Det förbjudna


Jag låg med slutna ögon och försökte stänga ute hennes tilltagande snyftningar och ljudet av knarrande från fönsterbrädet. Hon satt och gungade med halva kroppen svävande i luften utåt fönstret på andra våningen, ut mot den hårda asfalten.
Min kropp var paralyserad av skräck och min rygg låg klistrad mot madrassen i min egen svett av rädsla att hon skulle glida ner och falla eller värre, släppa taget.
Inte bara släppa sitt grepp om fönstret men greppet om livet, om mig och vår familj.
Jag ville be henne kliva tillbaka till tryggheten i sängen som var en bit ifrån bäddsoffan där jag låg men min röst var kvävd i halsen. Min röst var en klump i halsen som var oförmögen att använda eftersom förmågan inte längre verkade finnas där, jag var stum.
Jag försökte att andas tystare för att jag skämdes eftersom jag såg hennes allra innersta. Där på dörrkarmen satt min syster mer blottad än om hon varit naken, jag såg något mer privat än en naken kropp. Jag såg hennes förtvivlan och jag kände den i min maggrop. Min syster var fjorton år gammal.

Det var en helt vanlig dag då jag gick hem från skolan. Mitt liv var som alla andras, alldagligt. Jag hade ingen alls uppfattning om att den dagen skulle komma att förändra hela mitt liv och min familjs liv. Jag kom hem till min syster och min mamma och de skrek åt varandra. Jag reagerade inte särskilt känslomässigt utan jag tog det som ett familjebråk, bara en av mammas överdrifter och min syster med en tonårings typiska protester.
Men dagen efter så sov inte min syster i vårt hus, inte i sitt rum, i sin säng eller hos någon av sina vänner. Jag gick inte ner med henne till godisaffären i närheten av vår gata för att sedan smussla in det i en ryggsäck innan vi gick innanför ytterdörren.

Nästa gång hon var hemma försökte hon dränka sig i badkaret. När de bar ut henne ur badrummet hade hon en vit klänning på sig. Hon sprattlade och skrek.
Jag stod och kollade i dörröppningen från mitt rum när de höll ner henne mot golvet medan hon skrek. Hon försökte bita och riva sig själv och när de höll fast henne grinade hon och viskade att det gjorde ont. Mamma grinade också.
Jag vill rusa fram och skrika åt dem att släppa henne och dra loss henne ur deras grepp och vagga henne i mina armar tills allt det onda det slutade.

Men jag gick till sängen och kvävde mina snyftningar i handen medan jag vaggade mig själv som jag egentligen velat gjort med henne. Min mage gjorde ont och jag ville hålla för öronen för att stänga ut hennes skrik, men jag visste att jag förtjänade att lyssna för att jag inte hjälpte henne. För att jag inte kunde hjälpa henne på det enda sättet hon ville ha den på. Min hjälp för att dö.

Jag kollade upp på min mammas ansikte.
Det verkade ha åldrats år på bara månader. Jag kände klumpen i halsen igen och min mage gjorde så ont. Det hade hänt så ofta på sista tiden att det blivit till en vana.
Det kändes som jag kvävdes och sekunderna kändes som timmar. Min mun kändes torr och liten. För liten för att säga de stora ord som jag var visste att jag var tvungen att säga. ”Mamma.” Hon vände sin blick mot mig och min mage vände sig nästan ut och in och jag kände mig illamående när jag mötte sorgen i hennes ögon som jag kände såväl till själv.

Och då sa jag det till henne.
”Mamma du måste låta henne dö”
Jag sa det man inte fick säga. Det förbjudna.


av Hanna W

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande