Digit skrivartävling 2021

Varje gång jag går igenom gator, stan eller andra ställen, så känner jag hur ögon blänger bakom min rygg eller andra som bara stirrar på mig från topp till tå som att jag ser ut som en utomjording eller en underlig varelse som kommer från en annan planet. Ibland brukar jag ställa många olika frågor åt mig själv, ” Ser jag ut som en clown eller växer det någon ny frukt på mitt huvud?”Men efter några dagar kommer jag på förklaringar till allt stirrande. Precis när jag ska gå över gatan hör jag en kvinna skrika bakom mig, ”Akta din jävla kärring”. Jag kollar bakom mig och ser henne vingla hit och dit med ölflaskan i handen. Det brann inuti mig. Jag ville bara springa därifrån. Jag ville bara teleportera mig själv till ett annat ställe. Ett ställe där man skulle känna sig fri. Fri att vara sig själv och vara stolt över vem man är och hur man ser ut. Vara stolt över sin personlighet, utseende och bakgrund. I den sekunden kunde jag konstatera att jag helt tydligt och klart, visste vad anled...

Jag gick igenom matsalen och kände några blickar bränna hål i ryggen på mig medan jag försökte fly därifrån. Jag gick upp för trappan och då hörde jag någon säga “Nej hallå, jag vill inte gå upp bakom henne, du får gå först”. Det var en av mina klasskamrater och det syntes att han försökte prata högt för att jag skulle kunna höra honom. Senare på dagen, när jag bad min lärare att öppna musikrummet åt mig, hörde jag två tjejer som var ett år äldre än mig ropa “Ey, du muslimen?”, Jag ignorerade de, men de fortsatte ropa “Eyy påsk kärring? Varför drar du inte tillbaka till ditt land?”, det sved till i bröstet när jag hörde det där, men jag låtsades att inte höra och såg att läraren gav mig en medlidsam blick. Jag log mot honom och tackade honom för att han öppnade dörren och då gick han. Tro mig, den dagen så stod det inte “snacka skit om mig” på min rygg, det är jag säker på.. Eller ganska säker i alla fall! Och förstå mig inte fel nu. Jag är väldigt tacksam för att vi invandrare få...

Det var en helt vanlig dag och solen sken. Jag och min vän satt och tittade på en lågstadieklass som hade idrott. Barnen spelade fotboll. De fanns två stycken planer, nästan identiska men det var en sak som skiljde de båda planerna åt. På den ena planen var alla spelare iklädda rosa, på den andra bar spelarna grönt och blått. Uppdelade, alltid uppdelade. Varför ska flickor leka med dockor och pojkar leka med bilar? Varför gillar tjejer att pyssla medans killarna är ute och slåss med pinnar? Varför delar man ständigt upp könen? Ända sedan födseln så delas vi upp. Flickor är rosa och pojkar är blåa, enkelt va? Allt samhällets fel. Om inte samhället förändras så kommer inget annat förändras heller. Vi kan ju börja med klädaffärerna. Om du någonsin handlat kläder på en barnavdelning så förstår du vad jag pratar om. Där är det just rosa rosetter till flickorna och blåa bil-tröjor till pojkarna, för det är ju sånt som pojkar gillar, eller? Om man istället skulle kunna sortera plaggen i...

Tänkt dig en helt ny dag, på en helt ny skola, med helt okända människor! För att lätta upp trycket så ska man altså skämma ut sig totalt för hela skolan.. Att bli nollad.. När jag har gått runt på stan de senaste veckorna så har det varit fullt med människor som springer runt och fjantar sig, människor fulla i ägg och mjöl, halv nakna barn som badar i fontäner. Nollning är normalt på nästan alla gymnasieskolor nu. Första året på gymnasiet ska man skämma ut sig för hela skolan. Klä av sig och springa runt i underkläder i Väserås stad. Bli jagad av tredje års elever med ägg och mjöl. Bada naken i fontänen. Springa runt med ögonbindel och göra en massa fjantiga saker. Allt detta pågrund av ett så kallat grupptryck. Det här som har hänt med Lundsbergs Skolan. Några ville inte vara med på nollningen och blev då märkta för livet med ett strykjärn på ryggen. Hur känns det egentligen? Skolstyrelsen valde att stänga igen skolan, och skicka eleverna till andra skolor. Men vad gör ...

Det var en mörk höstnatt då jag hörde ljudet av en skrikande mamma som för några sekunder sedan mist sitt andra barn, jag blev så hemskt bedrövad och sorgsen att tårarna föll ned på de torra kinderna. Jag ser barnen falla på gatorna i bitar, de ligger i trasiga ruiner och kvider! Människornas rättigheter trampas under de kraftiga skorna. Jag ser att barnen lider, jag vill stödja men det går inte, jag beredd att mista mitt liv för att kunna rädda ett litet barn, det svider. Jag känner mig hopplös när jag ser barnen lida. Jag vill stödja med det går inte! det svider. Världens största fängelse kallas nuförtiden för Gazaremsan, ingen kommer in, ingen kommer ut, murarna måste falla. Människorna behandlas som kor. Det är så synd. Jag lindar min sjal runt halsen så alla ska se att jag stödjer. Fria Palestina Fria Palestina! Det är det enda jag får ur mig. Muren måste falla till vilket pris som helst. Jag ser blodet rinna ner längst gatorna. Jag ser att Palestinierna bli nekade till träde...

Ibland drunknar jag. Mina lungor kämpar efter luft, men mina andetag fastnar i halsen. Det är då jag får panik. Mitt hjärta börjar slå fortare. Blodet rusar till huvudet, min kropp känns blytung och öronen tjuter. Vågorna slår mot mitt ansikte. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriker, hur mycket jag slänger med armar och ben, jag fortsätter nedåt. Det tar slut. Mitt hjärta börjar slå normalt och jag kan andas igen. Jag kan smaka salt på läpparna och känna de iskalla vågorna mot min hud, men det finns inget vatten. När jag öppnar ögonen står jag alltid på land. Jag kallar det en hemligt. Någonting förbjudet som inte får höras eller synas. Ingen får veta, men det är svårt och vattnet vill inte låta sig kontrolleras. Jag försöker trötta ut det genom att inte sova. Sitter timmar efter timmar och stirrar in i väggen, kämpar mot vågorna som river i mitt bröst. När det inte fungerar går jag över till maten. Om jag inte äter kanske de svälter ihjäl och lämnar mig ifred. Det är ett ...