Fortsättning

 

Solens strålar träffar mitt ansikte och väcker mitt flummiga sinne till liv. Jag slår upp mina ögonlock och måste stänga de fort igen då pupillerna inte var beredda på det häftiga ljuset. Jag höjer ena handen och använder den som en temporär skugga medans mina ögon plågsamt vänjer sig. Sakta kommer synen tillbaka och jag observerar min omgivning.

Trots mina bländade ögon och (nästan) nedsatta syn kan jag se hur det endast finns gräs och gräs i all oändlighet. Det sträcker ut sig i alla riktningar så långt ögat kan nå. Precis vid mig står ett träd, en björk för att vara exakt. En väldigt vacker björk. Stora, ståtliga grenar täckta med små, pedanta löv. Jag sitter lutad mot trädet. Känner barken mot mitt kala bakhuvud.

Handen som rufsar till mig i håret. Min pappa som frågar om jag inte ska klippa mig snart. Det är tunt, håret. Flera årtionden senare. En mjukare hand, Lilja. Den är så varm, så nära.

En av de små löven landar ljudlöst på mitt ben. Det är orangefärgat. Jag tittar upp mot den mäktiga trädkronan över mig. Grönt. Inte ett enda löv avviker från sin satta färgskala. Jag tittar ner igen och det orangea lövet är borta. Bortblåst med vinden kanske.

Kölden biter mig i kinderna och jag tittar skakande på mitt armbandsur, 11:51. Två minuter kvar. Bussen dyker plötsligt upp bakom den förfallna leksaksbutiken, 11:54. 11:55 kastar sig Lilja i mina armar och vi beger oss av mot biografen.

Leendet. Hennes lysande ögon, guldbruna. Hennes händer som värmer mina. Marken, tjockt lager av små, pedanta björklöv.

Jag reser mig mödosamt och stöttar mig med ena handen mot trädets stam. Ett lågt jämrande lämnar mina läppar. Med viss försiktighet beger jag mig av. Jag tar mig ut från under trädet och möter en blå himmel. Inga moln, bara blått.

Blått var hennes färg. Liljas färg. Blått som himlen på varma sommardagar.

Allt är så stilla. Lilja. Hon är inte här. Jag frågar ändå. Frågar rakt ut. Tänk om trädet vet, tänk om löven vet, tänk om, tänk om den lilja-blå himlen vet. Tänk om de vet var hon är, vart hon tog vägen, varför hon…

Mina byxor blir blöta på knäna. Spelar ingen roll. Tårar blandas med det jordiga

regnvattnet, dränker mig, flödar över mina frusna fingrar. Spelar ingen roll. Grått, mörkt, trist, ingen blå himmel var någonsin lika blå igen.

En våg av sorg omsluter mig och jag faller ner på knä. Orangea löv svärmar runt mina händer.

Min…

Jag skriker rakt ut. Skriker så högt att min röst brister. Skriker så högt att björkens grenar blir till sand och faller till marken. Jag skriker. Det tar aldrig slut. Lilja. Min Lilja.

Min Lilja. Handen är kall. Handen är grå.

Världen omkring mig förändras. Allting återställs. Tyngden lättar och jag kämpar mig upp en andra gång.

Min tur. Min hand är grå, jag är grå. Ett sista andetag.

Jag tar mig tillbaka till trädet. Gröna löv är allt jag ser. Jag sätter mig mot björkens stam och slappnar av. Solnedgångens strålar rör sig över mina bleka kinder. Lilja tar min hand. Värmen sprider sig till mitt stannade hjärta. Jag tittar åt sidan och möter hennes blick. Hon är så stilla. En ensam tår tar sig bökigt ner för mitt rynkiga ansikte. En enda, sedan ler jag. Långsamt avtar min andning och min hand träffar det daggvåta gräset när Liljas närvaro dras tillbaka. Solen letar sig nedanför horisonten och mitt sinne fylls av en tjock dimma.

M E

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

I lördags gick Litteraturens lördag av stapeln på Kulturkvarteret i Örebro och vi fick chansen att vara med och dela ut diplom till årets digit!-pristagare 2021, året då digit! firar 20-årsjubileum! Högstadiet: 1. Olivia Öberg , Örebro; Att fortsätta   Juryns motivering:  Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Men varför då? Varför ska vi fortsätta? När saker går fel och vi bara vill ge upp, varför fortsätta? Hur många gånger har inte både jag och du blivit utsatta för livets hemskheter och velat ge upp men ändå fortsatt, oavsett hur ledsna vi var. Vad gav oss tröst och gav kämpen i oss mer energi?  I den här berättelsen har författaren listat ut det svaret. Det kan vara en förälder som ger tröst, en vän som sträcker ut en hjälpande hand eller en härlig klasskamrat som vill snacka på bussen hem.  I sin berättelse har författaren visat att i det mörkaste mörker kan till och med det svagaste ljus skina starkt som solen, och därför tycker juryn att den förtjänar högsta pris i si...
Fortsätt läsa

Höstäpplen

  Allt med huset var perfekt, absolut allt utom äppelträden. Det var ett prydligt hus. En gulmålad tvåvåningsvilla med vita knutar. Ett sådant hus som tröstar dig när du har skadat knät, ett hus att växa upp i. Familjen Larsson hade tidigare bott i Stockholm och i deras liv ingick allt som Stockholm hade att erbjuda småbarnsfamiljer; brunchdejter med andra nyblivna föräldrar som du egentligen inte vill ha något att göra med, men känner dig tvingad att umgås med bara för att behålla någon sorts social kontakt över huvud taget. Röda linjen torsdag morgon med en skäggig gubbe bredvid dig som insisterar att du ska följa med honom och ”bomma en fuling”. Eller det faktum att det enda ordet man kan beskriva sin vardag med är ”stressigt”.   Nej, Stockholm var inte rätt för dem, det var en sak som var säker. Just därför hade Maria Larsson blivit snudd på euforisk när hon scrollade på hemnet.se som en del av hennes vardagskvällsritual och såg ett gult hus i hennes barndomsort för e...
Fortsätt läsa

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Det är alla planeter i vårat solsystem, eller det var det i alla fall. Nu för tiden räknas inte Pluto som en ”planet-planet”, utan som en sådan där dvärgplanet som man hör om då och då. Lite för liten och annorlunda för att riktigt kunna klassas som en Merkurius, Jord eller Mars, en planet alltså. För det är ju ändå så. Det finns inte sådär förskräckligt många likheter mellan alla vandringsstjärnor här i vårat solsystem, vissa är fyllda till bredden med lätt gas medans andra består av en hård, tung massa. Någon äger 82 månar, en annan 0. Det enda som riktigt binder de samman är deras status, deras samlingsnamn planet. Det som talar om för en att denna himlakropp har ungefär samma runda form och massa som de där andra. Att det är en av de där få som råkade ha rätt kropp för att passa in . Det är annat än vad man kan säga om Pluto. Pluto är ett bra exempel på en av de som inte ser ut precis som idealet ...
Fortsätt läsa