Den transparenta dimman

Hon kom in i dimman. Saker kändes inte längre så självklart.

Dimma? Jag kan förstå att du undrar vad som menas. Dimma är det mest passande, lämpliga, ordet som finns för att beskriva känslan av att komma i otakt med omvärlden för att sedan tappa den inre rytmen. Det känns som att man har slitits ut ur sig själv och plötsligt ser sina egna handlingar. Allt runt omkring har blivit suddigt, diffust, medan den egna självbilden har blivit tre gånger så klar.

Den unga tjejen försöker fortsätta bete sig som förut, hon försöker fortsätta vara sitt normala jag i skräck för att någon ska se att hon inte längre är det. Men i dimtillståndet kan hon inte vara normal, allt känns så extremt konstigt. Hennes ansträngningar att uppnå sitt reguljära jag upplevs bara falskt och överdrivet i det inre, i hennes egna tankar.

Alla klasskamrater fortsätter göra allt på samma sätt som förut. De har exakt samma taktkänsla och skapar tillsammans en självklar melodi. Man kan höra allas olika rytmer, men alla rytmer behagar melodin. Ingen verkar ifrågasätta någonting. För dem är allting som vanligt. Skrattet, pratet och deras ansiktsuttryck. Tjejen vet inte riktigt hur hon ska kunna komma in i verkligheten igen, hur hon ska hitta rätt i sig själv.

Är det inte så att vi från att vi är små lär oss i vad för takt omvärlden rör sig. Takten är en självklarhet. Sedan, ju mer vi växer, hittar vi våran egna inre rytm. Våran rytm är för det mesta helt baserad på våra egna känslor. Men fortfarande, även om vi tror oss ha hittat våran alldeles ”egna” inre rytm, är vi påverkade av takten. För att ingen ska besväras av vår rytm försöker vi ständigt hålla oss i samma takt som de i vår omgivning. Vi vet att det är fel att avvika från, den återigen, självklara takten.

Tjejen i dimtillstånd. Hon har tappat takten. Hennes rytm är inte längre som den brukar. Den känns i alla fall inte lika rätt som förut.

Födas, växa, leva, åldras och dö, den naturliga livstakten. Förväntas jag verkligen tycka att det här är normalt Hon tittar på de människorna som hon brukar kalla vänner. Alla ser glada ut. Alla kommer dö en dag. En sjuk sanning som alla tycks ha accepterat.

Hon undrar om detta är vad hon måste anpassa sitt liv efter. Om detta är en av de takter som hon måste acceptera. En takt hon måste försöka hitta en rytm i för att passa in. I sådana fall är världen ganska värdelös. Hon fnyser lite lätt för sig själv.

Dimman kändes från början skräckinjagande, läskig. Att inte följa takten är något man uppfattar som negativt. Fast är det verkligen det? Är det inte i dimman som man ser den äkta verkligheten? Rytm är en lögn som kommer tillsammans med många andra. Dimman kanske egentligen är den stund i livet då man blir uppfylld av riktigt ljus. Problemet är bara att man varit så påverkad av den stadiga rytmen runt omkring att man nu tror att något är fel. Låt dig inte luras.

Försök vakna när dimman når dig. Låt dig inte luras av något så banalt som en inre rytm. Takten påverkar. Saker är inte alltid så självklara som man tror.

Rytm är en lögn.

Att vara politiskt korrekt…

A Y