De vita plankorna i taket



Jag ligger på rygg i sängen och blickar upp emot det vita taket. Mina händer greppar det gråa påslakanet och jag känner tyget under mitt huvud bli blött. Tysta tårar rullar ner för mina kinder och mitt hjärta dunkar hårt i en stadig rytm inuti mitt bröst. Rytmen ökar och det dunkar allt hårdare och hårdare. Det är som en trumma inuti mitt bröst och den som spelar spelar allt vad den kan. Tårarna faller allt snabbare och det är svårt att urskilja de vita plankorna i taket. Jag försöker vara så tyst som möjligt men snart kommer jag inte kunna hålla det inne längre. Rytmen inuti mitt bröst måste sakta ner men jag vet inte hur. Min andning är inte rytmisk längre och blir mer och mer hackig. Det enda jag vill är att någon ska se mig, men jag vågar inte göra ett ljud. Jag vill att någon ska se på mig att något är fel även fast jag försöker att inte visa det. Jag antar att de inte känner mig så väl. För de tror nog att jag är den där glada tjejen som jag försöker framstå som. Tjejen som skrattar och skämtar och som inte har några problem alls. Men sanningen är att djupt där inne så finns det demoner. Demoner som jag inte vill visa men som jag vill att någon ska se att jag har. Den här demonen spelar just nu den rytmen som dunkar så högt i mitt bröst. Jag tar bort blicken ifrån taket och trycker ner ansiktet hårt i kudden. Min gråt blir högre och med att den blir högre blir rytmen i mitt bröst mindre och mindre. Till slut är dom helt vanliga hjärtslag.

E G

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord