Bitter

 Jag kan inte förstå mina känslor, mina tankar eller mig själv. Allt började med en shot, ett strul, ett ligg, ett förhållande, ett breakup, en självmordstanke, ett jack i min arm. Och här sitter jag nu, inne på psyket.. Jag känner mig helt hopplös, fan på riktigt, det kanske är lika bra att bara ta livet av mig…

Den där shoten på den där festen, där allt började. Det var en assnygg kille på festen, han heter Karl, Jag hade aldrig tidigare sett honom. Helt otroligt att han bara kom fram till mig och kysste mig, bara sådär liksom, vi började strula och allt kändes jättebra, jag behöver inte förklara i detalj men vi låg och efter den festen kunde jag inte sluta tänka på honom. Jag pratade med min bästa kompis Nilla om hon visste vem det var, självklart gjorde hon det, Nilla känner varenda kotte i hela Göteborg så det var inte oväntat att hon kunde ge mig hans snap.

Han la till mig och undrade vem det var som lagt till honom så jag skickade en bild på mitt ansikte och frågade ifall han kände igen mig, det gjorde han självklart han ringde mig direkt och frågade hur jag fick tag på hans snap, jag sa att jag frågade Nilla, han fattade direkt, alla känner ju Nilla sa han. Det var tyst i cirka 10 sekunder, men du vill du ses frågade jag, det ville han självklart. Kungsvägen 93 sa han att jag skulle komma till, det var nära mig, jag tog min moped bil och åkte iväg så fort jag kunde.

Vi sågs många gånger efter detta, tillslut blev vi tillsammans. Vi höll ihop i många månader men en dag kändes allt jättekonstigt, Karl var bitter och ville knappt se på mig, jag undrade om jag hade gjort något, det hade jag tydligen, jag visste inte vad tills han vrålade ut att jag hade varit otrogen, vilket jag inte hade varit. Senare visade sig detta bara varit ett rykte men då var det försent han hade redan dumpat mig och jag var så krossad, det kändes som mitt hjärta gick itu. Jag grät i flera månader, jag har haft flera tankar på att hoppa framför ett tåg eller skära upp hela armarna bara för att jag skulle få lida, jag ville att min kropp skulle få lida, jag ville inte leva längre, Karl betydde allt för mig, verkligen allt. Om jag inte hade honom i mitt liv ville jag inte leva de kändes så tomt och jag var hungrig, jag var verkligen så hungrig men inte efter mat utan efter något annat, jag kunde inte sätta fingret på vad det var men jag är säker på att det inte var mat jag var  hungrig efter.

En kväll satt jag i mitt badkar för jag skulle ta ett avslappnande bad och lyssna på lite  musik, jag kände något i min kropp det var som om något ville ut ur mig jag började gråta igen, jag fick syn på min rakhyvel som låg på kanten av badkaret. Jag tog den och tittade på den i säkert flera minuter innan jag började pilla upp rakbladen, jag skar upp hela armarna. Det gick snabbt som sjutton innan mamma och pappa hörde att jag skrek, det gjorde såklart ont. De ringde ambulansen direkt, det som gjorde mest ont var att se mamma gråta, jag ville inte göra henne besviken.

Inne på sjukhuset tog de många tester jag var positiv på både alkohol och droger, de sa att om jag inte gick med på det själv så skulle de behöva tvångsinta mig till ett ställe som hette sis. Alltså psyket som jag nu sitter på, jag gick såklart inte med på det eftersom jag inte ville lämna min mamma och pappa men det behövde jag ju ändå göra.

Här är jag nu, jag får inte ha mycket kläder här, alla mina kläder med snören som jag ville ha med tog de ut snörena ur, antagligen så jag inte skulle strypa mig till döds, jag får inte ha rakhyvel eller något vasst, jag känner mig som ett dagisbarn. Jag vill härifrån, jag orkar inte ha nån som övervakar mig dygnet runt.

Funderar på om jag skulle försöka rymma, det kan ju knappast bli värre så försöka kan man alltid göra. Jag plockar med mig en tjocktröja, mjukisbyxor och ett par bekväma skor, nu ska jag bara vänta tills leverans snubben kommer, han brukar komma tidigt på morgonen så jag är uppe hela natten och håller utkik, tillslut ser jag honom, han åker innanför stängslet och då hoppar jag in i släpet, allt går kanonbra.

Nu är det bara att vänta tills lastbilen stannar så kan jag hoppa ut.

När lastbilen väl stannar hoppar jag ut, men känner inte igen mig, i vilket fall behöver jag inte känna känslan av att någon övervakar mig eller känslan av att vara instängd jag ser en tågräls längre fram funderar länge på om jag vill hoppa.
Men känner att jag vill nog ändå försöka ge livet en till chans.

Jag ska precis passera tågrälsen men glömmer att kolla mig omkring.

Jag hinner inte tänka mycket innan jag ser tåget rusade mot mig.

Hjärtat slår tunga slag och allt blir svart..

E E