Digit skrivartävling 2021

  Den 20 juli 2045.   Hej mitt namn är Agapito Glen och jag är 32 år gammal. Jag är en man från Skottland. Jag lever i en värld där robotar har tagit över och jag är den enda människan kvar. Jag saknar mina kompisar och min familj och mänsklig kontakt. Men jag har inte gett upp allt hopp än. Det måste finnas en annan människa där ute. Alla kan bara inte försvinna. Eller kan de? Har jag nämnt att jag har en robot som husdjur? För en månad sen hittade jag en robot som var skadad. Jag lagade roboten och döpte till Robert. Sen så gav jag den vapen och omprogrammerade den så den inte skulle attackera mig. Vi gick ut på jakt för att hitta någon annan. 25 juli 2045. Det har nu gått 5 dagar. Vi har gått flera mil men sen såg vi lite rök. Vi sprang dit och hittade en person. Han sa att han hette Ragnar. Han verkar snäll. Han sa att han var 56 år gammal. Han hade en fru och tre barn. Jag frågade om jag fick sova hos honom och han sa ja. 26 juli 2045 Vi gick upp och åt frukost. H...

  Dom onda ögonen mötte mina och allt var så tyst att jag kunde höra mina egna hjälplösa hjärtslag. Nu var det slut. Allt hopp var ute. Nu skulle den stora besten bara ta några hastiga steg framåt, bita tag mig i strupen. Och jag skulle inte ens hinna ge ifrån mig ett ynkligt skrik innan jag dog. De ståtliga granarna tittade ner på mig och natten var kolsvart. Jag och det becksvarta odjuret stod helt stilla en stund. Man kunde riktigt känna tystnaden. Sedan tassade hon närmare, men jag försökte inte ens börja springa. Vargen flög på mig och jag slängdes ner mot den mossbetäckta och lite fuktiga marken. Jag kände de grova gaddarna sjunka in i min hals. Det var den värsta smärta jag någonsin känt. Jag låg där sprattlandes under vargens stora kroppshydda. Vargens andedräkt stank av rått kött. Blodet forsade ur mig i takt med mitt hjärtas slag. Allt blev suddigare och otydligare tills vargen gjorde ett sista tryck, och då blev världen svart. Bara svart. A L

  Allt började med huvudet sedan har det bara fortsatt. Vi hörde hur Jonas och Noel skrek. Vi satt hjälplösa i tältet och lyssnade på deras hjärtskärande skrik. Det kändes hemskt, gråten satt i halsen, Jag ville bara att det skulle ta slut. Jag ville ta mig långt här ifrån, Jag ville hem. Efter en stund tystnade skriken. Mina händer darrade medans jag försökte att hålla andan och göra så lite ljud som möjligt. Tänk om han var kvar och letade efter oss? Det fanns ingen täckning så vi kunde inte ringa någon. Vi väntade i flera timmar innan vi vågade oss ut från tältet. Jag kände mig iakttagen. Vi tittade försiktigt oss omkring, och då såg vi dem. Vi hade planerat i flera veckor att vi tillsammans, Jag, Evelina, Noel och Jonas skulle spendera helgen i skogen. Jag hade längtat så mycket så det var galet. Vi satte upp tältet på en liten kulle. Tältet var sprillans nytt. Jag och Evelina hade köpt tältet på Lill Ica utanför min lägenhet En halvtimme senare hade vi bytt om till b...

  En dag stod Mahmut och sålde frukt i Indien. Han har svart afro och puckelrygg. Han brukar åka motorcykel och röka braj. Han önskar att få stor afro. Mahmut ville ocksa ha en tuk tuk med 500 häst. En dag fick han möjlighet att köra en tuk tuk. Då kraschade han och gjorde ett dikesröj. Tuk tuken blev i tretusen delar och Mahmut låg där helt medvetslös. Hans granne Jöns hittar Mahmut tio minuter senare när han är ute och går med sin katt. Han försöker väcka Mahmut men det går inte. Han ringer 112. Tre minuter senare kommer ambulansen och märker att han är medvetslös. De tar med honom till sjukhuset och en dag senare vaknar han. Vilken tur att han överlevde! V J

  Allting startade en mörk decemberkväll då den första snön föll från den nästan stjärnklara natthimlen. Jag var på väg hem från badhuset efter att jag haft simträning. Jag frös lite även om jag hade min tjocka vinterjacka på mig. När jag gick längs den långa gatan hem till mig så hörde jag plötsligt en hög smäll och det kändes som att mitt hjärta hoppade till. Sen såg jag ett orange ljus och något litet som föll mot asfalten. Jag gick fram till det lilla byltet på marken och såg att det var någon typ av fågel. Först trodde jag att den var död men jag såg sen att bröstkorgen rörde sig. Jag drog jackärmarna över händerna och tog upp det lilla livet. Jag sprang den sista biten hem eftersom jag ville värma upp den nedkylda varelsen. När jag kom hem med andan i halsen tog jag inte av mig jackan eftersom jag hade stoppat det lilla byltet i ena fickan. Jag gick genom vardagsrummet och såg mamma sitta vid tv:n med en stor skål chips.   Jag gick snabbt in i tvättstugan för att hämta...

  Tillfredsställandet som jag kände efter att jag hade tagit revansch på Stina efter hennes nedvärderande ord gentemot mig gällande min personlighet över en lång period var oförutsägbar.   Känslan av att man har markerat för andra men först och främst för sig själv sin dyrbara värdighet är det underbaraste som finns. “Du är bäst” sa mitt inre till mig själv. Springande ut i den glänsande, skimrande och lysande som guld med den fina doften och löven på marken och kvistarna hösten kunde jag med varje andetag tagande känna det djupa fina med livet, att värdera sig själv. Men utöver allt det positiva som jag kände kunde inte en del av mig avstå att få upp känslan att det jag gjorde var fel. “Hej, vad fin du är!” får jag en komplimang av Stina. En chock fick jag efter att hon hade pratat med mig på det viset och genom mina slutsatser utan någon ironi och med en seriös ton. Varför befinner det sig ett leende bakom hennes så sagt “fina” ord? Så olikt henne. Jag trodde att hon bokst...

  Nu sitter jag här på väg hem från mitt livs största äventyr. Kan fortfarande inte fatta vad som har hänt mig. Jag är inlindad i en varm och fluffig filt, för att hålla värmen. Jag sjunker djupt ner i sätet och lättnaden börjar krypa fram mer och mer, att jag slipper den där förskräckliga ön, och den hemska mannen som förföljde mig fram till att jag blev räddad. Jag som trodde att jag aldrig skulle våga flyga eller åka helikopter igen. Efter att jag kraschade så har jag varit borta som i min egna bubbla. Jag somnar ganska snart efter att vi börjat åka men vaknar av att piloten skriker att han har tappat kontroll över helikoptern och vi kommer att behöva nödlanda. Jag känner direkt att jag inte ville vara med om denna mardröm en gång till, det obehag som kommer krypandes upp i ryggraden får mig att tappa luften.   Efter en stund får jag ut mig: ”Vad ska vi göra nu?” och jag får till svar ”Det finns inget att göra åt saken, det ända som vi kan göra är att hoppas att det går bra...