Digit skrivartävling 2021

I lördags gick Litteraturens lördag av stapeln på Kulturkvarteret i Örebro och vi fick chansen att vara med och dela ut diplom till årets digit!-pristagare 2021, året då digit! firar 20-årsjubileum! Högstadiet: 1. Olivia Öberg , Örebro; Att fortsätta   Juryns motivering:  Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Men varför då? Varför ska vi fortsätta? När saker går fel och vi bara vill ge upp, varför fortsätta? Hur många gånger har inte både jag och du blivit utsatta för livets hemskheter och velat ge upp men ändå fortsatt, oavsett hur ledsna vi var. Vad gav oss tröst och gav kämpen i oss mer energi?  I den här berättelsen har författaren listat ut det svaret. Det kan vara en förälder som ger tröst, en vän som sträcker ut en hjälpande hand eller en härlig klasskamrat som vill snacka på bussen hem.  I sin berättelse har författaren visat att i det mörkaste mörker kan till och med det svagaste ljus skina starkt som solen, och därför tycker juryn att den förtjänar högsta pris i sin klass. 2. Lucas L

Förra året vid den här tiden skrev jag att vi måste haft någon slags rekord med över 60 bidrag, i år vet jag inte vad jag ska säga, tappade räkningen vid 95! Extra kul att det blev just i år - 20-årsjubileum och allt. Stort tack till alla er som skrivit och skickat in! Vilken skrivande kraft det finns i vårt län! Alla pristagare har nu meddelats och prisutdelningen blir den 20 november under Litteraturens lördag. Var : Kulturkvarteret i Örebro När : Kl. 11.15.  Hoppas vi ses där!

  Jag vet inte hur jag hamnade här eller var jag var. Det var en fantasivärld, en värld som aldrig kunde ha existerat   i mitt liv. Den var färgad på ena sidan och grå på den andra. Det fanns två helt olika världar på samma ställe, jag bara stod där och tittade ner. Båda sidorna krockade, men blandades inte.     Vänta lite! Jag hade min bok i handen , men den fanns inte där längre. Jag vågade inte röra mig, det fanns inget liv i någon av de två världarna. Jag tittade åt höger sida, det var den färggranna delen. Det var glatt och vackert, allt var i pastellfärger. Allt från träd till skog till dekorationer. Det var magiskt och du hade fått ett leende på läpparna om du såg det. Sedan tittade jag åt vänster, det var den grå världen. Det var torrt, som om vatten var främmande, det var skrämmande. Jag dubbelkollade båda sidorna och bestämde mig för att gå till vänster. Om du hade koncentrerat dig noggrant, vet du att det var den gråa. Det var något som drog mig dit, något som fick mig

    “Hur är det fatt, Lynn?” frågade Richard.                       Jag öppnade ögonen. Han var alldeles intill, och med huvudet på sned iakttog han mig. Av filmföreställningen var bara eftertexterna kvar.  “Det är bra. Förlåt, det är varmt här inne.” Jag satte mig upprätt.  “Det är andra gången på tre dagar du somnar.” Han studerade mitt ansikte. “Du ser förjävlig ut. Säg, varför går du liksom som på tyngd av moln? Berätta för mig.” Så jag berättade. Berättade lite lätt om hur mycket jag haft att tänka på under veckoslutet. Inte fått en blund sömn... och jag kunde inte hindra tårarna från att komma. Alla känslor jag byggt upp och länge hållit inne föll ur mig, jag kunde inte sluta.  “Collin… barndom… omtänksam… ögon… försvann… “ Jag försökte få ur mig enstaka ord, men avbröts av för många snyft och snörvel i mitt försök att sluta gråta. En lång tystnad kom istället efter jag satt punkt på den oklara meningen. “Stannade han länge?”, frågade Richard med följd av ytterlig

    Jag har inte alltid varit såhär   ett svårfångat byte   Trampat snett, gått förbi    sagt tusen ord för lite     Det måste kanske vara såhär ett tag   Glöm inte bort att mjukhet kräver mer styrka än barskhet   Det kommer nytt, fler, mer   Snart känns stjärnorna närmare   och nätterna varmare     Eldflugorna får publik när solen gått ner   Ingen känner igen samma jordfärgade skalbagge på ljusa dagen   som förtrollat dem vid midnatt     Oväntade björnbärsvarta ögon   fortsätter rakt igenom mig   Oborstat hår, gubbiga kläder    orden ramlar ner i halsen   stannar nånstans vid hjärtat   En sådan känsla   vissa lever en livstid på     Någon gång   Klär vi upp oss   och dansar för en tom opera   Vinner nobelpriset   och lägger det i grannens brevlåda     Idag    skymmer vi undan våra allra starkaste känslostormar   placerar våra hjärtans tivolin i okända städer   Spärrar in de vackraste ord vi vet   släpper dem fria när

  Det var en idyllisk sommardag tänkte Eliana; Fåglarna kvittrade ljuvligt och alla de färgglada blommorna, som var allt från brandgula till vinröda, stod i full blom. Gräset var grönt, himlen ljusblå och utan moln, samt doften av nytänd grill, som alla ändå bara måste associera med sommaren, fyllde luften. Några till synes skrattande människor gick i en närliggande park och två gulrandiga katter låg på en liten balkong och sög åt sig solens varma strålar. Hon kunde se en hel del från där hon stod. Förutom värme skänkte den klargula solen en trygghet till det somriga landskapet. Eliana njöt även hon av den strålande solen där hon nu stod och blundade, samtidigt som hon tog djupa andetag av den svala sommarluften som doftade grill. Det var en fin dag, tänkte hon.   Men där var också vinden. Vinden var kall. Den slet i hennes mörkbruna hår och löst åtsittande kläder. Den ven i hennes öron, likt ett skärande barnaskrik. Eliana ryste av det outhärdliga ljudet. Hon avskydde vinden. Hon

  V ackra ljussken dansar på mörkrets intrång I nte ett brustet kors runt lägret går L ukt från brinnande stjärnor näsan når A djö, ni som till Eden gjort er avgång   I ngen kan hennes sorgsna tårar torka F örlusten av kära hon ledsamt bär R iket på moln syster Margot nu är I nte länge till kan hennes kropp orka   D ödsängelns tårfyllda slöja marken når A nar den unga flickans djupa sår N og för ung för att bäras på ängelns bår   N ådens allsmäktiga gud hon står framför E vighetens änglakör hon glatt hör F lickans fortsättning paradiset tillhör A J

  Du skulle ha smällt till mig om du hade varit här just nu. Först hade du skrattat i hoppet om att det jag sa var ett skämt, men sen följt upp det med en rak höger. Men inte så hårt att jag fick för ont, för du skulle aldrig klara av att ens skada en mygga om den nu sög dig tom på något så livsnödvändigt som blod. Även fast myggan nyss har tagit allt som du någonsin hållit kärt. Dock efter du hade slagit till mig skulle du börja inse att mina yttrandes om mina handlingar inte var något skämt, utan att jag var lika seriös som döden. Skrikande och bankande på mitt bröst skulle du kräva svar varför och hur jag skulle kunnat gjort något så hemskt och känslokallt. Du skulle se ner på mig, som att du var drottningen av moral och dömde mig till en evighet av straff och tortyr.   Men du är inte här, stående i blod och inälvor. För om du skulle vart här så skulle jag inte ens stått här i dessa- väldigt kladdiga och illaluktande- omständigheterna. Är inte det ironiskt, älskling? Du   får vä

Jag sprang tills benen inte orkade längre, jag sprang så fort att jag trodde hjärtat skulle stanna, men ändå var det inte tillräckligt. Det ökade i hastighet och svängde bakom en krök. Jag stod kvar tills tåget bara var en liten prick, långt bort i fjärran.    Jag vände mig om. På perrongen runt om kring mig stod kvinnor och barn med  blödande hjärtan och gråtande ögon. Någons son, någons bror, någons pappa. Min pappa. Alla var en del av pricken. Påväg långt, långt bort.   Perrongen där så många stått tidigare. Där tåg tagit dom vidare till fortsättningen av livet.     Folket började skingras och någon ropade mitt namn.    - Jake, kom nu, vi måste gå hem.    Jag mumlade något till svar och gick med tunga steg mot cyklarna som stod parkerade vid stationshuset. Det brände bakom ögonlocken.    Varför skulle det vara såhär? Kriget som bara förstörde och slet familjer i från varandra. Min pappa som jag inte skulle få se förrän vid jul, om han fick permission det vill s

  En mörk gestalt syntes gå med raska steg förbi de upplysta butikerna. Det var ingen annan ute ikväll. Konstigt. Ingen trafik hördes. Nästan allt var tyst förutom den kyliga novembervinden som ven i parkens kala trädtoppar och hans knastrande fotsteg i de torra löven. Han snabbade på stegen för att bli varmare. Kanske också för att inte riskera att komma för sent. De hade ju planerat det här ett tag nu. Han stannade vid en smal gränd där gatlyktornas svaga sken bakom honom inte var till någon hjälp, men kanske var det en genväg. Mörkret i gränden kändes oundvikligt påträngande. Skuggorna från de ännu smalare kullerstensgränderna längs sidorna sträckte ut sina klor efter honom. Något knakande hördes i mörkret och han skyndade på ytterligare. Till sist var han ute i gatlyktornas sken igen. Han märkte att han var framme vid de mörkgröna, bekanta dörrarna. Han minns knappt hur han hade kommit hit, eller åt vilket håll den mörka gränden låg - där han just hade gått. Men det spelade i