Fortsättning

 

Det var tyst och mörkt, ingen där. Jag var bara en ensam liten flicka, utan skor och utan vantar, utan hem och utan kärlek. Ensam på de mörka gatorna när midnattens klocka slog. Det var för kallt för att gå tillbaka, för kallt att ens tänka klart. Men jag behövde gå till gränden. Behövde komma hem.

Jag hörde skratt och rop, jag måste vara nära baren. Det fanns så många runt omkring, men bara en där jag kände mig hemma. Jag såg skylten som blinkade i nattens mörker, skylten som gav mig lycka i alla mina år. Jag gick fram till dörren, som var formad som ett uppochnedvänt U med gröna och guldiga detaljerade linjer. Jag öppnade den och steg in i det varma och sköna rummet som luktade som hemma. Just då luktade det öl och vin, men det fanns delar där det inte gjorde det. Som i det lilla hörnet där jag brukade sitta i, där det var varmt och skönt, som hemma. Men jag hade inte sett hemma på ett långt tag nu, nej det var väldigt länge sen. Men jag hade sökt länge efter det, så länge att jag inte ens kunde minnas det. Men jag kommer att veta vart det var när jag ser det. 

Jag tog mig till disken och satte mig på en hög stol. “Kan jag få ett glas med äppelsaft tack?” frågade jag bartendern, som kände mig så väl. “Jamen där är du ju! Trodde att jag inte skulle se dig ikväll. Kommer på momangen.” sade han och försvann in i köket. Jag nickade.

Då hörde jag hur det tystnade bakom mig, men när jag vände mig om för att se vad som stod på, såg jag allas gapande ansikten. När jag kollade åt deras håll, såg jag hur några av borden började fyllas med en massa mat. Kyckling, kalkon, pasta, ärtor, kronärtskockor, morötter, tomatpure, hummus, guacamole och en hel del mer som jag aldrig någonsin sett maken till. Jag kunde inte ens föreställa mig så mycket mat, på en och samma plats. Jag gick mot det, även fast jag försökte att undvika, men det var då som hungern kom tillbaka. Hungern som jag hade tryckt ner så att jag kunde fortsätta. Men jag behövde få äta, en liten kycklingbit, en liten nudel, kanske till och med en liten bit av den goda kalkonen som såg så fräsch och smaskig ut. Jag sträckte fram händerna, då det blev mörkt igen. Mörkt och tyst. Inga mer ljud av folk som pratade, skrattade och supade. Ingen bartender som sa att min äppelsaft var serverad, ingen som kunde hålla mig kär. 
 

Jag vaknar upp. Det är ljust och kallt, men solen värmer mina bara och vita tår där dom sitter i solen. Jag ligger fortfarande i gränden där jag har sovit i flera nätter. Vart tog baren vägen? Och var är all mat som doftade så gott? Jag ställer mig upp och tar på mig mina tofflor. Det går en massa folk förbi, hit och dit, men ingen jag känner igen. Jag går in i folkmängden och försöker ta mig åt deras håll, men jag knuffas hit och dit, upp och ner, och tillslut är jag nere på marken och försöker skydda mig, då någon tar min hand och drar mig ur. Nu är jag mitt ute i en grön park. En kvinna håller min hand och kollar oroligt på mig. Hon är så vacker och söt, påminner om någon jag känner, men vem? “Flicka lilla, hur står det till? Var är dina föräldrar, och var är dina skor?” Hon ställer för många frågor. Jag kan inte svara på några av dem innan det bara blir svart och tyst igen. 
 

Jag vaknar upp igen, ännu en gång på ett annat ställe. Men denna plats är varm och skön, som om jag låg på molnen. Kvinnan rycker snabbt till när hon ser mig vaken och tar min hand. “Är du bättre nu?” frågar hon och smeker den. Jag nickar och kollar in i hennes ögon. Det ena är blått som havet, det andra grönt som en blommig äng. Jag har aldrig sett något liknande förut, och med hennes guldlockiga hår ser hon precis ut som en ängel från uppifrån. “Vill du ha lite mat? Jag lagade precis lite nudlar med tomatpure, du kanske vill smaka iallafall?” säger hon då jag spärrar upp ögonen. Jag är så hungrig att jag knappt kan få ur mig ett ja tack, men hon bara ler mot mig och skyndar sig bort. Hon kommer tillbaka efter sekunder och räcker mig en skål med mat. Hon ger mig också en sked och jag börjar äta, fortare och fortare då hon tillslut stoppar mig och tar min sked. “Ät försiktigt lille vän, annars kan du sätta i halsen.” säger hon och ger tillbaks skeden. Jag tar en ny slurp och äter försiktigt medans jag kollar frågande på henne om jag gjorde rätt. “Bra. Precis så.” säger hon och ger mig det varmaste leendet någonsin.

Nu har det gått några dagar, kanske veckor då jag har varit hos den snälla kvinnan. Hon matar mig, nattar mig och tar hand om mig som om jag är hennes egna dotter. Jag har aldrig känt mig så hemma som jag gör just nu. 

Hon ställer en del frågor som, “vart kommer du ifrån?” och “Vad heter du?“. Det enda jag minns är att jag kommer ifrån ett ställe där det var varmt dagarna in och dagarna ut, ända tills vintern kom då det snöade. Av mina föräldrar har jag nästan inga minnen kvar, bara deras namn, Ellie och John. Jag själv heter Jasmine och är sju år gammal. Jag tror att jag har fått mitt namn efter min äldre syster som gick bort i en olycka. Jag har inget minne alls av henne, men jag kommer ihåg att mina föräldrar pratade mycket om henne. Jag avbryts i min tankar av den underbara kvinnan som faktiskt heter Melinda. 

 “Ska vi gå på en promenad? Jag har en överraskning till dig.” säger hon och jag nickar med ett leende. Jag tar på mig ett par skor jag fått låna och en jacka som är varm och mjuk. Vi går ut ur dörren och möts av ett vitt vinterlandskap. Det snöar! Det måste betyda att det är vinter nu, oj vad tiden går snabbt. “Innan vi går måste jag berätta vad överraskningen är..” säger hon och kollar ut mot snöns tjocka lager över alla gator och tak. 

Jag kollar ivrigt på henne medans jag utforskar hennes uttryck för att förstå vad hon vill säga. 

“Jag tänkte på en sak de senaste veckorna.. Och jag ville fråga dig om det var okej..” hon stoppar kort och kollar ängsligt på mig, som gör mig ännu mer spänd.“Jag undrar om.. jag möjligtvis får adoptera dig..? Jag förstår om det inte är lämpligt, du vet ju inte ens vem jag är och vart jag kommer ifrån. Det var bara det att jag kände dem senaste veckorna att vi har fått någon slags kontakt och att allt varit så bra, och..” Jag avbryter henne med en lång kram. Att någon ens ville ha mig är ett under som jag inte vill tappa bort igen. Hon kollar ner på mig och kysser mig på pannan. En tår glider nerför min kind och sen en till. Det är tårar av glädje.

Detta är slutet på det gamla, och början på fortsättningen. 

N Z