Digit skrivartävling 2021

Bonnie stod utanför sjukhuset. I handen hade hon sin lilla väska med mat, som den snälle doktorn hade skickat med henne, men det var allt hon hade med sig. Vädret var regnigt och ruggigt, trots att det var i Thailand. Vad lustigt det var – Hur kunde vädret anpassa sig så bra efter ens sinnesstämning? Men den verkliga frågan var inte om vädret. Den verkliga frågan var: Vad skulle hon göra nu? Bonnie var fem år gammal, och hon var inte ens från Thailand. De åtta syskonen, med äldsta Elliott och yngsta Bonnie, och deras föräldrar hade flyttat till Thailand för fyra år. Men redan samma jul som de flyttat kom tsunamin. Bonnie hade slitits från sina föräldrar, och vårdats för sin arm i en vecka. Men fortfarande – Ingen visste var hennes föräldrar var. Hon var totalt ensam, och än så länge hade hon inte sett någon hon kände igen. Hela hennes trygga och säkra tillvaro hade ryckts ifrån henne på bara någon minut. De som hon kände var troligen inte kapabla till att ta hand om henne – De vårdade...

KRASCH. Så lät det när vi smällde upp dörren & sprang ut ur lägenheten. Vi var livrädda. Vi hade nyss varit med om en hemsk sak som skulle förstöra våra liv för alltid. Men vi va starka. Vi kunde klara det här, tillsammans. Vi sprang ut ur porten & tog den första vägen vi kunde hitta. Jag tog upp mobilen och ringde J, de va bråttom. Följde dom efter? Det vet vi inte, vi vågade inte kolla bak. Vi sprang, fort fort, medans varje signal gick fram, sakta sakta.. Han svarade. -Moa, vart är du? Vart har du varit? Gör aldrig så här igen! Vi har varit jätte oroliga. - Jag har blivit våldtagen, kom och hämta oss, snälla J, kom snabbt. Tårarna bara sprutade. Jag kunde inte sluta, Emma kramar mig hårt och säger att allt kommer ordna sig. Men kommer det någonsin göra det? Kommer jag någonsin må bra igen? Jag va rädd.. så sjukt rädd. Det va hemskt därinne. Lägenheten va hemsk. Frågan, " kommer jag någonsin må bra igen? ", ekade i mitt huvud. Jag hade så ont.. Vad hade just hänt? ...

En bild av honom dyker upp i mitt huvud samtidigt som jag småspringer efter advokatens långa kliv. Den får mig att vilja vända om och springa härifrån innan det är för sent. På väggarna sitter dörrar med jämna mellanrum, gjorda av hälften glas, hälften metall. Jag känner hur mitt hjärta dunkar snabbare och snabbare ju längre fram vi kommer.      Vi tar vänster när korridoren tar slut och advokaten stannar framför en dörr som är något större än de andra. Han öppnar den och jag nickar med huvudet för att tacka.      Rummet innanför har ett dämpat ljus, och det enda som finns där inne är ett litet bord med ett glas vatten och en stol. Det stora fönstret täcker hela den vänstra väggen och jag går med skakiga ben och ställer mig bakom det. På andra sidan glaset är det mörkt, jag kan se några skuggor men de går knappt att urskilja. Advokaten tittar snabbt på mig innan han sträcker sig till höger och slår på ljuset. Lutandes mot väggen bakom honom s...

Jag heter Johan, jag är 16 år och bor i en stor, vit villa i Älvsjö som ligger lite utanför Stockholm med mina kanske lite för kristna föräldrar och min lillasyster Maja som är 9 år. Jag har blont ganska kort och spretigt hår, klarblåa ögon och är 184 cm lång. Jag går på gymnasiet inne i Stockholm på en privat skola, mina föräldrar vill att jag ska få en första klassig utbildning så de betalar mycket för det… Ingenting jag tycker är riktigt nödvändigt. På min fritid sjunger jag i kyrkans kör, det är inget jag tycker är jätteroligt men mamma vill att jag ska göra det så jag gör det för hennes skull. Jag bråkar sällan och säger verkligen aldrig emot. Jag är väldigt lycklig och jag verkligen älskar mitt liv. Men jag är bög, Jag har vetat om det ända sedan jag var en liten pojke och inte ville göra samma saker som de andra pojkarna. Jag har en pojkvän som heter Fredrik. Han är 17 år, han har mellanbrunt hår som är lite längre än mitt. Gröna jättefina, stora ögon, han har en oerhört välbyg...

Du sitter under tunga gråa oktober moln och sprider ut din depression mellan gömda brinnande himlakroppar. Det är helt otroligt hur allt kan få plats under ett par fängslande revben. Du andas med en slitsam rytm samtidigt som regnet som faller ner från himlavalvet. Det blir förvirrat när det träffar dina porerna som fortfarande skriker sommar. Som om sommaren panikslaget vävts in i dina molekyler och vägrar att släppa taget. Och du blickar ut över staden som kräver, dömmer och förväntar saker av dig. Dom kräver något extraordinärt som dina händer inte kan utföra. Dina armar svider av längtan. Dina ben är för klena för att uppnå deras definition av perfektion. Du smälter in bakom en grå våt fasad. Nyanser av grått och svart.Du höjer din hjässa mot den gråtande himlen och låter vattendropparna karva djupa fåror i ditt hjärta. Det rinner ner mot din skuldra samtidigt som du undrar vart "och så levde dom lyckliga i alla sina dagar" tog vägen. Det som dom lovade så dyrt och helig...