Bitter

 Hur länge ska jag vara här? Hur länge dröjer det innan någon ser mig? Kommer det komma någon överhuvudtaget?

Dörren från rummet intill öppnades och Sam väcktes ur sina tankar. Den gamla gubben kom ut från rummet och gick och vände på skylten som satt på ytterdörren. Det hade visst blivit dag. Genom fönstret föll en strimma solljus och träffade hyllorna. Där satt dockor. De tycktes viska med varann. Nyss hade det varit mörkt och tyst. Alla hade sovit - förutom Sam. Han hade suttit vaken, mellan alla andra sovande dockor. Sams ögon kunde inte blunda.

Dörrklockan plingade och ett par nya människor steg in i den lilla butiken.

Ett ohörbart sus av viskningar for som en vindpust mellan hyllorna. En spänning av förväntan fyllde rummet. Sam såg paret gå sakta från hylla till hylla. Någon skulle bli vald och alla verkade hoppas på att det skulle bli just de. Kanske den här gången, tänkte de. Förutom Sam. Han förstod inte vad de andra förväntade sig. Vad tror de skulle hända? Sam vet vad som händer med sådana som honom. Han har redan varit med om det. Därför vill han inte bli tagen. Därför kallar de honom för Bitter. Egentligen orkar han inte bry sig, men om de bara visste, tänkte han.

För länge sedan var jag i en butik precis som den här, och satt i en hylla precis som den jag sitter i nu. Då kallades jag för Drömmare. Jag drömde om att komma ut i världen. Det var så länge sedan och mycket har hänt. Nu är jag Bitter.

Jag tillverkades av den främsta skräddaren i landet. Han älskade apor och därför sydde han mig. Jag fick ofta sitta i fönstret i hans butik och se ut på de böljande kullarna. På natten kunde jag se stjärnorna. Ibland bar han mig på armen, utanför butiken. Men en dag, när han tog med mig, blev jag lämnad på ett tåg. Jag förstod inte varför, men han verkade inte se mig. Tåget åkte vidare och skräddaren försvann. Men jag fick se lite av världen. Städer, skogar och till och med havet. “Var det såhär världen såg ut?” tänkte jag. Den var fin.

Den som hittade mig var en soldat. Han stoppade mig i väskan så bara huvudet stack upp. Han träffade en gammal man som kallades general och soldaten ställde sig med rak rygg framför honom. Generalen såg på mig. “Vad är det här?” sa han lugnt. Jag kände vilken makt generalen besatt över soldaten. “Jag ska ge honom till min son där hemma”, svarade soldaten. Generalen böjde sig över soldaten och spände ögonen i honom. “Du är här för att strida! Tänk på ditt land, inte din familj.”

Soldaten kom hem. Sonen, som hette Kurt, kramade om sin pappa som i sin tur räckte över mig. Jag var nästan lika stor som honom.

“Hund?” undrade Kurt. “Nej”, log pappan. “Det är en apa. Vad vill du att han ska heta?” Kurt funderade. “Sam”, bestämde han. Sam - det lät fint. “Okej, jag vill att du tar väl hand om Sam”, sade pappan. “Lova mig det.”

Det gjorde verkligen Kurt. Han hade med mig överallt och såg alltid till att jag satt bekvämt. Några veckor senare berättade Kurt att hans pappa hade dött i striden. Han grät men vaggade mig lugnt. Som om han ville trösta mig.

En dag retade några äldre killar Kurt. Han ville att de skulle sluta. Jag ville hjälpa honom men istället tog en kille tag i mig. Han slängde iväg mig. Ner i ån. Kurt skrek och skrek. Jag kunde inte göra något. Jag hörde honom mindre och mindre tills han försvann.

Plötsligt hade jag hamnat på en gård. Flera veckor låg jag med huvudet nere i sand och bara väntade. Jag tänkte på Kurt. Så en dag hittade lilla flickan mig. “Titta, pappa vad jag hittade. En mjukis apa. Hon heter Hallon, tror jag, för hon ser ut att gilla hallon. Men tänk om jag har fel och hon gillar blåbär”, sade flickan och gjorde en förskräckt min. Flickan visade mig runt gården där de hade massa hallon. På kvällarna läste hon sagor för mig och jag fick ligga bredvid henne på natten. Stirra upp i taket. Jag vet inte varför, men på nåt sätt var det mysigt.

Dagarna gick. Men en natt såg jag rök som fyllde rummet. Flickan vaknade och började hosta. Det blev varmt och mera rök. Hon tog mig i famnen och kravlade ner på golvet. Pappan kom inspringande och lyfte upp oss. Vi kom ut ur huset, men flickan hade slutat hostat. Jag förstod inte vad som hände. Pappan började gråta. Hon höll fortfarande om mig, och pappan henne. Bakom oss brann gården ned och pappan satt där och grät tills det slutade brinna. Då, när det var över, la han dottern i en grop under marken. Sedan gick han. Han gick och gick tills han kom fram till staden. Till butiken med hyllor. Där att dockor. Och här lämnade han mig. Han behövde pengarna viskade han. Sedan försvann han.

Alla som jag nånsin älskat verkar tas ifrån mig, tänkte Sam. Därför är jag bitter och vill inte bli tagen och lämnad igen.

Dörrklockan plingade och Sam väcktes ur sina tankar. Nu var det mörkare i butiken. Sam såg en pojke som försiktigt såg sig omkring. En ny förväntan fyllde rummet. Pojkens blick mötte Sams. Alla ville bli valda. Men nu ville Sam det mest. Pojken gick fram och tog ner Sam från hyllan. “Sam”, sade han. Det var Kurt.

En gosedjurs apa kallades en gång i tiden för Bitter. Men nuförtiden är han någon som älskar och älskas utav många. Han är Lycklig.

G B

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord