Utan titel

 

Allt var svart. Det gjorde ont. Jag kände med händerna på min kropp. Händerna stannar vid magen där jag känner något blött. Synen kommer tillbaka och när jag sätter handen framför mitt ansikte. då ser jag att handen är helt röd. Vad är det som har hänt? Jag tittar mig omkring och ser en ljusstrimma komma igenom röken som hade formats runt mi, när jag lyckas vrida kroppen för att kolla åt sidan så gjorde det ont. Jag kollade ner mot benen för att se vad som var så blött där. Vad jag såg där var en stor metallpinne som gick rätt igenom min mage. Det var så mycket blod. Jag svimmade av chocken och trodde jag var död. Jag kunde lika gärna vara det. Allt var svart. Men jag var medveten om det. Det var som att sova och ha en dröm som du kommer ihåg, en mardröm. Jag kände den hårda asfalten bara trycka mot min kropp. Hur metallpinnen bara sved, jag hade aldrig haft så ont i mitt liv. Jag kände allting och ingenting samtidigt.. jag hoppades det vara var en sjuk dröm, att jag skulle vakna upp i min säng igen och ha en vanlig dag. Tillslut fick jag styrkan att öppna ögonen. Allt det onda var borta, jag tänker lite på hur jag hamnade här. Jag kan ju inte bara ha kommit hit ifrån ingenting, jag tänker lite och får ett svagt minne en radio som skriker ut att någonting exploderade och hur människor i staden blev helt galna och psyko.

I min ögonvrå ser jag en gestalt, det såg ut som en människa. En tjej, hon närmade sig och tog tag i min hand. Hon kollade min puls, efter några sekunder går hon iväg medan hon mumlar någon om att ”Det värkar som att alla här tog självmord efter explosionen”, jag försökte skrika efter henne. Men min mun ville inte röra sig. Jag försöker röra mig men kroppen gör ingenting, jag kände sedan att jag blev lättare och allting blir suddigt, jag ställer mig upp och kollar runt lite för att se om tjejen är kvar. Hon var borta, ingenstans i mitt synfält. Min blick letar sig ner mot min mage eftersom den inte gjorde ont längre. Då ser jag min blodiga övergivna kropp, den ligger där helt livlös. Efter det börjar jag sväva uppåt, jag hörde en röst som sa ”du levde ett bra liv, men smittan kom till dig också”

O W

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

I lördags gick Litteraturens lördag av stapeln på Kulturkvarteret i Örebro och vi fick chansen att vara med och dela ut diplom till årets digit!-pristagare 2021, året då digit! firar 20-årsjubileum! Högstadiet: 1. Olivia Öberg , Örebro; Att fortsätta   Juryns motivering:  Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Men varför då? Varför ska vi fortsätta? När saker går fel och vi bara vill ge upp, varför fortsätta? Hur många gånger har inte både jag och du blivit utsatta för livets hemskheter och velat ge upp men ändå fortsatt, oavsett hur ledsna vi var. Vad gav oss tröst och gav kämpen i oss mer energi?  I den här berättelsen har författaren listat ut det svaret. Det kan vara en förälder som ger tröst, en vän som sträcker ut en hjälpande hand eller en härlig klasskamrat som vill snacka på bussen hem.  I sin berättelse har författaren visat att i det mörkaste mörker kan till och med det svagaste ljus skina starkt som solen, och därför tycker juryn att den förtjänar högsta pris i si...
Fortsätt läsa

Höstäpplen

  Allt med huset var perfekt, absolut allt utom äppelträden. Det var ett prydligt hus. En gulmålad tvåvåningsvilla med vita knutar. Ett sådant hus som tröstar dig när du har skadat knät, ett hus att växa upp i. Familjen Larsson hade tidigare bott i Stockholm och i deras liv ingick allt som Stockholm hade att erbjuda småbarnsfamiljer; brunchdejter med andra nyblivna föräldrar som du egentligen inte vill ha något att göra med, men känner dig tvingad att umgås med bara för att behålla någon sorts social kontakt över huvud taget. Röda linjen torsdag morgon med en skäggig gubbe bredvid dig som insisterar att du ska följa med honom och ”bomma en fuling”. Eller det faktum att det enda ordet man kan beskriva sin vardag med är ”stressigt”.   Nej, Stockholm var inte rätt för dem, det var en sak som var säker. Just därför hade Maria Larsson blivit snudd på euforisk när hon scrollade på hemnet.se som en del av hennes vardagskvällsritual och såg ett gult hus i hennes barndomsort för e...
Fortsätt läsa

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Det är alla planeter i vårat solsystem, eller det var det i alla fall. Nu för tiden räknas inte Pluto som en ”planet-planet”, utan som en sådan där dvärgplanet som man hör om då och då. Lite för liten och annorlunda för att riktigt kunna klassas som en Merkurius, Jord eller Mars, en planet alltså. För det är ju ändå så. Det finns inte sådär förskräckligt många likheter mellan alla vandringsstjärnor här i vårat solsystem, vissa är fyllda till bredden med lätt gas medans andra består av en hård, tung massa. Någon äger 82 månar, en annan 0. Det enda som riktigt binder de samman är deras status, deras samlingsnamn planet. Det som talar om för en att denna himlakropp har ungefär samma runda form och massa som de där andra. Att det är en av de där få som råkade ha rätt kropp för att passa in . Det är annat än vad man kan säga om Pluto. Pluto är ett bra exempel på en av de som inte ser ut precis som idealet ...
Fortsätt läsa