Digit skrivartävling 2021

Idag gäller det. Det är den stora dagen. Vi ska äntligen göra det, vi som har övat så mycket. Vi går till skolan, det är som en helt vanlig dag. Där är Claudia. -           Hej, hur är läget? Du ser trött ut, sade jag. -           Hej, hur visste du haha? Vädret suger, mitt hår är förstört och jag sov knappt något, svarar hon. -           Du ser bra ut! Kolla mig då! sade jag. -           Klaga inte! Ditt hår är så långt och fint! sade hon. -           Sluta nu! Tur att det är lov imorgon…? sade jag frågandes. -           Aa, verkligen. En paus behövs nu, svarade hon. -           Vi ses, sade jag och gick in. Vi svängde ner och gick till stället där vi...

Tro mig att överleva är inte en synd. Du behöver inte krona för att vara en king. Där solen skiner stannar regnet. Tro mig att överleva är inte en synd. A A

Jag ligger på rygg i sängen och blickar upp emot det vita taket. Mina händer greppar det gråa påslakanet och jag känner tyget under mitt huvud bli blött. Tysta tårar rullar ner för mina kinder och mitt hjärta dunkar hårt i en stadig rytm inuti mitt bröst. Rytmen ökar och det dunkar allt hårdare och hårdare. Det är som en trumma inuti mitt bröst och den som spelar spelar allt vad den kan. Tårarna faller allt snabbare och det är svårt att urskilja de vita plankorna i taket. Jag försöker vara så tyst som möjligt men snart kommer jag inte kunna hålla det inne längre. Rytmen inuti mitt bröst måste sakta ner men jag vet inte hur. Min andning är inte rytmisk längre och blir mer och mer hackig. Det enda jag vill är att någon ska se mig, men jag vågar inte göra ett ljud. Jag vill att någon ska se på mig att något är fel även fast jag försöker att inte visa det. Jag antar att de inte känner mig så väl. För de tror nog att jag är den där glada tjejen som jag försöker framstå som. Tjejen som s...

En kvinna springer genom skogen en kylig hösteftermiddag och andas in den ljuva doften av naturen. Fåglarna sjunger sina stillsamma sånger och löven dansar sakta till den stilla septembervinden. Hon har äntligen hittat hem, och skogen välkomnade henne som en gammal vän. Vinden drar genom trädkronorna och för med sig ett lågt rasslande som för den lyhörde blir till viskningar och berättelser. För berätta, det kan träden bättre än någon annan. Sätter man örat till på rätt dag får man kanske, kanske, turen att få lyssna till en av skogens många historier. Idag är en sådan dag. Viskningar letar sig fram genom löven och slingrar sig runt henne likt snaror av ord, burna av vindens starka armar. Men de kväver henne inte; de skulle aldrig göra någon förnär. Det enda de vill är att göra sig hörda. Lyssna. Hon fortsätter springa, snabbare och snabbare. Fötterna dundrar mot stigen och lämnar knappt synbara fotspår efter sig som trots kommande vindar och skurar skulle komma att vara kvar ...

Varför passar jag inte in Varför vet jag aldrig vad jag ska göra Varför vet jag aldrig vad jag ska säga Varför blir det alltid fel när jag försöker Hur vet alla andra vad de ska göra Det är som om de följer en rytm En rytm som bestämmer vad de ska säga och göra Varför hör jag inte rytmen Varför gör jag alltid fel Det känns som om alla följer en rytm Och jag har tappat takten Algot sitter med huvudet lutat mot bussens fönster och hans utandning bildar imma på glaset. Regnet öser ner över människorna utanför, som snabbt skyndar mot närmaste tak. Det är tidig måndag och Algot börjar snart skolan. Buss nummer tre är nästan framme. Det vet Algot för han har åkt med den här bussen varje skoldag i tre långa år. Han går i sjuan på Björkskolan. Bussen är framme. Algot får genast en känsla av att strupen knyter ihop sig. Han tar ett djupt andetag. Den kvävande känslan försvinner men det gör inte klumpen i magen. Ska han sitta kvar på bussen och vägra gå av, aldri...

Sedan ett år tillbaka ser varje dag i Rims liv likadan ut. Hon vaknar av väckarklockan 07.00, spenderar dagen med att jobba och tillbringar kvällen framför TV:n eller i sängen med en bok. Nästa dag börjar det om – som om meningen med hennes liv är att följa denna enkla rutin.  Tills en dag, då allt förändras. Chefens bekymrade röst letar sig in i Rims arbetsrum och får henne att titta upp från sitt arbete. Det är sent på fredag eftermiddag, men som vanligt är både Rim och hennes nya chef kvar på kontoret. Idag är även chefens dotter Lydia där, då hennes dagis är tillfälligt stängt. - Jag får lösa det på annat sätt. Hejdå. Chefen lägger på luren och Rim går fram till henne. - Får man fråga vad som står på? - Barnvakten som skulle ha hand om Lydia över helgen har blivit sjuk, säger chefen med en suck och kastar en blick på flickan som sitter en bit bort och ritar. Som du vet ska jag på konferens och även om jag ville skulle jag inte kunna ta henne med mig. Hennes pappa ...

Tystnad. Tid som passerar. Ljudet av klockans rytm, ekandes mot rummets väggar. Tik tok tik tok. En ung servitör som med lätta steg öppnar restaurangen och den krispiga höstluften som väller in och susar genom rummet. Med den följer ljudet av ett par stilettklackar mot den kalla marmortrappan, tätt följt av ett par kängor. Klick klack, klick klack. Ljudet av stolsbenen som dras emot golvet, klockans tickande, dörren som öppnas och stängs. Snart fylls rummet av glada röster, glada konversationer och skratt. Servitörernas skors snabba takt genom rummet, pennor mot block och menyer som fälls ihop. Tick tok, Tick tok. Det röda vinet som hälls i glasen, stegen från servitörerna sedan klirrandet av glas mot glas för att sedan lyftas till målade röda läppar och skäggbeklädda ansikten. Dörren som öppnas och stängs, nu en barnvagns hjul hasande mot golvet och en mors mockaboots lite haltande steg. Klick klick klack. Plötsligt, en hög krasch och glassplitter som irrar omkring. Allt stann...

Hon kom in i dimman. Saker kändes inte längre så självklart. Dimma? Jag kan förstå att du undrar vad som menas. Dimma är det mest passande, lämpliga, ordet som finns för att beskriva känslan av att komma i otakt med omvärlden för att sedan tappa den inre rytmen. Det känns som att man har slitits ut ur sig själv och plötsligt ser sina egna handlingar. Allt runt omkring har blivit suddigt, diffust, medan den egna självbilden har blivit tre gånger så klar. Den unga tjejen försöker fortsätta bete sig som förut, hon försöker fortsätta vara sitt normala jag i skräck för att någon ska se att hon inte längre är det. Men i dimtillståndet kan hon inte vara normal , allt känns så extremt konstigt. Hennes ansträngningar att uppnå sitt reguljära jag upplevs bara falskt och överdrivet i det inre, i hennes egna tankar. Alla klasskamrater fortsätter göra allt på samma sätt som förut. De har exakt samma taktkänsla och skapar tillsammans en självklar melodi. Man kan höra allas olika rytmer...

Första veckan “Herregud, Azouf! Vakna nu då!” När mina lata ögonlock släpper in ljuset ser jag en halvt underhållen Emre spärra ögonen i mig.  “Godmorgon, sorry om jag störde, det är bara genomgång” flinar han flickaktigt och fokuserar återigen på matematiken.  Framme vid tavlan repeterar Andreas pq-formeln för de som glömt den. Han gestikulerar viftande med pennan som om att ​ det här, ​ det är det mest användbara vi kommer få höra i livet.  “Har jag missat mycket?”  Emre ser snett på mig som för att visa att mitt uppenbara försök att låta intresserad misslyckats.  “Man skulle kunna tro att du hängt med en tjej hela natten, du är ju helt slut”  Jag lyfter på axlarna till svars. När är rätt tillfälle för att säga att man haft den märkligaste av nätter? Jo, by the way Emre, jag var så uppe i varv inatt att jag inte kunde sova. När jag lade mig ner förvandlades rummet till en bastu och jag svettades ut ungefär lika mycket salt som du har ...