Utan titel

 Plötsligt så skymtade de fjällen över trätopparna. Då blev dom exalterade och ville bara vandra upp på topparna och tälta. Bak i bilen var det fullpackat med allt de behövde för att vandra. Jag hade packat stormkök.  Alla mina vänner var väldigt förväntansfulla.  De skrattar och är glada. Stämningen i bilen är hög och ur högtalarna strömmar musiken, vi lyssnar på Rodtrip. De stannar i Sälen för att äta mat på en pizzeria. När dom kommer ur bilen så känner dom lukten av kylan och pizzerian. Pizzan var väldigt god, kanten var perfekt alldeles krispig och jag var väldigt mätt efter pizzan “jag har aldrig varit så mätt i hela mitt liv, nu kan vi köra tills vi är framme” vi hade 4 timmar kvar att åka.

Jag och mina kompisar satt upp tältet och packar in vår packning in i tältet och sen så somnade vi.

Jag vaknade först av alla och gick ut och bara gick runt lite för att titta på utsikten. Sen så kom en snöstorm och jag hittade inte till tältet jag fick panik. Jag springer runt. Jag såg mina fotspår försvinna och bli övertäckta av snö. Jag gömde mig bakom  en bergskant och väntade tills stormen var borta. Jag var dyngsur ock jättekall för jag hade bara en jacka på mig när jag gick ut. Nu var jag vilsen på ett fjäll och jag var kall och blöt. Jag kunde inte hitta tillbaka till tältet. Allt var bara borta allt var bara vitt. Jag kände inte igen mig.  

Jag är så förvirrad jag hittar inte tillbaka till tältet. Jag försöker att ta mig fram genom snön men det är så mycket snö jag orkar inte mer jag lägger mig ner i snön och väntar och väntar. Jag känner hur mina ben domnar bort kylan bara klättrar sig upp genom kroppen. Jag hör ljud men jag öppnar inte ögonen, ljudet låter som människor som ropar mitt namn och försöker prata med mig. Jag hör hur rösterna försvinner längre och längre bort. Jag går in i en koma på grund av kylan.

N M

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

I lördags gick Litteraturens lördag av stapeln på Kulturkvarteret i Örebro och vi fick chansen att vara med och dela ut diplom till årets digit!-pristagare 2021, året då digit! firar 20-årsjubileum! Högstadiet: 1. Olivia Öberg , Örebro; Att fortsätta   Juryns motivering:  Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Men varför då? Varför ska vi fortsätta? När saker går fel och vi bara vill ge upp, varför fortsätta? Hur många gånger har inte både jag och du blivit utsatta för livets hemskheter och velat ge upp men ändå fortsatt, oavsett hur ledsna vi var. Vad gav oss tröst och gav kämpen i oss mer energi?  I den här berättelsen har författaren listat ut det svaret. Det kan vara en förälder som ger tröst, en vän som sträcker ut en hjälpande hand eller en härlig klasskamrat som vill snacka på bussen hem.  I sin berättelse har författaren visat att i det mörkaste mörker kan till och med det svagaste ljus skina starkt som solen, och därför tycker juryn att den förtjänar högsta pris i si...
Fortsätt läsa

Höstäpplen

  Allt med huset var perfekt, absolut allt utom äppelträden. Det var ett prydligt hus. En gulmålad tvåvåningsvilla med vita knutar. Ett sådant hus som tröstar dig när du har skadat knät, ett hus att växa upp i. Familjen Larsson hade tidigare bott i Stockholm och i deras liv ingick allt som Stockholm hade att erbjuda småbarnsfamiljer; brunchdejter med andra nyblivna föräldrar som du egentligen inte vill ha något att göra med, men känner dig tvingad att umgås med bara för att behålla någon sorts social kontakt över huvud taget. Röda linjen torsdag morgon med en skäggig gubbe bredvid dig som insisterar att du ska följa med honom och ”bomma en fuling”. Eller det faktum att det enda ordet man kan beskriva sin vardag med är ”stressigt”.   Nej, Stockholm var inte rätt för dem, det var en sak som var säker. Just därför hade Maria Larsson blivit snudd på euforisk när hon scrollade på hemnet.se som en del av hennes vardagskvällsritual och såg ett gult hus i hennes barndomsort för e...
Fortsätt läsa

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Det är alla planeter i vårat solsystem, eller det var det i alla fall. Nu för tiden räknas inte Pluto som en ”planet-planet”, utan som en sådan där dvärgplanet som man hör om då och då. Lite för liten och annorlunda för att riktigt kunna klassas som en Merkurius, Jord eller Mars, en planet alltså. För det är ju ändå så. Det finns inte sådär förskräckligt många likheter mellan alla vandringsstjärnor här i vårat solsystem, vissa är fyllda till bredden med lätt gas medans andra består av en hård, tung massa. Någon äger 82 månar, en annan 0. Det enda som riktigt binder de samman är deras status, deras samlingsnamn planet. Det som talar om för en att denna himlakropp har ungefär samma runda form och massa som de där andra. Att det är en av de där få som råkade ha rätt kropp för att passa in . Det är annat än vad man kan säga om Pluto. Pluto är ett bra exempel på en av de som inte ser ut precis som idealet ...
Fortsätt läsa