Schackbrädet

Jag sprang tills benen inte orkade längre, jag sprang så fort att jag trodde hjärtat skulle stanna, men ändå var det inte tillräckligt. Det ökade i hastighet och svängde bakom en krök. Jag stod kvar tills tåget bara var en liten prick, långt bort i fjärran. 

 

Jag vände mig om. På perrongen runt om kring mig stod kvinnor och barn med  blödande hjärtan och gråtande ögon. Någons son, någons bror, någons pappa. Min pappa. Alla var en del av pricken. Påväg långt, långt bort.  

Perrongen där så många stått tidigare. Där tåg tagit dom vidare till fortsättningen av livet.  

 

Folket började skingras och någon ropade mitt namn. 

 

- Jake, kom nu, vi måste gå hem. 

 

Jag mumlade något till svar och gick med tunga steg mot cyklarna som stod parkerade vid stationshuset. Det brände bakom ögonlocken. 

 

Varför skulle det vara såhär? Kriget som bara förstörde och slet familjer i från varandra. Min pappa som jag inte skulle få se förrän vid jul, om han fick permission det vill säga.

Ändå hade jag det bättre än så många andra. Jag hade inget att frukta.

 

Väl hemma gick jag upp till vindsrummet och satte mig på min vanliga stol, där jag så många gånger suttit. Jag placerade schackpjäsen jag haft i fickan på schackbrädet. Vilket gjorde den till en nästan komplett schackuppsättning. Det var bara en springare, en häst som saknades. En av de finaste pjäserna. Det var ingen vanlig schackuppsättning jag och pappa hade. Vi hade nämligen samlat på oss alla pjäser från olika håll. En av damerna hade jag hittat på bottnen av sjön i somras när jag badade och en bonde hade pappa hittat i en gammal lada full med skrot. De allra flesta hade jag dock köpt för tio öre styck av de stora pojkarna i skolan. De tyckte ändå att schack var bortkastad tid. 

 

Det tyckte inte jag och pappa. Vi satt i timmar i streck och spelade, och vi var lika bra på det också. Jag vann ungefär hälften av gångerna och pappa hälften. Det var dock lite svårt att spela en rättvis match, då vi inte hade tillräckligt med pjäser än. Nu fanns det ingen att spela med. Stolen mitt emot mig var tom och pjäserna stod orörda på brädet. I schack fanns det alltid en fortsättning, men inte utan två spelare. Jag tittade ut genom fönstret genom en glipa i mörkläggningsgardinerna. Där såg jag min lilla by, som annars känts så trygg, men som nu fått som en mörk dimma över sig. Människorna skyndade sig in och ut ur mellan butikerna. Alla glada miner hade bytts ut mot smala streck och flackande blickar, många hade ringar under ögonen. Ingenting var sig likt någonstans, varken hemma eller i byn. Inte nu när världen brann. Hur skulle detta fortsätta?

 

 

Lite senare på dagen följde jag med mor till matbutiken, trots att det var en kort väg dit, höll hon mig hårt i handen och små sprang. I affären möttes vi av hemska rubriker från kriget på löpsedlarna. Jag rös till när jag tänkte på att pappa befann sig där någonstans. Mitt i alltihop. 

Vi köpte bara det allra nödvändigaste och ransoneringskupongerna räckte precis. 

 

Varje dag väntade jag på något från pappa, ett brev eller vad som helst. Jag väntade dagar, som blev veckor som blev månader utan att jag hörde något. På kvällarna hörde jag hur mamma grät i sitt sovrum. Julen närmande sig också, precis innan jullovet hade jag köpt en sista schackpjäs av en pojke i skolan. Jag var så nöjd, att jag äntligen hade en komplett samling till schackbrädet. Pappa skulle få den i julklapp. 

 

Veckan innan jul, fick jag äntligen brev. Jag tog för givet att det var ett brev från pappa där han förklarade varför han inte hört av sig och berättade när han tänkte komma hem. Jag blev med ens förvånad när jag upptäckte att det var från försvaret. Det var samma slags kuvert och handstil som pappa fått när han blivit inkallad som soldat. 

Mamma öppnade brevet och läste. Medan hennes ögon rörde sig längre och längre ner på pappret, blev hennes rynka i pannan djupare och djupare. När hon tillslut läst klart, damp hon ner på en stol och blev kritvit i ansiktet. 

- Jake, sa hon med skakig röst. Pappa lever inte mer. Han har störtat.

Det kändes som om all luft försvann ur mig. Jag fick svårt att andas och satte mig ner bredvid henne. Det var inte sant, det kunde inte vara sant, det fick inte vara sant. 

Jag hörde fåglarna kvittra utanför fönstret och en lite stimma sol lös in över köksbordet. Hur kunde fågelkvitter och solljus finnas när pappa var död. Hur kunde någonting någonsin fortsätta när pappa var död.

 

Då såg jag i solskenet hur något som buktade ut i kuvertet. 

Med den svidande gråten i halsen, böjde mig fram och tog ut det. Det var något svart, när jag synade det noggrannare insåg jag att det var en springare. Det var den sista schackpjäsen. Schackspelet kunde fortsätta. I all oändlighet och lite till. 


O G