Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2016

Framåt

"Gustaf, om du inte kommer ut från toan inom 30 sek svär jag att jag bryter upp låset!"
Han suckade, la ifrån sig Cafémysteriet och reste sig för att spola.
"Åh, vad bra där är du ju". Monica sneglade över axeln på sin systerson. Pojken skulle egentligen
inte bo hos henne men när Monicas syster gick bort var alternativet fosterfamilj eller hans moster.
"Har du med allt nu? Ryggsäck?"
Gustaf nickade smått medan Monica stängde sin leopardmönstrade pälskappa.
"Då går vi" sa hon och tog handväskan i ena handen och Gustaf i andra.

                                                                              *

Det var en halvtimme tills tåget skulle gå men Sabina insåg att det var något för länge. Inom loppet
av 5 minuter hade Max vält ner en trave pappmuggar och Evelina kom med något misstänkt likt
choklad runt munnen. Det här var dock ingenting mot hur det hade varit att åka själv med 4 barn på
Gröna Lund förra året.
När lunchen var betald hade barn…

Ett snubblande steg i taget

Det finns en dörr i vårt hus som alltid står öppen. Ingen har gått in i rummet på flera månader, men ingen har orkat förmå sig att stänga dörren. Kanske är vi rädda att vi ska glömma vad som finns bakom den, för att rummet är det enda som stoppar våra förrädiska hjärnor från att förtränga det som hänt. Kanske fungerar rummet som en daglig påminnelse om att inte ta någonting för givet, vilket ingen av oss vill glömma. Kanske mår vi helt enkelt dåligt över att rummet står där, ensamt och övergivet, och låter dörren stå öppen i hopp om att vi en dag skulle titta in i rummet och finna motivationen till att göra något åt det. Eller så är det kanske helt enkelt så att ingen vill vara den som stänger dörren, den som säger att det är dags att glömma det oförglömliga.

Jag finner mig själv stående framför dörren. Detta har hänt ofta på sistone, att jag varit på väg någonstans och sedan plötsligt funnit mig själv stående stilla, stirrande på den öppna dörren. I flera månaders tid har jag undvikit…

Fortsätt lite till

”Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå”

Det var orden som gick på repeat i hennes huvud medan hon torkade bort tårarna av frustration som enträget letade sig ur ögonvrån på henne och vidare ner för kinderna. Det här med skolan alltså. Det här med livet. Det kommer ta död på mig en dag, tänkte hon och skrattade lite tyst för sig själv åt ironin. Livet tar död på oss alla i slutändan. Men än vägrade hennes hjärta att sluta slå. Dunk-dunk-dunk. Det hade väl förstått vad livet handlade om. Att alltid fortsätta andas, alltid fortsätta kämpa, alltid fortsätta framåt. Alltid överleva. Kanske inte leva. Men aldrig dö. ”Fortsätt lite till”, som Håkan hade upprepat gång på gång den där ljumma sommarkvällen i Göteborg. Som för att försöka övertyga alla oss 70 144 vilsna själar i publiken om att aldrig ge upp. Men förmodligen lika mycket för att övertyga sig själv. Men hon klandrade honom inte. Hon försökte själ…

Mörker

Löven hade ändrat färg från grönt till rött och gult och mörkret hade fallit över staden på fredagseftermiddagen. Det var kallt ute och frosten var bara runt hörnet. Vinden var så stark att den greppade tag i mitt bruna långa hår. Den nedersta knappen på min svarta kappa hade knäppts upp igen och den röda halsduken hängde snett över bröstet. Stämningen i stadskärnan var fantastisk. Ljus var tända i varje fönster och affärerna hade hängt upp ljusslingor i varje hörn av deras skyltfönster. De var glada och ett gäng av yngre tjejer sprang skrattande förbi mig. Jag fortsatte min promenad på väg hem till min lilla lägenhet. Det var som att vinden och kylan envist trängt sig in i mig och bestämt sig för att kyla ner min själ på djupet, som att den visste att någonting inte kändes rätt i mig. Jag passerade ett skyltfönster där det fanns inredningsdetaljer till hemmet och jag stannade. I det vänstra hörnet stod det en gul lampa, den måste vart högre än mig. Ett snöre hängde på högra sidan av …

Framåt

Det gick ett rykte om ett tåg som kunde föra en långt bort, på en resa man inte kom tillbaka från. Vissa sade att det var ett tåg för människor som ville bort. Att dessa människor alla ville resa till en gemensam station, men av en sort som inte fanns på kartan. Det sades att det fraktade döda kroppar till bårhusen, för på varje station var det alltid något lik som skulle av. Samtidigt berättades det att man kunde åka tåget som ett vanligt tåg, eftersom folk har setts gå på det. Det ryktades att det var svart, med så mycket rök böljande ur sig att hela tåget täcktes som av dimma.

Det var detta tåg kvinnan väntade på.

På stationen en mörk vinternatt satt hon, huttrandes under en pelare på perrongen medan snön sakta dalade ner och fastnade i hennes blonda hår. Kvinnan hade inget jobb, inget hem och ingen familj. Hon hade vandrat runt i flera veckor, stirrandes likgiltigt framför sig. Hon grät, tiggde, letade mat och grät lite till. Men för det mesta sov hon, i sömnen kände hon inte hur ka…

Tre steg

Tre steg, vattnet stänkte runt mig där jag sprang. Jag andades djup när jag såg mig om. Aldrig. Aldrig, sa han, aldrig kolla bakom dig när du springer ifrån någon. Foten fastnade bakom vaden, och jag föll till marken. Asfalten skar upp mina handflator och knän. Jag klämde ihop händerna, de små stenarna som hade fastnat i det öppna såret sjönk ner i köttet och jag bet mig i läppen för att hålla mig tyst. Jag hörde hur hans steg var bakom mig, långt bakom, men de fanns där. Jag tog ett djupt andetag för att samla mina krafter och började springa med haltande steg.

Sjutton steg, asfalten skar upp fotsulorna då min tyngd tryckte ifrån så jag kunde få satts. Jag flämtade, ena foten efter den andra och små blodspår ledde honom till mig. Jag kunde smaka järnet som började bubbla upp i min strupe. Vinden var stilla och jag kunde höra hans mörka röst kalla på mig. Mitt namn som flög ur hans mun, som om jag var hans, som om mitt namn var hans att kalla efter. Hans fotsteg närmare än förr. Hjärt…

FRAMÅT

”Var snäll och ta en nummerlapp och vänta på er tur” sade kvinnan bakom disken vänligt. Jag gjorde lydigt som hon sade och satte mig sedan på en ranglig stol i hörnet av väntrummet. Stolen vek sig under min tyngd och protesterade till en början men var ändå fast besluten att uträtta sitt uppdrag. Ur den aspekten hade jag och denna stol mycket gemensamt. Båda var slitna och ingen av oss var i sin situation komfortabel. Samtidigt visste vi båda vad som måste göras.
”Nummer trettiotvå?” frågade kvinnan i mikrofonen en stund senare. Stolen suckade av lättnad när jag ställde mig upp. Jag gick så obesvärat jag kunde fram till disken och lade med en lätt darrande hand fram lappen med trettiotvåan vänd uppåt.
”Personnummer?” Jag angav personnumret och kvinnan återgick snabbt till klickandet på tangentbordet med rutinerade fingrar.
”Just det ja... Elsa Lind, angående aborten?” Jag nickade stumt. Medan kvinnan ännu en gång fäste sin uppmärksamhet vid tangenterna lät jag diskret blicken först sp…

Min mormor

Jag och mormor gick längst en grusig stig. Det var höst och jag hade ett par gråa stora vantar och en lila dunjacka på mig, men frös ändå. Det var kyligt, så kyligt att mormors kinder lös upp i röd färg och tårna började domna bort. Man kunde ana hur kallt det var utan att gå ut. Genom att bara titta ut genom fönstret syntes frost längst glaskanten och något rökliknande som skulle ersätta den osynliga andedräkten när människorna i staden öppnade sina munnar.
      Jag tittade upp på mormor och log stort. Även fast hon hade en stor mössa, en enorm stickad halsduk och illröda kinder var hon fortfarande lika vacker. Hon hade på sig sin gröna ullkappa och ett par läderhandskar. Med ena handen höll hårt om min hand och med andra en påse full med torra bröd som de hungriga ankorna skulle få njuta av. Parken var stor och bredvid fanns en sjö där folk brukade åka skridskor på vintern. Vid den här tiden hade den dock ännu inte hunnit frusit till is, men det skulle den snart göra. Vi pratade om …

Framåt

Fotografiet har gulnat och ligger med vikta kanter på det bruna hallbordet. Jag tar försiktigt upp fotot med mitt högra pekfinger och tumme, för det närmare mitt ansikte och granskar motivet. Motivet är jag, den 17-åriga versionen av mig själv och den spretiga texten under fotot berättar att året var 1988 när det togs. Jag tittar på mig själv och kisar, det är en lång tid sedan jag senast såg fotot. 17-åriga jag stirrar med sina stora bruna ögon tillbaka på den 45-åriga versionen av henne själv. 45 år. När började tiden springa iväg så snabbt att jag inte hann ifatt? 28 år har gått sedan fotot togs och jag tänker på hur livet har ändrats, att nästintill ingenting är som det var då. Jag blundar i ett par sekunder och tittar sedan återigen på fotot och jag kan inte låta bli att föra mig tillbaka i tiden 28 år bakåt. På bilden sitter jag på min säng i mitt tonårsrum. Tapeterna är småblommiga och man skymtar en affisch på George Michael och Madonna i bakgrunden. Den ljusblåa jeansjackan h…

Elles Idé

Jag är. Jag är, men inte som ni. Det sättet jag existerar är annorlunda än alla er. Jag är inget ni kan ta på eller se på. Ni kan inte köpa mig eller kasta bort mig. Men jag kan ändå ta över världen. Ni har sett många av mitt slag genom tiderna. För jag är en idé. Vi idéer förstörde världen när vi gav en viss man idén att starta ett världskrig och vi öppnade portarna till en ny värld när vi skapade idén att man kunde segla över haven istället får att gå runt dom. Vi finns i varje vrå i världen. Varje objekt runt dig finns tack vare en idé. Frågar du personen bredvid dig får du se att de har minst en av oss i sig. Grejen med oss är att vi inte kan förstöras. Hur mycket man än vill kan man inte bli av med en idé, du kan inte välja vad man ska göra med en idé. När en idé sitter i tankarna är den där för att stanna. Idéer är ett läkande virus. Det är världens farligaste virus, ett virus som inte har ett vaccin.

Så, precis som andra av mitt slag är jag en idé, fast i en persons hjärna utan …

Om sanningen ska fram

Framåt. Hela min uppväxt har bestått av just det ordet. Framåt. Jag kan inte minnas en enda släktträff där jag inte fått frågan ”vad vill du bli när du blir stor”. Mitt svar är alltid att jag vill bli läkare eller advokat och att jag ska ha två barn och ett fint hus ihop med min stiliga och framgångsrika man. Varje gång ger de mig ett nöjt leende och en kommentar om att det är så det ska låta. När jag sedan får frågan hur det går i skolan får jag dra ytterligare en lögn och säga att det går bra och att jag tycker det är enkelt. Tänk om de skulle få reda på sanningen? Jag kan bara föreställa mig deras missnöjda ansikten känna deras besvikelse av att vara släkt med mig. Varför jag? Varför var det jag som var tvungen att ha den här hemligheten?

Jag bara längtar till den dag jag kan sluta spela teater och bara få vara mig själv. Jag är trött på den tryckande pressen av att vara en duktig flicka. Det värsta jag vet är att varje dag sitta där bland mina klasskamrater och låtsas vara den där …

Om några dagar…

Lina vaknar upp och kollar sig runt omkring.

- Helvete, säger hon när hon ser var hon är.
Hennes mamma kommer in i rummet, hon ser helt förstörd ut och försöker att hålla sig från att börja gråta.

- Hej gumman, säger hennes mamma sedan och sätter sig på sängkanten.
Nu är det tredje gången Lina ligger inlagd på sjukhuset för ännu ett försök, ännu ett försök att fly från allt. På andra våningen ligger Kevin på avdelningen för cancersjuka barn. Igår fick han höra beskedet att han bara hade några dagar kvar att leva. Han kommer ihåg hur hans mamma brast ut i gråt, och hur hans pappa försökte trösta hans mamma medan han också var nära på att börja gråta. Men Kevin satt bara där och kollade in i en vägg.

Hans pappa kommer in i rummet.

- Hej, är du vaken nu, säger hans pappa och kollar på klockan.
- Mm, svarar Kevin.
Han kollar ner i det trista vanliga golvet.

- Jag vill gå ut och ta luft ett tag, säger Kevin sedan.
- Absolut, svarar hans pappa.
Han kollar på Kevin och frågar:

- Vill du att jag följer m…

FRAMÅT

10 år
Runt omkring mig kör tonvis med bilar. Trafiken är hemsk för att vara en vanlig torsdagseftermiddag och oljudet är öronbedövande. Jag funderar över vart alla egentligen ska och känner ett avund stiga inom mig. De kan röra sig vart de vill. Framåt, bakåt. Men jag är bara en hjälplös själ som sitter fast här, utan körkort eller egna pengar. Jag hatar den här staden och jag måste därför göra allt som står i min makt för att ta mig härifrån. Ta mig framåt i livet, så jag inte fastnar här för alltid, som mina föräldrar gjorde. De sket i skolan, missade gymnasiet och fick inga bra jobb. De fastnade och förlorade all sin framtidstro. De hade hela tiden tänkt att allt skulle lösa sig, att det skulle få ett jobb ändå, tjäna pengar och kunna flytta härifrån. De drömde om stora villor och lyxiga bilar. Idealet helt enkelt. De lyckades inte på det spåret, men de fick något annat istället, de fick varandra. Två ungdomar, första dagen på jobbet, stadens vackraste tjej och den tuffaste killen …

Framåt

”Jag spottar på folk, ser ned på dem, trampar på alla deras små värderingar och jag kan ta steget att skada dem så länge det betyder att jag kommer framåt. Livet är för kort för att hjälpa och låta andra människor komma före dig. Du måste komma först och du måste röra dig framåt.” Psykologen satt chockad på sin stol och skrev ner Jans ord. Jan låg i en soffa och studerade psykologens ansikte. Hon hade svart uppsatt hår, blåa ögon som tittade upp och ner på pappret, hennes smala läppar grimaserades ogillande av det hon läste. ”Ångrar du dig?” frågade hon. Jans skratt fick henne att rycka till. ”Varför skulle jag?” pressade Jan fram genom skratten.

Jan såg underhållande på medan hon försökte samla sig för att inte slå till honom eller förlora den kontrollen som hon hade invaggat sig ha. ”Du dödade två personer Jan.” fick hon fram mellan sammanbitna läppar.

”Just det.” Jan låtsades som om han kom på det nu. Men egentligen så hade han tänkt på hur enkelt det hade varit. Jan lutade sig bakåt…

Framåt

Julie tittade bakåt för en sekund men såg inget. Hon fortsatte springa, andningen snabb och blodet rusade. Luften var kall och dimman låg tjock runt omkring henne. Hon kunde se sina andetag varje gång hon andades ut. Hon fortsatte titta framåt i ett försök att urskilja rötter och grenar så hon inte sprang in i något.

”Julie” viskade något precis bredvid henne och hon drog efter andan. Utan att tänka vek hon av till höger. Hon behövde komma ifrån honom! Hon vågade inte titta bakåt. Hon behövde fortsätta titta framåt annars …, hon ville inte tänka vad skulle hända. ”Julie!” hans skrik ekade bakom henne. Vart var han? Var han nära? Hon svalde och fortsatte springa. Hon hoppade över en rot och sprang fortare. Hon hade inte tid att sakta ner, ingen tid att andas eller titta efter honom. Hon höll ögonen framåt. ”Du kan inte fly oss Julie!” hans röst var nära och hon skrek till. Varför var han så här? Vad hade hon gjort dem? Hon kände en rysning. De inte han… Vart hade Brian tagit vägen? Hon …

Den lilla stugan

Truppen var på patrull genom den östra delen av regionen. Det var skymning och hösten hade börjat smyga sig på de franska fälten ännu en gång. Endast männens fotsteg hördes där de gick i marschgång. Ingen sa någonting, ingen ville förstöra det lugn som fanns bland dem. När som helst kunde lugnet försvinna och övergå till den rädsla de alla hade känt.
Gruppen stannade och hukade sig snabbt ner i dungen. Befälhavaren gav anvisningar om att en enslig stuga stod 200 meter bort. Uppdraget var att undersöka stugan. Av de tolv unga soldaterna beordrades Edward och Franz att kontrollera att inga rymlingar hade sitt gömställe där.
Franz, som var äldst, gick först. Han blev rekryterad redan när kriget startade. Edward, som var tre år yngre, hade endast varit på fältet i några veckor. De båda bar varsitt gevär, redo att användas.
För Edward kändes vägen till stugan som en evighet. Han hade aldrig blivit tilldelad ett uppdrag som detta. Uppriktigt sagt hoppades han att stugan skulle vara så öde s…