kinder och slänger det nästan oläsbara brevet i soptunnan bredvid mig. Jag vet att du inte menade att lämna mig såhär, ensam och omgiven av dina skuggor, men en liten del av mig kan inget annat än att bli arg på dig. Hur ska jag klara mig utan dig? Hur kan jag ens tänka tanken på att fortsätta leva livet fullt ut när jag vet att du aldrig kommer få den chansen igen? Jag vet att jag på något sätt behöver fortsätta utan dig, men jag vet också att det inte kommer ske över en natt. Det kommer att ta tid, men jag är villig att ta all tid i världen för att en dag kanske vara hel igen. Utan dig vid min sida.

A v N K