Gamla känslor

Jag kastade en förströdd blick på klockan och trampade lätt och fort med ena foten för att på något sätt lugna min uttråkning eller kanske försöka tiden att gå fortare. Vad anledningen än var så visade det inga resultat. Klockans visare tickade inte snabbare och mina ben kröp fortfarande lika mycket av rastlöshet. Min lärare stod vid tavlan och pratade på om någonting helt ointressant som ingen i klassen riktigt brydde sig om. Luften var kvav och solen sken in genom fönstret. Sommarlovet skulle börja om några veckor. Jag kommer egentligen inte göra någonting på lovet, men det kändes befriande med tomheten i den vanligtvis strukturerade vardagen.

Jag tittade över mot Ceres. Hon ritade en skiss av en kvinna med brinnande kläder och hår av blommor och taggiga rankor som stack henne på halsen. Blodet fläckade blommorna och tårarna rann från hennes kinder. Jag blev för ett ögonblick fängslad vid bilden innan jag slet blicken därifrån. Ceres mötte min blick och log. Hon vände på sitt papper och skrev ner ett meddelande.

“Heden ikväll klockan 11?”

Jag tog lappen och skrev ner mitt svar: “Vi ses där”. 

 

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

                     

Klockan slog snart över till midnatt. Jag och Ceres låg jämsides på heden utanför hennes hus. Vi brukar mötas här på nätterna ibland. Vi säger att det är för att titta på natthimlen, vilket är delvis sant, men det är mest för att njuta av varandras sällskap utan någon annan som lyssnar.

Himlen var mörk, men inte helt svart. Den höll en rik, djupblå ton, som sammet beströdd av stjärnor. Det kändes som om vi var ensamma i universum. Det kändes som om vi var fria tankar som flög i natten i en rasande fart, fria från de behållare som vi vanligtvis är fast i. 

                      “Jag är så trött på det”, sa jag plötsligt. Ceres vände huvudet mot mig.

                      “Vad menar du?”

                      “Jag vet inte”, svarade jag och bet mig i läppen. “Allt.”

                      Ceres skrattade lågt och tittade upp mot himlen igen. “Utveckla”, sa hon med ett litet leende. Jag skrattade till och funderade en stund innan jag svarade. “Det känns som om jag har gjort det här förut. Liksom, livet. Det känns som om jag upplever allt igen. Känslor och tankar igen. Pressen att bete mig på ett visst sätt, utmattningen, sorgen, allt. Men typ bara det negativa.”

                      Jag tystnade. Jag vände mig om för att se om hon somnat, men stjärnorna speglades i hennes ögon. “Du kanske bara ‘kommer ihåg’ det negativa. Jag har känt samma sak som du, men mest de positiva delarna. Lycka, ljus, avslappning känns bekant på något sätt. Alltså, det låter absurt att säga att man kommer ihåg tidigare känslor, men du fattar vad jag menar. Vissa kommer bara ihåg det negativa med allt och för vissa är det tvärt om. Pessimister och optimister kanske?”

                      “Eller två olika typer av lögnare.”

                      “Möjligen”, svarade Ceres och vi tystnade igen. Tystnaden bröts av att hon skrattade lätt och vände sig mot mig igen. “Vad?” frågar jag och försöker att inte le, men Ceres känslor är smittsamma.

“Inget. Eller jo, du lät så himla… bitter. Över att behöva ‘leva de negativa känslorna igen’ - om man nu ens kan säga så.” Jag fnös och fnissade till. “Ja, det är väl så antar jag. Man blir trött på det efter ett tag.”

Ceres skrattade och reste sig upp. Hon hjälpte mig att komma upp på fötterna igen innan hon daskade till mig på armen. “Du är jävligt konstig, vet du. Jag tycker om det med dig.” Hon log och vi började gå tillbaka mot hennes hus igen. Istället för att sova över hos Ceres tog jag nattbussen hem, trots att jag bor en halvtimme bort. Jag satte på mig mina hörlurar och tittade ut genom fönstret, men utan att se någonting utanför. Det var bara jag, en gammal gubbe och chauffören som satt på bussen och ingen pratade. Efter ett tag så började regnet smattra mot fönstret och jag lutade pannan mot den kalla rutan. Snart gled mitt medvetande iväg ur mitt grepp och ljuden runt mig började avta. Det kändes som om mitt medvetande blev invirat i en varm och mjuk filt. Det kändes betryggande - för jag vet att jag kommer komma tillbaka. Tids nog.

E H