Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2017

Levande men olevande

Jag sitter vid ett av den gråsteniga byggnadens många färgade fönster och ser ut på den vackra dagen utanför. Solen lyser på en fridfullt blå himmel och låter sina strålar breda ut sig över de nyligen utslagna blommorna ler upp mot solen då de tar åt sig de näringsrika stålarna, i trädtopparna blåser vinden stillsamt förbi och får de gröna bladen att dansa. Jag kan bara föreställa mig hur otroligt skönt det måste vara att vara ute på ängen idag. Solens strålar som smeker ens bara hy då man ligger ner i gräset, omringad av blommor och alla deras mjuka dofter.


Jag tvingar mig själv att titta in mot rummet jag befinner mig istället för att tänka på den frestande dagen utanför. Det är ett stort luftigt rum med stora fönster i olika färger som täcker nästan alla rummets väggar, genom fönsterna lyser solens strålar in och deras olika färger sprids runt omkring rummet, ger liv till de annars bar vita väggarna.


Rummet är så levande de kan bli med fönsterna som får allt i rummet att bada i fä…

Inte alls perfekt

Händelsen spelades om och om i mitt huvud. Jag kunde inte tänka på någonting annat än det som hänt mig. Hur? Hur kunde han göra så mot mig? Meningen var att kvällen skulle bli perfekt och ändra allt! Det gjorde den också, men ändringen var allting bortom det förväntade.  Jag kände mig så äcklig, smutsig och framförallt dum. Hela min omgivning var suddig. Det enda mina ögon såg och uppfattade var grå suddiga former och ljud i form av prat som hördes runt omkring mig. Smaken av salt från de rinnande tårarna var tydligt samtidigt som mitt ansikte numera var svullet efter all gråt. Det var ingen idé att försöka glömma detta för jag visste att detta var något som skulle förfölja mig livet ut. Gårdagens händelser var något jag sent skulle glömma.
Det var sista terminen av högstadiet och ikväll skulle vår efterlängtade bal äga rum. För många andra var skolbalen en rolig dag fylld av festande, skoj och oförglömliga minnen. Men för Alex var detta så mycket mer än bara en fest med de olika klass…

Parallella liv

Per Han drog ett djupt andetag, blundade och hoppade ner. Han älskade att bara hoppa och vänta på att linan skulle dras åt. Det var en skön känsla att sedan dras upp dinglande med armarna. Per ställde sig upp på plattformen och andades djupt. ”Det är den tredje gången som du hoppat idag”, sa instruktören. ”Vill du hoppa en gång till?” … ”Nej tack”, svarade Per. ”Jag måste till jobbet nu.” Per såg sig själv i tunnelbanans fönster och rätade till det blonda håret som hade blivit helt rufsigt efter morgonturen av bungee jumping. ”Nästa hållplats, Södra station.” Per klev av Stockholms tunnelbana och gick den sista biten. Så snart han öppnade dörren på stationen så kände han doften av vidbrända kanelbullar. Detta var alltid ett dåligt tecken eftersom det betydde att Kerstin, receptionisten med mörkt lockigt hår, var stressad. Kerstin glömde bara kanelbullarna om hon var stressad, och en stressad receptionist och vidbrända kanelbullar var det sista man ville ha på jobbet. Per suckade och s…

Ett mirakel

Kom, följ med mig, sade han och tog tag i min hand. Jag vill visa dig något. Jag följde med honom, lät honom leda vägen.
Det var höst och vi gick genom en skog. Löv föll ned från träden och himlen var vit-grå, det var mörkt och mycket vind, vi hade bara lätta kläder på oss, inga jackor. Men vi frös ändå inte, i alla fall inte jag, med hans sällskap var det bara värme.
Han gick framför mig med min hand fortfarande i hans, medan jag kollade upp och såg hur alla löv föll ned och hur molnen rörde på sig fria utan hinder.
Vid slutet av vägen så kom vi fram till en stor sjö. Det var en utsikt som nästan fick mig att tappa andan. Vattnet var blått med en grön underton och skogen runt om speglade sig i vattnet. Jag blundade och ville bara ta in känslan, men samtidigt så kände jag att han släppte min hand och sa:
Kom hit, sa han medan han gick och satte sig ner på en filt vid ett litet hörn. Jag gick och satte mig bredvid honom och han lade sin arm runt min axel.
Jag vilade mitt huvud på hans axe…

Två människor

Två människor, en man och en kvinna, går på varsin sida av gatan en kylig höstmorgon i oktober. Den unga mannen har bråttom; hans blick vandrar ständigt till armbandsuret på handleden och den bruna läderportföljen är endast halvt knäppt.

Kvinnan bär mörka träningskläder. Det korpsvarta håret är uppsatt i en slarvig knut, och hon har precis bestämt sig för att springa rundan genom staden istället för vid vattnet som hon brukar. Ingen av dem har någon aning om att det som ska ske härnäst kommer att förändra deras liv. Mannen ökar på stegen och far stressat handen genom håret när bussen han vill hinna med närmar sig bakifrån med sådan fart att han är säker på att den ska köra förbi om han inte skyndar sig rejält. Hans grepp om portföljen hårdnar och han måste ta ett beslut - göra sig till åtlöje eller missa bussen? Åtlöje, definitivt - och börjar springa. Samtidigt, på andra sidan gatan, har kvinnan börjat jogga med musiken dunkandes i öronen. Hon sveper med blicken över vägen för att förv…

Bara prata

I dimman kom han emot mig. Min känsla var svår att sätta ord på, men jag ska göra mitt bästa för att du ska förstå mig. Spänning, adrenalin och obehag.

Han drog sina händer i mitt en gång stylade hår och kollade mig rakt in i själen, så långt in så jag kunde varit naken. I just det nuet hade jag redan räknat ut vad som "skulle" hända. Alla vet att det är det som händer på fester, så är det bara. Jag blev förskräckt av bara tanken, i mitt huvud skrek jag efter hjälp. Någonstans svagt och långt ifrån mig hördes ett mummel av höga röster. Efter bara några sekunder var alla borta. Där fanns bara jag, och han. Dörren låstes från utsidan.

Jag bara låg där och fanns. Jag bara existerade, det var det enda. Hans händer skar mig likt knivar. Jag kände mig redan död inuti.

Helt plötsligt fick jag en kick, ett rus som om någon skänkt en ängel till mig. Jag knuffade iväg honom så hårt att jag tvekade på om det var möjligt att det var jag som gjorde det. Dörren gick inte att få upp hur mycke…

Hon

Jag är den första som ser Henne i skolan. Hon går i korridoren, på väg mot sitt skåp en bit bort från mitt. Hon är lång och har stort brunt hår – med lila slingor, klack på stövlarna och ryggsäcken slängd över ena axeln.
Vi har bott bredvid varandra så länge jag kan minnas, Hon i det vita huset och jag i det röda. Vi har hämtat våra cyklar på var sin sida av staketet och cyklat på var sin sida av vägen till skolan. Alltid utan att säga något. Jag har tänkt mycket på det, funderat ut tillfällen att säga något för att börja en konversation. Vi har samma umgängeskrets och jag ser Henne varje dag i skolan. Jag har hela tiden varit så hopplöst förälskad i Henne, utan att göra något åt det. Men det ska ändras nu.
Hon är sen idag, och nu när Hon kommer blir jag lättad och på bättre humör. Jag ler för mig själv när jag följer Henne med blicken. Adam märker det dock.
- Hey, sluta stirra, du dreglar, säger han och boxar mig på armen, nästan lite för hårt.
- Äsch, det gör jag inte alls, mumlar jag…

Morgonen då det hände

Nova

Senast visat kl 03.01: Hej Nova.

Senast visat kl 03:02: Hej Nikola.

Senast visat kl 03:03: Varför undvek du mig? När vi sågs i Nordstan så hälsade jag dig och du bara sket i mig?

Senast visat kl 03:05: Därför att jag inte vill se dig.

Senast visat kl 03:13: Varför inte, Nova? Du vet att jag älskar dig och skulle göra vad som helst för dig.

Senast visat kl 03:18: Vad som helst?

Senast visat kl 03:19: Ja.

Senast visat kl 03:20: Kom hem till mig i Majorna och ät middag med mig o min familj kl 17.30 imorgon.

Senast visat kl 03:21: Jag kommer, älskling :*

Senast visat kl 03:24:Vet du vad? Jag ska dra hem så ses snart okej? :*<3

Senast visat kl 03:30: Okej ;/ saknar dig mi corazón :*


Tänker: Hoppas du fattar min spanska. Älskar dig så jävla mycket att det gör ont i hjärtat. Snälla, krossa inte mitt hjärta, för jag skulle inte klara av det. Snälla, gör inget något dumt nu, Nikola. Annars förlåter jag aldrig dig.

Hans sista sms:

Senast visat kl 05:40: Ville bara säga att jag älskar dig så jävla myc…