Avståndet mellan oss

Idag är en ny dag. Runtomkring vimlar det av människor som alla har påbörjat en ny dag, en ny dag likadan som alla andra dagar. Jag går längs samma välbekanta gata med blicken riktad nedåt. Mina steg känns tunga och jag känner hur kylan försöker tränga sig in genom min hud. Jag skyndar på mina steg men ingenting kan ta bort denna kyla jag känner, ingenting förutom du. Du är ljuspunkten i mitt gråa enformiga liv. När jag tittar upp ser jag hur du står där på andra sidan gatan. Du ler, men ditt leende är inte ämnat för mig. Åh, vad jag önskar att du bara kunde se mig. Samtidigt är det vad jag är mest rädd för. Tanken på att du ska se igenom min fasad gör mig livrädd. På utsidan bär jag en mask där jag framstår som att jag har hela mitt liv utstakat. Det är dock inte sant. Jag är 18 år men har fortfarande inte lyckats hitta min rytm i livet.

Mina tankar avbryts plötsligt av att någon skriker mitt namn. För ett kort ögonblick inbillar jag mig att det är du. Jag slår dock fort bort tanken och samtidigt ser jag Sofie som står en bit bort och vinkar.

-          Kommer du eller? skriker hon.

Jag börjar gå mot henne och mina tankar tar ett nytt spår. Hur skulle jag någonsin kunna få en kille som dig? Våra liv är så olika. Din uppsyn antyder att hela din värld är fullkomligt bekymmersfri medan mina problem är staplade i stora högar. Du har hittat ett sätt att leva till din rytm medan hela mitt liv är i otakt. Trots att mina dagar ser likadana ut och går i samma tempo som bestäms av denna eviga rytm, så ligger jag alltid flera slag efter. Jag försöker ignorera dessa tankar jag har inom mig men det går inte, de fräter på mig från insidan. Jag korsar gatan och går fram till Sofie. Varje dag möts vi på samma plats och det känns som att ingenting i mitt liv någonsin förändras, allt är likadant, allt förutom du.

-          Vad deprimerad du ser ut, säger Sofie och skrattar.

Om du bara visste tänker jag, men skrattar istället tillbaka. Aldrig att jag skulle riva den mur jag har byggt upp under alla dessa år. Aldrig att jag skulle låta någon se bakom min mask och upptäcka röran som råder inom mig. Jag har ständigt en tyngd inom mig från alla dessa lögner. Den enda som kan lätta tyngden och få kylan att försvinna är du.

-          Hur går det med Liam? frågar jag för att byta ämne.

-          Det går bra, svarar Sofie och börjar babbla på om deras perfekta förhållande.

Under hela tiden hon pratar försöker jag tänka ut hur jag ska ta mig samman. Om jag kunde få ordning på mitt liv på riktigt, om jag kunde släppa fasaden, då kanske du och jag skulle kunna ha en chans. Även om jag fortsätter halka efter medan du är längst fram i täten så kanske det skulle kunna fungera… eller kanske inte. Jag kastar en sista blick bakåt och ser att du står kvar på samma plats med blicken riktad framåt. Det lyser om dig och jag kan känna din värme ända härifrån. Jag tror att alla människor har olika vägar som vi är menade att ta och jag hoppas innerligt att våra vägar möts. Min högsta önskan är att våra liv ska flätas samman och att våra olika rytmer ska bli till en gemensam melodi.

Sanningen är att jag inte har en plan för mitt liv. Vissa människor har allting planerat i minsta detalj, för vissa flyter livet helt enkelt på och så finns det sådana som mig. Det är som att jag ständigt försöker hinna ikapp allt och alla men jag halkar ständigt efter. Hemma är allting en röra och i skolan ligger jag efter i nästan alla ämnen men så fort någon frågar mig hur det är svarar jag alltid likadant, att allting är “bra”. Just nu lever jag efter mottot: “fake it till you make it” men jag vill inte behöva leva mitt liv i denna lögn jag har vävt runt omkring mig. Jag och Sofie svänger av och börjar gå nedför en ny gata. Hon pratar fortfarande men jag har inte lyssnat då jag varit fast i mina egna tankar.

-          Kan du fatta det? säger Sofie upphetsat.

-          Nej, på riktigt?! svarar jag fast jag inte har den blekaste aning om vad hon pratar om.

Vi går in genom skolans dörrar och värmen omsluter mig. Mina tankar skingras för ett ögonblick och jag följer efter Sofie för att möta upp några andra. Skoldagen är som alla andra skoldagar. Jag skrattar åt saker jag inte finner minsta humor i, jag låtsas förstå vad vi jobbar med, jag sätter på något, som iallafall liknar ett leende och jag låtsas som att allting är bra. Allt för att hålla uppe min fasad.

Efter skolan går jag direkt till bussen. Det regnar och himlen är mörkgrå men jag har ingenting emot det. Himlen matchar hur jag känner mig och jag behöver inte låtsas le. Väl framme vid busstationen sätter jag mig på bänken och väntar. Allt är likadant som alla andra dagar, allt förutom en sak. På väg mot platsen jag befinner mig, är du. Med självsäkra steg närmar du dig mig och jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare och snabbare.

Trots regnet och kylan, känner jag hur jag börjar svettas. Min hals blir torr och jag kan inte höra mina egna tankar över mina hjärtslag. Till slut sätter du dig på bänken bredvid mig och jag är rädd att mitt hjärta ska hoppa ur min bröstkorg. Det finns så mycket jag vill säga men orden fastnar på min tunga. Rädd för att se in i dina ögon fäster jag min blick på dina slitna jeans. Samma slitna jeans som du hade för tre dagar sedan. Det känns som att vi sitter där i en evighet även om det i verkligheten bara är några minuter. När jag slutligen bestämmer mig för att säga något så reser du dig upp.

-          Hej babe, hör jag dig säga medan går mot tjejen som precis gick av bussen.

Du tar hennes hand och kysser henne varsamt på läpparna. Det känns som att hela världen stannar och jag vill skrika av frustration. Alla mina känslor träffar mig samtidigt och jag blir som fastfrusen. Jag ser efter er när ni går hand i hand. Jag föreställer mig att det istället är du och jag som går där hand i hand, men den bilden existerar endast i min fantasi.

Du har iallafall någon som förtjänar dig, någon som är på samma våglängd. Våra rytmer slår för olika och om jag inte ens kan hänga med i min egen takt, hur ska jag då kunna hänga med i din? Tårar strömmar nerför mina kinder och jag hoppas de döljs av regnet. Jag vet att jag aldrig skulle kunna leva upp till din nivå med tanke på hur mitt liv ser ut.

Med ett tungt hjärta stiger jag på bussen för att åka hem. Jag sätter mig på samma plats jag alltid sätter mig på och denna dag är precis som alla andra dagar. Den enda skillnaden är att mitt hjärta nu är trasigare, min kropp och själ tyngre samt mina drömmar krossade. Du var ljuset i mörkret och utan dig finns endast mörker kvar. Imorgon är en ny dag, likadan som alla andra dagar, lika förjävlig.
 

H L